Jag såg den här filmen för långe sedan, långt före Nocturnal Animals och Arrival, aka långt före jag förstod grejen med Amy Adams. Nu såg jag om den i hopp om att jag kanske mindes fel, att den inte alls var så sötsliskigt, kvinnofånigt, jag-måste-bli-gift-annars-vill-jag-inte-leeeeeva-aktig som min hjärna och mage fått för sig men jo, precis så var det. Så illa. Fortfarande.
Adams, Matthew Goode och Adam Scott hjälper inte, det här är som Carl Lidbom hade uttryckt det: TRAMS!
(Varför fick den inte en etta kanske du undrar? Därför att den går att se på utan att man får bestående men. That´s why.)