Tre om en: CLOVERFIELD-ANTOLOGIN

CLOVERFIELD (2008)
Regi: Matt Reeves

Jag såg Cloverfield när den kom och jag tyckte den var både bra och dålig. Bra för att filmen är snyggt genomförd, dålig för att jag tyckte det var så väldigt jobbigt med allt skakande. Men nu när The Cloverfield Paradox dök upp bestämde jag mig för att se om dom två första filmerna för att ha dom i färskt minne och därför kommer dessa filmer få uppdaterade recensioner. Såhär tyckte jag då.

Filmen börjar och den börjar med ett sammelsurium av ungdomar. Ungdomar som envisas med att upprepa varandras namn när dom pratar vilket gör att jag redan efter några minuter blir irriterad för jag har fan inte altzheimer, jag FATTAR vem som är vem och vem som har ett förhållande med vem och vem som är kär och vem som inte är det. Fast…dom är rätt lika varandra. Hmmm. Äsch. Ja, vad fan, upprepa då, det gör inget.

Sen ska det dokumentärfilmas. Det ska filmas med skakig handkamera så det känns som ”på riktigt” och jag förbannar den dagen Lars von Trier kom på dogma-prylen för det finns inget lika värdelöst som att titta på en hel spelfilm inspelad med skakig handkamera. Det är jobbigt. Jag skiter i hur spännande handlingen är, det är svinjobbigt för ögonen att aldrig någonsin kunna vila dom i en enda bild. Det är MTV-klippning goes Parkinson, för att göra ännu en sjukdomsjämförelse.

Men….men….aj! Jag ser mig själv utifrån. Jag biter på nagelbanden. PÅ NAGELBANDEN! Det är nåt jävla monster på gång nu. Åååå dom springer, fan, det är läskigt nu. Vad ÄR det för nåt som gömmer sig bland skyskraporna egentligen? Man får ju bara se en skugga, håll still den där jävla kameran, JAG VILL JU SE!!

Sen är det som att jag befinner mig i en tunnel. Omvärlden förflyttas till Tjottahejti. Det är jag, det är filmen, det är TV:n – det är det enda viktiga för nu är det på gränsen till katastrofrulle framför mig. Det är mörkt och intensivt och eftersom nagelbanden blöder så är det visst rätt spännande också. Och nu kommer monstret igen. Wihiiiii!!

Tänka sig, det där skakiga helvetet var inte så tokigt ändå. Helt klart sevärt faktiskt. Kanske jag gör om det en gång till och denna gång utan fördomsglasögon.

Och såhär tycker jag nu:
Jag tycker faktiskt EXAKT likadant! Jag tycker filmen är både bra och dålig, stark och svag och ögonen kan bara inte vänja sig vid att aldrig få vila. Vissa delar av filmen förtjänar en fyra, vissa delar en svag tvåa men sammantaget är det en habil film.

.

.

.

10 CLOVERFIELD LANE (2016)
Regi: Dan Trachtenberg

Förra gången jag såg 10 Cloverfield Lane var på bio och jag hade medvetet försökt hålla mig borta från ALL form av spoilers. Det gick bra ända tills jag kom till biografen och fick filmen pajjad av biografpersonalen.

”Det är en spännande thriller ni ska få se och det är en REJÄL twist på slutet!”

Jag ville strypa kärringen! TYST MÄ´REJ ville jag skrika! VAR BARA TYST! Fan alltså! Vet man om att det blir en twist på slutet tänker i alla fall inte jag på nåt annat än att försöka genomskåda denna. Hela tiden. Filmen igenom. APA!!

Nu har jag alltså sett om den och jag mindes i stort sett varenda scen. Skulle filmen funka då? Javisst! Absolut, det gjorde den!  Jag står för att John Goodman kanske aldrig har varit bättre, att Mary Elizabeth Winstead är precis härligt badass som i Fargo säsong 3 och att John Gallagher Jr ser fortfarade ut som Jason Sudeikis med sitt hipsterskägg.

Filmen vrider som som en daggmask under en gaständare och jag tycker den är härligt klaustrofobisk och spännande även denna gång. Samma betyg får den också. Riktigt bra film!

.

.

.

THE CLOVERFIELD PARADOX (2018)
Regi: Julius Onah

Jahopp. Så kom då filmen som kaaaaanske skulle ge oss Cloverfield-följare en hint om vad som verkligen var i görningen. Kanske skulle den sy ihop filmerna på ett riktigt klurigt sätt? Kunde man hoppas på det?

Ja, hoppas kan man alltid men jag vet inte om det här är en film som gör någon riktigt glad egentligen. Det är nämligen ett manus som är så fullt av hål att titeln kanske kom till sist av allt? Att skylla på en paradox är rätt smart, då kan ju allt slippa få sig en förklaring. Det finns nämligen inte någon logik alls i filmen och jag kan köpa det när logiken ändå stämmer i sitt eget universum men jag upplever inte att det gör det här. Att filmen känns påkostad och ”dyr” blir mest kejsarens nya kläder, jag känner mig mest…lurad.

Gugu Mbatha-Raw, Daniel Brühl, Chris O´Dowd, David Oyelowo, Ziyi Zhang, Aksel Hennie, John Ortiz och Elizabeth Debicki gör vad dom kan för att öka köttmängden på benen dom fått sig tilldelade och ingen skugga skall falla över någon av dom. Jag tycker bara att filmen känns väldigt mycket mindre annorlunda och personlig än de första två. Sen kanske filmerna egentligen inte hör ihop alls mer än ett ord i samtliga titlar och det må så vara, det är dock inte konstigt om vi som filmtittare försöker lägga ihop ett och annat.

Filmen är inte på nåt sätt genomusel, den går absolut att se en regnig dag och utan men för livet men mina förhoppningar om en fiffig pusselbit var kanske lite för hög?

Alla tre filmerna finns att se på Netflix!