När jag tänker på The snapper så tänker jag på nånting gulbrunt. Hela filmen går liksom i smutsirländska brunbeiga toner med ett stänk av senap, som om dom dragit en diarréfärgad nylonstrumpa över kameralinsen. Detta faktum är inget som gör filmen dålig på något vis, bara…gulbrun.
Sharon (Tina Kellegher) är 20 år, bor hemma, är gravid och hon vägrar säga vem pappan är. Mamman och speciellt pappan (Colm Meaney)är otroligt engagerade, dom ställer upp och finns där och även om pappan hänger mycket på puben med polarna om kvällarna så är han definitivt en närvarande förälder.
Sharon har fyra, fem, sex (?) syskon, vet inte hur många faktiskt, det dräller av ungar i det där solkiga radhuset men det som slår mig är att fast det är uppenbart att det inte dräller av pengar i familjen, att det inte finns några dyra prylar eller snygga kläder så finns det kärlek. Massvis med kärlek.
Scenerna när familjen tittar på TV är så vardagligt softa att jag blir varm i hela magen. Mysbyxor, fula välanvända kaffemuggar, mamman med en stickning, pappan pratar högt om nåt som retar honom, fan, det är mysigt. Det är sådär det är, sådär det borde vara. Det är inte snyggt, det är inga cofféetablebooks, inga Filippa K-muggar, inga danska möbler, inte en tandblekning så långt ögat når, knappt en hårborste, det är bara en familjekänsla som går rätt igenom min TV och in magen.
Det finns några frågeställningar i filmen som känns gammalmodiga och då tänker jag inte bara på att den blivande modern är stupfull i var och varannan scen utan även på synsättet att den unga gravida inte är gift. Herregudochfasa vilket elände hon satt sig i. Tjugo år, mamma och ogift dessutom. Kan det vara värre?
Det är klart det kan. Det kan alltid vara värre. Men väntan på the snapper (= oäktingen) sätter fart på många i bekantskapskretsen, relationer ställs på sin spets och Sharon blir tvungen att växa upp på riktigt.
Roddy Doyle har fått ihop ett filmmanus som håller hela vägen och Stephen Frears har regisserat en film som trots den gulbruna sörjan är myspysig, småkul och tänkvärd. Sen tycker jag det är skönt att ibland att se ”vanligt folk” på film. Folk med skavanker, otvättat hår, osminkade ansikten och som har magar som är en massa i rörelse när dom sätter sig ner, inte nåt stenhårt gjort av plast. Nu såhär i jultider är det extra skönt att se. Undrar varför?!
Ah, en riktig nostalgiklassiker. Undras om det bara var inbillning men det känns som det kom enorma mängder irländska filmer i början/mitten av 90-talet och Colm Meany var med i allihopa.
Sofia:
Han var med i många filmer då och framförallt stavade han sitt namn som du skriver – då. Enligt imdb stavar han Meaney nu (den stavningen jag använde mig av). Undrar om han gift sig till sitt nygamla efternamn? ;D
Blir lite nyfiken på varför sambon velat se den så länge? Är han liksom jag ett gammalt Commitments-fan? 🙂 Men vadå förresten den kom 1993 och The Commitments kom 1991… Men vavava förklara nu. 21 år? 🙂
Boknörden:
Det var jag som räknade fel 😉
Han har velat se den sen den kom och hans arbetskollega hyllade den, men sen har det inte blivit av… Tiden gick och var det inte det ena så var det det andra när filmen gick på TV. Men NU har han sett den 🙂 17 år senare, ingenting annat.
Ahaaaa 🙂 Gillade han den då?
Jag gillar den även om jag gillar The C bättre. Bra beskrivning av smutsfärgen 🙂 Den är inte heller lika framträdande i The C även om den finns där också (liksom pappan till tjejen :-). Samtidigt är det nåt med det skitiga som jag gillar, tror att det gör att det känns på riktigt på nåt sätt. Jag tror på storyn, även om jag reagerade negativt på pappan (till det väntade barnet) när jag såg filmen, men så här i efterhand så bidrar det faktiskt också till äktheten på nåt mystiskt sätt… Ja jag är klar som korvspad det hör du ju ;-D
Boknörden:
Han gillade den men som alltid när man har en tok-hyllning i skallen så blir det lätt lite sämre än man förväntade sig (så som alla som ser Tron Legacy efter att ha läst min recension kommer tycka ;)).
Men visst har du rätt om det smutsiga. Verkligheten är ju sällan så blingad som glättiga hollywood-bröllopskomedier, den är mer….smutsgul 😉
Fast med tanke på alla de där irländar-rullarna som kom under den perioden undrar man ju nästan om inte det smutgula är lika mycket en schablon som Hollywoodglittret. Men mindre…glittrigt…då 🙂
Sofia:
Har man varit på Irland mer än en timme så känns det där smutsgula inte som en schablon 😉
Hm, jag måste ha varit på fel Irland. Eller också var jag inte där tillräckligt länge 😉
Sofia:
Jag var bara där i tre dagar men det räckte för att få den känslan tycker jag 🙂