SOVER DOLLY PÅ RYGGEN?

Ett litet anspråkslöst klick på Netflix och så sitter man framför den danska filmen med den hemska titeln Sover Dolly på ryggen?och undrar vad tusan som händer. 1930-talet ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn och 1950 ringde och ville ha tillbaka sin mansdito. Herrejävlar så omodernt detta är även om det är inlindat i något så pass nytt som rätten att som kvinna skaffa barn alldeles på egen hand med hjälp av en spermadonator.

Anne (Lene Maria Christensen) längtar efter barn och löser problemet. Hon blir gravid men får panik eftersom hon är ett ”kontrollfreak” och plötsligt (ja, plötsligt!) kommer på att hon ju inte vet vem pappan är! Herregud, nu är det en tokrolig fars på gång när hon (med hjälp av en väninna) ska hacka donationscentrets receptionsdator för att ta reda på adressen till pappan. SOM OM DET FUNKAR SÅ??

Jaja. Anne får i alla fall reda på adressen och bestämmer sig för att uppsöka mannen. Det visar sig att det bor en riktig low-life-sucker-galenpanna-idiot-världelös-skithögs-sköldpaddsägande-dolly-parton-fan-som-aldrig-borstar-varken-håret-eller-tänderna där vid namn Gordon Dennis (Nikolaj Lie Kaas). Anne å andra sidan är en framgångsrik TV-personlighet som har ordning och reda på både boendet och ekonomin och längre bort på skalan från henne än Gordon går fanimej inte att vara.

Men Anne biter ihop. Hon vill ta sig in i hans liv, lära känna honom, äta middag med honom, ligga med honom och hela tiden tänker jag att VARFÖRDÅÅÅÅÅ??? HAN ÄR BARA ÄCKLIG. BARA BARA ÄCKLIG. Men Anne lyssnar inte. Hon kör på ända tills hon blir överbevisad. Och börjar dejta den perfekta grannen som verkligen är perfekt på alla sätt men så perfekt att han blir tråkig och då märker hon att hon saknar troll-Gordon och gör slut med grannen, föder barn, letar upp Gordon igen, visar dom stinna nybliven-mamma-brösten på offentlig plats och då faller Gordon som en fura såklart. Killar gillar bröst det vet ju alla höhöhö.

Fy fan vilket jävla skräp! Manuset är skrivet av Christian Torpe och Marie Østerbye och dom båda verkar ha fortsatt arbeta inom detta skrå även efter den här filmen. Det går inte ens att skylla slutresultatet på en manlig regissör med sunkig kvinnosyn. Regissören heter nämligen Hella Joof och är mig veterligen kvinna.

Filmen finns att se för den masochistiskt lagda på Netflix.