Frågeställningarna är mer än intressanta: kan en man vara skyldig ända tills han själv bevisat att han är oskyldig? Får en tidningsjournalist skriva vad som helst så länge det inte finns ont uppsåt i texten? Att en journalist inte får röja sin källa, betyder det att källan kan hitta på vad som helst utan att behöva stå får sitt påhitt?
Dessa frågor är alltid aktuella men nu kanske mer än någonsin. Media utövar sin makt och många är dom människor (kändisar) som fått sina liv uthängda i pressen när något spektakulärt hänt alldeles oavsett om informationen sedan stämt eller inte.
I filmen Utan ont uppsåt är det Michael Gallagher (Paul Newman), son till en spritsmugglare och maffiaboss, som får se sig själv på löpsedlarna. En fackpamp har försvunnit och antas vara mördad och via allehanda småvägar och kringelikrokar kan han härledas till denne Gallagher då det antas att Gallagher ville se honom död. Men stämmer det?
Journalisten Megan Carter (Sally Field) får tillgång till inside information och skriver ihop artikeln. Åklagare, polis, kollegor, FBI blir till slut indragna i denna soppa där allt egentligen handlar om integritet. Gallagher vill ha tillbaka sitt liv, Carter vill göra sitt jobb, men vad är sant och vad är falskt, vad är rätt och vad är fel i allt det här?
Jag blev så glad när jag hittade den här filmen hos Lovefilm. Jag har en hård craving efter politiska 80-talsthrillers och Utan ont uppsåt kändes som handen i handsken just nu. Paul Newman och Sally Field är höjdarskådespelare, Sydney Pollack en habil regissör i just denna genre och jag fick upp pulsen redan under förtexterna när jag fick följa en dagstidning från ax till limpa (med skrivmaskinsblippljud i bakgrunden).
Filmen har en hel del kvalitéer men jag blev besviken på att 80-talskänslan var den största av dom, handlingen är nämligen föga spännande. Jag väntade på en twist, på att filmen skulle bli precis så smart som jag trodde innan men jag gick bet. Däremot hade jag en ganska mysig stund i soffan ändå för SÅ tokig är den inte. Att jag känner mig lite ledsen för att jag aldrig fick se Paul Newman spela pappa till Kevin Costner på film har ju ingenting med just detta att göra, men känslan är ändå där. Visst är det synd?
Haha, man borde verkligen studera filmtitlar och deras signaler. Utan att öht känna igen titeln tyckte jag i alla fall att den skrek 80-tal.
Sofia:
Och det gör den, men då den är gjord 1981 så är det en hel del 70-talskänsla också faktiskt.
Eftersom jag nu har sett den själv kan jag hålla med om att det är mer 70- än 80-talskänsla i den. Och kanske den missar lite i att signalera paranoiathriller och sedan blir mer av ett etiskt drama. Men jag blev i alla fall underhållen…
Sofia:
Ja visst är den inte så tokig? Tänk vad två bra skådisar kan göra 🙂
Denna har jag haft ögonen på en längre tid men aldrig riktigt känt att det skulle vara en film som är ett måste. Kommer kanske se den framöver, men läste lite i din text och den verkar vara ungefär som jag trodde.
Tidigt 80-tal var ju fortfarande mycket 70-tals känsla i filmerna. Övergången skedde väl främst 1982/83 när filmerna började få allt mer 80-tals känsla. Det var i och med 1984 som jag tycker filmerna verkligen började skrika 80-tal (även om det finns undantag så klart) med mycket färger, neon, frisyrerna och musiken så klart.
Movies-Noir:
Det är sant som du säger och ser man till färgerna i den här filmen så är den betydligt mer 70-tal än 80-tal.
Filmen som sådan är definitivt inget ”måste” men ändå rätt trevligt på ett ganska beigt sätt. 🙂
Ja, det är bara att konstatera att vi tyckte väldigt lika om filmen nu när jag sett den. Gillar alltid Paul Newman, och Sally Field är duktig. Tyckte filmen hade mer att bjuda på än vad man fick till. Gillade ändå att den hade något mot slutet som höjde en del. Annars var den lite för händelsefattig under långa stunder.
Absence of Malice fick även av mig en trea i betyg.
Movies-Noir:
Visst är det en stabil liten film. Mysigt tidsfördriv men inget man direkt tänker på efteråt. Sally Field är verkligen en klippa 🙂