ELLE

Det var aplänge sedan jag såg en film som gäckade mig så pass att jag inte fick ur mig en enda rad när jag kom hem från biografen. Nu är det över en vecka sedan jag såg den och det snurrar fortfarande men nu ska det fanimej VÄRKAS fram en åsikt om denna film regisserad av ingen mindre än Paul Verhoeven.

Verhoeven har i perioder legat otroligt högt på min lista över favoritregissörer då jag är barnsligt förtjust i filmer som Total Recall, Robocop och Basic Instinct. Han har  som man säger ”nåt”. Nu har han gått från holländska filmer till Hollywood-amerikanska till en fransk film med ingen mindre än Isabelle Huppert i huvudrollen. Den här kvinnan alltså….hon är nåt alldeles…..extra. Hon har också ”nåt”.

Kombinationen av mystisk eurothriller och familjedrama med sexuella under – och över- toner gör att Elle i mina ögon hamnar i samma fack som Michael Hanekes filmer Dolt hot (med Juliette Binoche) och Pianisten (som också har Huppert i huvudrollen). Alla dessa filmer är kanske mer intressanta än bra och det är nog där Elle fastnar för mig. Jag har helt enkelt inte hjärnkapacitet för att analysera den just nu.

Det är nämligen många strängar, många lager i filmen, persongalleriet mångfacetterat, den känns både verklig och over-the-top samtidigt och trots att historien bjuder på många (MÅNGA) galna grejer är det faktum att Hupperts Michèle är chef på ett TV-spels-grafik-företag det kanske mest otroliga plus att hon säger att hon har mens. Få 64-åringar har det.

Filmen har pendlat mellan en etta och en femma i min hjärna, ja precis SÅ spretigt har det varit, men nu tänker jag låta den landa på en trea och vänta in en omtitt för att se om betyget är korrekt eller ej. Den är helt klart sevärd men den kräver sin tittare, så mycket kan jag säga.