Under en femårsperiod i början av 2000-talet misshandlades och våldtogs ett antal döva barn på en internatskola i Sydkorea. I verkligheten hette skolan Gwangju Inhwa School, i filmen Benevolence Academy men händelserna i filmen är för övrigt verklighetstrogna och manuset är baserat på en roman av Gong Ji-young som beskriver övergreppen samt dom rättsliga turerna kring dessa hemskheter. Filmen hade premiär i september 2011 och fick en sån genomslagskraft att åtalen mot dessa rektorer och lärare fick öppnas igen och nya domar föll.
När filmen är slut är jag detsamma och jag är så arg, så jävla arg. Fy fan för människor i maktposition, fy fan säger jag bara. Gå och dö alla era jävlar som sparkar nedåt, som står på redan drunknade axlar för att hålla er själva flytande och finns det ett helvete så må ni brinna där – levande – tills ni inte kan skrika längre.
Hur FAN kan människor i alla tider, i alla samhällen, i alla världsdelar få för sig att dom har RÄTT att förstöra andra människors liv? Vilka tror dom att dom är? Vad FAN är problemet??
Den här filmen visar vuxna som – i mitt tycke – med sitt beteende har avsagt sig rätten att kallas människor. Vuxna som misshandlar barn blodiga helt öppet i lärarrummet inför andra kollegor som inte höjer på ögonbrynet. Vuxna som mörkar sanningen, som vet om att små killar och tjejer blir våldtagna av skolans personal innanför skolans väggar under alla tider på dygnet, år ut och år in och som med sitt handikapp är utsatta och utlämnade på SÅ många sätt. I flera fall är barnen dessutom föräldralösa och har inte NÅGON att anförtro sig till.
Fy fan, säger jag. Fy fan. Att se den här filmen var ingen lek men filmer som berör ända in i magen är väldigt bra att se ibland. Att jag kan tycka att filmen ibland är lite omständligt berättad får underordnad betydelse när magkänslan säger sitt.
Här är en lista på alla filmerna jag hittills skrivit om i årets sommartema. Nästa tisdag kommer en ny film.