Klarar du inte av att jag svär i kyrkan, sluta gärna läs nu. Är Blade Runner en av dina absoluta favoritfilmer och du vet med dig att du tar kritik mot filmen personligt, klicka vidare till en annan filmblogg. Vet du med dig att du blir arg när någon inte håller med dig, att du vill hämnas, jävlas, skriva elaka kommentarer och få mig att tro att mina åsikter på ett eller annat sätt är monumentalt felaktiga för att jag är obildad, smaklös, ful, idiot, tom mellan öronen, oempatisk eller helt enkelt bara en kvinna som inte fått tillräckligt mycket kuk – gör oss båda en tjänst och gör nåt bättre av din tid än att läsa denna recension.
Med dessa varningar utfärdade tänker jag börja min text med att skriva att Blade Runner anno 1982, i mina ögon, är en RIKTIG SKITFILM.
Sådär, nu är ribban lagd. Nu vet du var jag står. Och du ska veta att jag har försökt. Jag vet ju att det här är en film man som filmälskare ska gilla. Den är i topp på mångas bästa-film-genom-tiderna-lista, den har jättehögt betyg på IMDb, den har satt standarden för massor av science fiction-filmer genom åren och jag borde – BORDE – tycka om den. Jag menar färgerna, neonen, känslan, musiken, hallå MUSIKEN, 80-tals-blipp-blopp a la Vangelis, vad finns det att inte gilla? Egentligen?
Jag såg Blade Runner i slutet på 80-talet första gången och förstod inte riktigt storheten men tyckte filmen var okej. En trea. Typ. Kanske var det vad jag tyckte, kanske vågade jag inte säga annat, kanske hade jag en lite mildare syn på Harrison Ford som skådespelare då, kanske var jag mer betuttad i Rutger Hauer (vilket jag iofs fortfarande är) och kanske tyckte jag att Sean Young hade den coolaste luggen av dom alla, mycket ballare än min egen spretiga helikopterlugg.
Nu såhär 35 år senare är det dags för en uppföljare till denna klassiker. 6:e oktober är det dags för Blade Runner 2049 att gå upp på svenska biografer och då den är regisserad av en av mina absoluta favoritregissörer, Denis Villeneuve, så är det självklart att jag är lite pepp. Pepp nog att se om originalet för att vara så redo som jag kan vara för nästa del av historien, den som utspelar sig trettio år efter att Rick Deckard (Ford) kärade ner sig i Rackael (Young) och Roy Batty (Hauer) höll en episk monolog och grät i regnet.
Deckard ska jaga och döda replikanter, det hålls utfrågningar för att ta reda på vilka som är människor eller androider, det pratas och gnatas och tempot är så andefattigt långsamt att det kliar i kroppen. Ja det gör det. Det KLIAR banne mig. Och hur fina miljöer det än är så kan ingen få mig att tycka att effekterna åldrats varken snyggt eller med värdighet. Hade det här varit någon annan film än en nostalgitripp från 80-talet hade dom allra flesta kritiker skrattat ut den, det är vad jag tror.
Såg man filmen som 10-11-åring på bio så är det solklart att man älskar filmen fortfarande. Jag har också såna filmer, filmer som har en speciell plats i hjärtat dit objektivitet aldrig når (*host* Cobra *host* Rocky IV) och det är så det ska vara, filmer kan få vara som kärlekar som aldrig rostar men filmer kan också få ses som exakt det man i stunden känner. Att en skitfilm är en skitfilm är en skitfilm. Så kände jag när jag såg Blade Runner. Ändå ger jag den inte en etta. Knasigt va?
Nej det är faktiskt inte så knasigt. Jag tycker nämligen så pass mycket om filmens sista kvart att det är den känslan jag tar med mig när filmen är slut. Från Roys FANTASTISKA monolog till det öppna slutet i Director´s cut-versionen till det kanske skönare slutet i dom andra två versionerna till vetskapen om att jag får se Ryan Gosling i uppföljaren genom en kameralins som Roger Deakins har kontroll över OCH höra musiken som är specialkomponerad av Benjamin Wallfisch, den enastående islänningen Jóhann Jóhannsson OCH storfavvot Hans Zimmer.
Så jag ÄR pepp på Blade Runner 2049 även om Blade Runner 1982 var en ännu större besvikelse än jag på förhand hade trott.
Sa jag att det var en SKITFILM?
I avsnitt 109 av Snacka om film blir det ett regelrätt battle om Blade Runner. Hur skulle det kunna bli annat när det är Steffos absoluta favorit och jag kallar den….skitfilm? Lyssna här.
Här är fler recensioner av denna gamla klassiska film:
Steffo
Jojjenito
Henke
Christian
Sofia
Ha ha ha åh dej kan man lita på när det kommer till att mosa kultklassiker by the balls ;D Vet du, jag fattar inte heller grejen med Blade runner. Jag såg den för inte allt för länge sedan, kanske 1-2 år sedan, men jag minns inte mycket av fjädrar i magen eller droppin the mic-walking off-feeling efteråt. VISST är det en sjuhelvetes snygg och stämningsfull film, det måste jag ge den, men jag tror jag var för sent på bollen för att tycka att den kändes angelägen. Kanske var den det när den kom.
Har heller inte jättehöga förväntningar på uppföljaren. Fast Denis är ju lite av en kvalitetsgaranti kan man tycka. Ses på Rigoletto!
Cecilia:
Mosa det som mosas bör. Jag har så himla svårt för det där att man inte får tycka illa om sånt som man ”ska” gilla. En åsikt är ju bara en åsikt och smaken är som baken. Sen är det nog så att ser man (som jag) film mer med magen än med hjärnan och inte känner något i magen när jag ser filmen då spelar det ingen roll hur snygg den är. Kanske något du känner igen från BR2049? 😉
Absolut 🙂
Ha ha ha ja herrejävlar! Att jag inte håller med dig står ganska klart men smaken är som den är själv har jag en hel del filmer jag anser vara skitfilmer som ”alla” tycker om. B,la Die Hard & Schindlers list.
Såg om denna för nga år sedan och fann att den håll måttet. Just effekterna var jag imponerad av och de kändes oväntat fräscha. Långsam i sitt berättande? Visst men ibland funkar det ibland inte. Blir nyfiken på hur du finner den nya versionen är då Bladerunner 1982 är rena rockvideon vid en jämförelse.
filmitch:
Vad jag tycker om BR2049 får du läsa på onsdag och höra på torsdag men det där med rockvideon håller jag inte med om 😉
Så det är en skitfilm pga att effekterna åldrats? Det var det som framgick av inlägget. Eller fanns det någon annan anledning? :/
David:
Jag tycker nog att det finns fler anledningar i texten, både på och mellan raderna.
Ja, den var långsam också. Ja, det är ju en del som tycker så. Vet inte vad jag själv skulle tycka om jag såg den första gången nu. Kanske likadant. Jag skulle kanske ha svårt att ta den till mig idag så stressad jag ständigt är nuförtiden och så lite tålamod jag har. Men jag har sett den på stor duk ett par gånger och det är nog så den förtjänar att ses. Så det ska bli intressant om bioduken gav uppföljaren extra tittarvärde. 🙂
David:
Jag tror filmen skulle ha funkat betydligt bättre på mitt kolugna tioåriga jag-har-alldeles-för-mycket-fritid-för-mitt-eget-bästa-jag. Och på bio. Det krävs nog lite mer tålamod än vad jag hade när jag såg den. Ja du vet ju, när allt snurrar runt omkring en kan det ibland vara svårt att njuta av en långsam filmbubbla. 😉