Sagan närmar sig sitt slut, den om mångmiljardären Christian Grey (Jamie Dornan) och den anspråkslösa studenten Anastasia Steele. Nu är vi framme vid tredje filmen, baserad på tredje boken i den ack så framgångsrika romansviten av – för mig – totalt oläsbara böcker. Alltså, böckerna är så infantilt skrivna att jag blir förbannad och då har jag verkligen FÖRSÖKT ta mig igenom skiten. Det går bara inte. Men filmerna funkar desto bättre, i alla fall för mig.
Fifty shades of Grey (2015) var en härligt underhållande åktur som definitivt gick hem hos mig och med facit i hand kan man nog tacka regissören Sam Tayor-Johnson för det. Det visade sig nämligen bli något lite annat av godsakerna med en man i regissörsstolen. Men äsch, det är klart det inte är någon världsomvälvande skillnad på sättet att berätta historien i dessa tre filmer men med kvinnliga ögon kan jag säga att det är betydligt mindre fokus på Jamie Dornans kropp i film två och tre.
2017 kom film två och jag satt där i biomörkret och mös även då. Fifty Shades Darker hette den och även om filmen blev lite mörkare så är det fortfarande urtypen av en modern askungesaga. Modern så till vida att Anastasia kämpar med att bibehålla sin integritet och självbestämmanderätt (som kvinna). Därför känns det fullt naturligt att det i den tredje filmen blir just DÄR det knasar sig. Det passionerade paret gifter sig nämligen, Anastasia blir Mrs Grey och Christians svartsjuka och kontrollbehov blir ännu starkare. I allt detta är även en form av ”krimhistoria” inbakad, något som egentligen känns helt onödigt men å andra sidan, hade vi orkat se dom knulla oavbrutet i hundra minuter till? Nu blev det bara femtio, kanske.
Det här är i mina ögon den svagaste delen i historien men ändå, jag gillar att hänga med dom och jag märker när filmen går mot sitt slut att jag faktiskt bryr mig om detta påhittade par. Jag känner att jag vill se mer, jag vill verkligen det. Men hur mycket jag än vill så är det kanske lika bra att det är slut nu. Det går nog inte att vrida ur mer ur den här kärlekshistorien.
Gillade man – som jag – första filmerna så är detta givetvis en okej film men för alla andra, alla hånare och belackare, självklart ska ni strunta en hel hög i att se Fifty Shades Freed. Varför skulle ni?
Sorry, den här gången kan jag verkligen inte hålla med dig… Du reagerade inte på att allt klarades av så snabbt och ytligt? Varav det mest övertydliga exemplet förstås är den rent infantila ”kriminal”historien.
Sofia:
Jag tycker det mesta med denna filmserie är både snabb och ytlig så jag tänkte inte att den här filmen var speciell på något sätt. ”Kriminalhistorien” är väldigt krystad men hela berättelsen från allra första början är (ju) det. Men det ska bli intressant att se om det ÄR slut nu eller om böckerna skrivna ur Christans synvinkel kommer bli film..