Det händer ibland att jag får filmtips från både från läsare och andra filmbloggare om filmer jag inte visste fanns. Såna filmer är extra kul att leta upp och även om dom inte alltid hamnar i toppskiktet av min betygsskala så blir jag alltid glad över att det finns människor som lägger ner tid och energi på att tipsa mig om filmer som dom själva gillar.
Håll till godo. Här är tre filmer. Tre genres. Tre filmtipsare.
Black Water
My tipsade om den här australienska krokodilfilmen när hon inte hittade den bland mina recenserade läskiga-djur-under-vatten-filmer. My har rätt, självklart är det en film jag borde ha sett men nej, den hade jag totalmissat.
Som så många andra australiensiska filmer så är även denna ”baserad på en verklig händelse” och som så många andra gånger så känner jag ”Yeah, sure” när filmen är slut. Jag menar, hur många dumhuvvemänniskor finns det i världen egentligen, eller i Australien för att vara lite mer precis?
Tre personer, två systrar och den ena systerns man, ska bege sig ut på en fisketur i nån träskflod i norra Australien. Dom hyr en guide för dagens utflykt och tillsammans beger dom sig ut på floden i en minimal metallbåt.
Båten välter (nähää?), guiden blir uppäten (nähää?), brunettsystern och mannen simmar mot land och tar skydd i ett träd medans blondinsystern (nähää?) har ”fastnat” under den upp-å-nervända båten. Nånstans i det mörka vattnet befinner sig en hungrig krokodil som vill ha mer att käka en än simpel fiskeguide.
Nu låter det kanske som att jag är grymt skeptisk men det är jag inte. Filmen är väldigt spännande ibland och krokodilen är inte bara stor, välgjord och busigt hämndlysten – han morrar och hoppar också! Saken är bara den att det händer inte så mycket. Det är mycket väntan och många långa scener med dessa människor uppkrupna i ett träd och jag vet inte om jag är konstig men DET är inte så värst pulshöjande. Däremot hoppar jag till ett par gånger och närbilderna på den där krokodilen gör att jag känner en viss glädje över att det är långt till sommaren.
Här finns filmen.
You again
Jag fick tips från bloggläsaren Hannele att jag borde se den här filmen och då är det klart att jag lyssnar.
Marni (Kristen Bell) är skitful, finnig, har fett stripigt hår och tandställning när hon går i plugget. Hon blir brutalt mobbad under hela skoltiden av JJ (Odette Annable) som inte enbart är sadist utan även skolans snyggaste tjej. Åren går och Marni försöker bearbeta sin jobbiga uppväxt och har fått fason på sig själv och sitt självförtroende. Nu har hon både ett toppenjobb och ser grymt bra ut. Bortsett från brist på pojkvän så är det full pott.
Nu ska Marnis svärmorsdröm till storebror gifta sig och hon reser hem till sin familj och till sin barndomsstad. När broderns brud presenteras som Joanna får Marni en chock: det är JJ! Att det dessutm är JJ´s framgångsrika moster (Sigourney Weaver) som betalar för hela kalaset gör inte saken bättre då hon var Marnis mamma Gails (Jamie Lee Curtis) antagonist i skolan.
Allting kommer tillbaka, allting går igen, rivalitet, svartsjuka, missuppfattningar, barnsligheter. Åren har gått men har dessa kvinnor egentligen vuxit upp? Hur djupa är såren, hur bra har ärren läkt?
You again har förutsättningar att vara en riktigt bra komedi som inte enbart kretsar kring flams och trams för bitvis är den både rolig och ger en bitter bismak i munnen – men – det är en amerikansk komedi i ordets kanske värsta bemärkelse. Det är en kvinnosyn som möjligtvis passade sig på 30-talet och själva peaken nåddes när familjefadern, Marnis pappa och Gails make efter ett utflippat kärringbråk sitter bakom sitt massiva jakarandaskrivbord som en annan landsfader och har sina två kvinnor på andra sidan bordet och avkräver dom utegångsförbud för sitt handlande. Vem fan är HAN att komma och snacka? Och dom säger inte ens emot! Han bara sitter där och ORERAR.
Jodå, det finns en hel del scener jag går igång på faktiskt men att cheerleadingmentaliteten retar mig är inget nytt eller det där att en ledsen kvinna trycker i sig ost på sprayburk med orden ”Vad spelar det för roll? Jag ska ju ändå inte gifta mig!”, alltså var är det med det här med bröllop och giftermål som är så JÄKLA viktigt egentligen? Dessa delar av ”tjejfilmer” gör att jag känner mig som en man men jag tror samtidigt att det finns väldigt många tjejer som känner som jag.
