Duncan Jones har skapat den här….upplevelsen….som det är att se Mute. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är ett mästerverk eller en busskrock då den lider av samma ”problem” som tex Tom Tykwer och syskonen Wachowskis film Cloud Atlas (från 2012). Mute är liksom too-much-extra-allt som ett påkostad ride på ett nöjesfält – och det var Cloud Atlas också. Äh, jag vet inte varför jag jämför dessa två filmer – egentligen – men jag tror att Cloud Atlas hade gått samma öde till mötes om den istället för 2012 hade gjorts 2018: den hade gått direkt till Netflix.
Mute handlar om den stumme amish-bartendern Leo (Alexander Skarsgård) som har ett förhållande med Naad (Seyneb Saleh), dom är jätteförälskade i varandra och Naad känner att hon vill berätta för Leo vem hon ”egentligen är” för nånting ”knas” är det. Hon har varit med om något, det är helt klart.
Samtidigt blandas dom suspekta kirurgerna Cactus Bill (Paul Rudd) och Duck (Justin Theroux) in i leken och det känns nästan som en film-i-filmen. Två starka och härligt udda karaktärer som har en egen agenda i filmen, Rudd dessutom med en mustasch som banne mig inte går av för hackor!
Inte jättedåligt, verkligen inte jättebra. Jättesnygg på ytan men saknar en hel del om man skrapar på denna. Det som gör att filmen ändå surfar på anständighetens glashala yta är skådespelarnas insatser. Alexander Skarsgård gör sitt jobb mycket bra och Justin Theroux är som vanligt otroligt stabil. Se filmen, om inte annat för deras skull.
