Åldrande, ensamhet och bostadspolitik, det låter kanske inte som den skönaste av mix att fylla en film med? Lägg till Diane Keaton och Brendan Gleeson, känns det bättre då? För mig gjorde det i alla fall det, dessa två genommysiga skådespelare var i alla fall anledningen till att jag tryckte på ”hyr” på Itunes och därmed hamnade i ett moget romantiskt drama en helt vanlig tisdagskväll.
Hampstead är en av Londons dyraste bostadsområden och en av platserna i världen som har allra högst levnadsstandard. Emily Walters (Keaton) och Donald Horner (Brendan Gleeson) håller kanske inte med om det sistnämnda. Emily har blivit änka och den döde maken har lämnat henne med en massa skulder OCH en lägenhet i fina Hampstead som är otroligt sjabbig om man ser den från insidan. Taket läcker men det är ingenting Emily vågar säga till bostadsrättsföreningen, hon har nämligen inga pengar och därmed inte råd med en avgiftshöjning. Donald bor i skogen i Hampstead Heath och anses som hemlös trots att bostaden han byggt upp är mer av ett mysigt boende än många andra. Byggherrar vill bygga lyxlägenheter, Donald vill fortsätta vara fri, Emily vill få ordning på sin ekonomi och mitt i alltihop krockar två ensamma själar och hittar nån slags mening. Fint va? Liten tår i ögat? Jag trodde väl det.
När jag ser den här filmen känner jag ett lugn i magen. Jag känner en tro på att om jag är sjuttio år och ensam så finns det nån tovig Brendan Gleeson-snällis-människa som kommer dyka upp och göra mig sällskap. Jag tror det är det som är andemeningen med hela filmen. Bostadspolitiken kommer liksom i andra hand. Hehe.