För att inte riskera att fastna i analyserande av en film som varken kräver eller behöver det så tycker jag ändå den var okej. Putslustig ibland, skönt knasig ibland, vissa passager var helt onödiga (som att det tydligen är ett måste i varje film med bröllopstema att det ska bjudas in en känd artist till festen så det kan fuldansas och sjungas med i eftertexterna till en ”känd” låt). Kristen Bell gjorde sitt jobb med den äran och det var härligt att se Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver agera mot varandra. Gammal är inte bara äldst, gammal kan också vara bäst.
Här finns filmen att hyra.
Rösten från andra sidan (Don´t look now)
Bland kommentarerna till The constant gardener dök plötsligt Movies-Noir upp med ett otippat tips: Don´t look now med en naken Donald Sutherland endast iklädd peruk.
Hur otippat är inte det att jag en fredagkväll, alldeles ensam hemma, stoppar i en mysko psykthriller från 1973 i DVD-spelaren med sånt knastrigt ljud att jag tror att det är en bifogad sönderspelad LP-skiva jag lyssnar på?
Donald Sutherland och Julie Christies dotter är död. Hon hade en röd kappa på sig. Dom åker bort, träffar på två underliga gummor varav den ena är blind och synsk och hon lurar i den sörjande modern att dottern finns kvar med dom, som en ande eller nåt. Donald klär av sig, visar hela tjottaballongen och ja, visst har han peruk.
Men herregud, det här är INTE en bra film. Ointressant, ickespännande, konstig och ful, den är som en rondellhund tillverkad av en blind man utan smak. Inte ens en Suntherlandsk dingelidong kan rädda en film, inte för mig i alla fall.
Här finns filmen.
Tack Filmitch som gav mig tipset på detta finfina Tre om en!
Haha, tack för den! 🙂 Nu verkar det som att jag tycker Don’t Look Now är bra. Själv såg jag den för många år sen på VHS då jag upptäckte att den räknas till de mest skrämmande filmerna någonsin. Nja, det var då Donald Sutherland och hans peruk som var skrämmande. Filmen gav jag en andra chans, men även då blev det inte mer än en tvåa.
Och jag som tipsat om så många bra filmer så väljer du den som är sämst 😉 Säg inte att jag inte varnade dig…
Movies-Noir:
Visst varnade du mig men jag kunde ändå inte motstå synen av en naken Donald i peruk. Såhär i efterhand ska jag väl inte säga att jag ångrar att jag såg filmen men den förändrade varken mitt liv eller min syn på nakna män med peruk. 😉
Men att den skulle vara en av dom mest skrämmande filmerna någonsin förstår jag verkligen INTE. Hmmm.
Har bara sett Black Water av de här tre (och Don’t Look Now lär nog inte hamna i spelaren innan jag hunnit glömma bort vad du skrev om den) men den var helt ok för att vara en krokodilskräckis. Du är en mycket tillmötesgående bloggare, måste jag säga…
Sofia:
Tillmötesgående? Hahaha, ja eller så tar jag alla chanser till att få se en film som kanske skulle kunna vara en fullpoängare. Man måste ju chansa lite här i världen och filmtips från mina bloggläsare tar jag på största allvar. Alltid. 😉
Så kul med en recension av Black Water. Jag har faktiskt inte själv sett den, valde mellan den och Rogue (därför letade jag efter den på din blogg, för att se vilken av filmerna du gett bäst betyg). Då jag fortfarande inte hunnit se någon av dem, tror jag att jag tar Rogue då, det verkar som att det är den bättre av dem 🙂
My:
Det är ett bra val att välja Rouge tycker jag men sånt vet man ju sällan förrän efteråt, så tack för tipset 🙂
Kul revy, och format. Men du… ”Tre om en” eller ”En om tre”?
Henke:
Kanske lite både och? 🙂
Haha, den sista, Dont Look Now tror jag att tom jag har sett, men så är jag ju också gammal som en ek. Jag hade en skräckfilmsperiod i min ungdom innan jag blev så harig. Men om jag kommer ihåg rätt så var det ju inte så läskigt för visst är det den filmen när det vimsas runt i Venedig och jagas röd kappa?
