Det fanns en tid i världen då ett namn som Michael Fassbender inte fick mig att höja det minsta på ögonbrynen. Nu kan ett namn som Michael Fassbender få mig att gå och se en film på bio som egentligen inte lockar mig alls.
Skillnaden mellan då och nu heter i mitt fall Eden lake, Inglorious basterds, Fish tank och X-men: First class. Michael Fassbender har med dessa fyra filmer fått en stadig plats i mitt filmhjärta och det är alltså därför jag alldeles frivilligt grötar mig igenom två timmar högengelskt klassiskt drama på bioduken.
Jane Eyre (Mia Wasikowska) är en fattig föräldralös flicka med ett mycket speciellt inre. För henne kommer integritet och en stark självbild helt naturligt vilket är ganska ovanligt för unga tjejer alldeles oavsett klass. Hon får jobb som guvernant åt en franskspråkig liten flicka på ett stort gods ägt av Mr Rorchester (Michael Fassbender), en man som liksom en lök har många lager och skär man igenom dom finns det en risk att man börjar gråta. Han blir förälskad i Jane och hon i honom men han har ett hemligt förflutet som kommer ikapp honom. Vissa saker går liksom inte att springa ifrån.
Charlotte Brontë har med sin roman lyckats få till ett kvinnoporträtt som är både mångfacetterat och djupt och regissören Cary Fukunaga har gjort sitt bästa för att gestalta detta på film. Jag tycker inte att det gick så bra. Jag minns boken från högstadiet, då när klassikerna skulle betas av och jag inte förstod alls hur vissa av dom kunde få kallas just klassiker då dom inte gav mig någonting alls, då. Men vissa hänger fortfarande kvar i minnet och Jane Eyre är en av dom böckerna och jag får inte ihop känslan av boken med filmen, inte alls faktiskt.
Mia Wasikowska är inte Jane Eyre. Michael Fassbender är inte Mr Rorchester. Det sprakar inte det minsta mellan dom, det är inte ens en liten träflisa som tuttat eld, det är torrt som fnöske, torrt som en sårskorpa i sommarsolen, torrt som en söndersnuten nästipp efter två veckors förkylning. Fan, det är skitjobbigt det här, jag tror inte på dom alls, det här funkar inte för mig.
Filmen är långsam och vacker men rätt tråkig och eftersom den andas noll procent romance skruvar jag på mig redan vid halvtid. Jag gillar fortfarande Michael Fassbender men romantiska engelska dramor kanske inte är hans thépåse. Jag ser om Eden lake istället. Det är nog mer både hans still och min.
Ja just det, Michael Fassbender var med i Eden Lake (2008), hade jag glömt bort. Annars håller jag med dig, en duktig skådespelare och mitt tips på nästa James Bond en vacker dag…
Såg trailern till denna när jag var på bio och såg Midnight in Paris (har jag för mig att det måste varit) och mitt i trailern kommer plötsligt musiken från Dario Argentos Suspiria !? Är det något du kan bekräfta fanns med i slutprodukten ? Eller lockade de bara med dessa toner 😉
Hur som helst, inget jag blev sugen på att se (även om Suspiria-melodin väckte mitt intresse, en smula). Cary Fukunaga gjorde annars den klart sevärda Sin nombre (2009) som jag gillade (den med musik av Clint Mansell då, har inte sett originalversionen). Men denna kan man alltså hoppa över.
Movies-Noir:
Jag kan inte påminna mig att jag hörde Suspiriamusiken i filmen, men å andra sidan ska du kanske inte ta det som en sanning för att musiken inte var med 😉 Men jag tror inte det. Jag tror att jag hade vaknat till ur min dvala om jag hört den musiken eftersom det är en film jag verkligen gillar (till skillnad från denna).
Inte för att jag sett filmen men jag har fått för mig att den ska vara något att se :/ Får se när jag väl tar tillfället i akt.
Blir det inga skräckfilmer lagom till Halloween föresten?
dan:
Det bästa sättet att ta reda på om filmen är nåt att se eller inte är att se den 😉
Skräckfilmer blir det en hel hög från och med imorgon. Varje dag, hela veckan lång 🙂
Vad kul! Såg det nu 🙂
Gjorde nämligen ett försök i att skriva om film för första gången i min blogg. Det blev ett längre inlägg om just skräckfilm.
dan:
Läste igenom din text, bra skrivet 🙂 Skräckfilmer är ett kul ämne 🙂
Nä, jag var väl inte heller överdrivet förtjust. Den var väldigt elegant och avskalad och jag gillade det melankoliska grådeppet i och för sig. Men var var glöden? Bara undrar. Nej, bättre filmatiseringar har nog gjorts. Sen kan man väl fråga sig om vi verkligen behöver en till. Vissa saker görs om och om och om igen… Till vad nytta?
Fast jag gillar att det är en marknadsfråga. Marknaden för Bronte och Austen-filmer är nog omättlig. De kulturbärande medelålders kvinnorna vettu…
Jessica:
Kulturbärande medelålders kvinnor… Såna som du och jag menar du? 😉 Herremingud vad jag inte kan se mig själv bli inplacerad i det facket. Kan du? Jag förstår ju rent logiskt att vi ÄR där men ändå, rent mentalt får jag inte ihop det. Det är alldeles för kul att gunga gungbräda för att jag ska kunna se mig själv som en kulturtant.
Älskar BBC:s miniserie från 2006 med Toby Stephens och misstänker att det här inte skulle kunna mäta sig med den i mina ögon. Kanske dock ser den ändå endera dagen, blev dock inte direkt mer sugen efter din recension.
Eve:
Hej! Välkommen hit 🙂
Jag har själv inte sett den miniserien men om den utstrålar minsta passion och gnista (vilket jag antar att den gör) så är den ljusår bättre än den här filmen.
Asch, vad synd! Boken är intressant men storyn lite väl kvinnouppoffrande för att jag ska tycka att den är riktigt helgjuten men det hade ju ändå varit roligt om den hade blivit en bättre film. Som sannolikt tillhörandes kulturtantsfacket (varför kämpa emot det oundvikliga?) kommer jag nog ändå se den vad det lider.
Sofia:
Men….kulturtant….vadå….VILL du vara en kulturtant? 😉 Är det verkligen BARA åldern som gör en kulturtant? Annars går det ju att undvika 😉
Inte är det bara åldern… Men jag har klara kulturtantstendenser i alla fall, varav typ 200 poäng humaniora torde vara den mest inflytelserika 🙂
Sofia:
Du är ett solklart fall – till skillnad från mig. Jag samlar på Pez-figurer.
Låter rimligt, Pez är för coolt för kulturtanter.
Sofia:
Hahaha. Tack för den. Absolut mitt i prick 😉