Det här skulle kunna vara en film för alla oss som är trötta på filmer med griniga gamla Ovar och andra manliga hundraåringar i huvudrollen. Här är det istället en äldre excentrisk kvinna i fokus. Doris (Sally Field) har bott med sin mamma i hela sitt liv, skött henne till hennes död och är nu ensam kvar i ett överbelamrat smutsigt hus och med ett inre tomrum när ingen längre behöver henne.
Doris jobbar som nån form av administratör på ett företag där alla över henne i lönegrad (och det är ALLA) är unga, coola och utanför-lådan-tänkare, alltså cheferna är SÅ balla att dom byter ut kontorsstolarna mot pilatesbollarna. Ja du hör ju! Krääääääjsyyyy!
Så börjar John (Max Greenfield) på firman, en ung snygg och framförallt trevlig kille som ser Doris och behandlar henne som en jämnställd medarbetare och inte som den halvgalna ”crazy cat lady (fast utan katt)” hon ser ut som. Och Doris ser honom också. Alltså hon SER honom. Och hon blandar ihop Johns vänliga uppmärksamhet med kärlek och kärar ner sig totalt i den hälften så gamla kollegan.
Jag önskar SÅ att jag kunde se den här filmen utan att behöva en skämskudde framför ansiktet men det går inte. Jag tycker filmen är jobbig. Jag tycker synd om Doris samtidigt som jag tycker hon är modig och dum i huvudet. Sally Field är som klippt och skuren för den här rollen och hon gör den jättebra. Det stör mig att jag inte kan se bortom allt detta och uppskatta filmen och en komplex roll skriven för en äldre kvinna men det går inte. I´m sorry.
En dålig film är en dålig film är en dålig film. Oavsett vem som finns i huvudrollen.
Sofia:
Sant. Gäller för alla utom Stallone. Och Tom Hardy. 🙂