Boknörden:
Ja, visst är det den filmen. Röd kappa, gamla tanter och en ganska äcklig Donald S. 🙂
Don’t Look Now dålig?! Hjälp! Jag tror visst jag höll på att sätta min Dr Pepper Cherry (smaken är visst som baken!) i halsen när jag läste detta 😀 Skulle högljutt, på plats iförd knepig hatt, vilja raljera om varför den här är och förblir en ryslig klassiker på flera plan och varför den hyllas än idag av förstå-sig-påare och filmvetare runt om i världen men slurpar istället lätt förstörd vidare på min mandelkubbsläsk som nyss höll på att kosta mig livet.. 🙂
Vrångmannen:
Hahahaha, Dr Pepper Cherry? Är du galen mänska? ;D
Då jag inte är vare sig en förstå-sig-påare eller filmvetare så tillåter jag mig att tycka precis som jag vill om dravel jag kämpat mig igenom och den här ettan står jag får med varenda obesprutad cell i min kropp. Klassiker? Ja, det är möjligt. Ryslig, ja, absolut, men inte på det sättet som den borde vara. 😉
Det är verkligen olika vad man blir rädd för. Ibland när jag tänker på filmen så ryser jag och nu kommer jag nog inte kunna sova. Brrrrrrr! Det är något med stämningen och känslan av att allt som komma skall redan är förutbestämt och att man måste uppmärksamma tecknen annars går det illa. Lite Final Destination i ”galen” 70-talsanda. Å andra sidan, om blir man skrämd av Sutherlands frissa (och schlong!) så är ju det alltid något hahaha även om det kanske inte var regissörens egentliga intention 🙂
Vrångmannen:
Lyckas man se filmen på det sättet som du beskriver så kan jag förstå att du tycker den är bra men jag kom liksom aldrig dit. Jag fastnade i vinkelvolten och dom ytliga ”skrämseleffekterna”. Det gäller nog att komma in i rätt stämning från början annars är det kört.
Exakt. Det är ju en väldigt ofta en fråga om vad man är på för humör också plus förväntningar, förutfattade meningar etc. Men man kan naturligtvis inte gilla allt och just Don’t Look Now är ju rätt crazy i sin form 🙂 Även om våra åsikter går isär så tycker jag t.ex att du är jättebra, du skriver bra och roligt och du har en smaskens filmblogg som då och då får mig att sätta morgonkaffet i halsen, på ett bra vis! 😀
Vrångmannen:
Och jag tycker ju inte att du är nån knasboll bara för att din åsikt inte sammanfaller med min gällande den här filmen (och en hel del andra). Det är ju ganska många filmer om jag tänker efter. Jättemånga. Sjuuukt många. Vad konstigt egentligen för jag uppskattar ju din blogg med och hur kan jag göra det när vi aldrig tycker lika? Jag kanske också är en knasboll? Vad härligt! 😉
Hahaha ja vi har ofta väldigt olika smak (förutom när det gäller Drive med Ryan Gosling som är ÅRETS BÄSTA FILM!) vilket är skoj! Knasbollar unite! 😀
Vrångmannen:
JeeeeeeeYYYY!
Dont look now har min bror i åratal försökt att prcka på mig, jag har varit skeptisk nu kan jag äntligen säga till honom: ”Fiffi gav den en etta så glöm det” Hemma har jag en bunt påpracade filmer från honom som jag däremot kommer att de: Ådalen 31, Nu drar vi till Göteborg och Sound of noise.
Black Water gillade jag. I Mitt fall var det just väntandet som gjorde mig nervig. Jag tror faktiskt att då Australien kryllar av otrevliga djur både på land och i vatten blir folk helt enkelt slarviga då det hör till vardagen med hajar, krokodiler feta spindlar och slingrande ormar. Troligtvis skulle jag aldrig lämna asfalterad mark om åkte dit
filmitch:
Så du litar på mitt omdöme så pass? Du är inte det minsta nyfiken på vad en naken Donald, en röd kappa och några gamla tanter i Venedig kan ha får inputs på dig? 😉
Vad gäller Australien så betedde sig till och med en djurfobiker som jag konstigt där. Det var som om alla varningar inte gick in.
Guiden: ”I den där grottan bor världens giftigaste ormarter”.
Jag: ”Jamen DEN grottan måste jag ju bara gå in i. Stanna bussen.”.
Så gick jag in där och jag var inte ens rädd. Klättrade lite, satte mig och vilade med ryggen mot berget och det kryllade av skrevor och hål och skit där ormarna hade kunnat slingra sig ut.
Nu efteråt får jag frossbrytningar när jag tänker på vad jag gjorde och jag är evigt tacksam att jag inte fick för mig att åka på krokodilsafari.