YRROL – EN KOLOSSALT GENOMTÄNKT FILM

”Är möten med andra människor verkligen så viktiga att vi är beredda att dö för dem?” Den frågan ställer sig Johan Ulveson i filmens början och jag undrar om det inte är där och då det märks att filmen gjordes 1994.

Det här är en mening jag i över tjugo år aldrig ens vågade tänka men nu sitter jag ändå här och väntar på UPPFÖLJAREN till Yrrol som har svensk biopremiär imorgon (19/10). Lyrro heter den filmen och är skriven och regisserad av Peter Dalle, precis som dagens film. Han skrev visserligen manuset tillsammans med Rolf Börjlind men annars andas filmen väldigt mycket Dalle.

Sketcher som radas upp efter varandra till synes utan egentlig röd tråd men filmen är verkligen precis som undertiteln antyder, den ÄR kolossalt genomtänkt. För det är det där med människor som verkar gäcka Herr Dalle, det där med möten, med letandet efter kärlek, förståelse, respekt. Och nu när jag ser om Yrrol för jag vet inte vilken gång i ordningen (50:e??) slår det mig som en knytnäve i ansiktet vilken otrolig skillnad det är på humorn då och nu.

Jag tycker fortfarande att många delar av filmen är fruktansvärt roliga, alltså jag skrattar HÖGT, men jag inser också att inte många minuter av den här filmen hade kunnat publiceras offentligt 25 år senare. Därför ska det bli extremt spännande att se hur Lyrro blir, om Peter Dalle spränger gränser och tar humorn ett steg längre än man ”får” och ”bör” nuförtiden, det var ju precis det han gjorde då. Nämligen.

Svartmuskiga terrorister i flygplan, mansgissare, pedofil-Bosse med klubban, lyteskomik, alla skämt som handlar om hur kvinnor och män ”är och alltid har varit” (”Man kan ju göra så, men det är inte rätt”), det blinda paret som inte vet den andres ursprung, Cosbylainen, Ulla Skoogs misshandlade nuna, byxlöst i hotellobbyn, alltså det är EONER från det PK-samhälle många av oss lever i nu och det här är ju den typ av humor jag och många med mig är uppväxta med. Det är inte helt lätt att jobba bort den, det jag tycker är roligt tycker jag ju är roligt även om jag märker att jag får en bismak i munnen för att jag är medveten om att jag egentligen tycker….”fel”. Är det sjukt eller bra, egentligen?

Yrrol är en svensk klassiker inom komedigenren, det kan ingen ta ifrån den och jag tycker den håller så himla bra fortfarande. Suzanne Reuter är så jävla världsbäst på att vara bitchig, Ulla Skoog matchar henne perfekt i både tajming och komisk genialitet, Claes Månsson skrider runt och är Claes Månsson i all sin härlighet och Johan Ulvesson gör alla sina roller perfekt oavsett om han är i bakgrunden eller i centrum.

Det är många citat som är tagna från den här filmen som droppas både här och där i dagligt tal och detta trots att jag inte tror alla vet att det är just Yrrol-filmen som är ”den skyldige”. Tjugofem år har alltså gått. Filmen är fanimej ett tidsdokument över ett Sverige som var och som antagligen aldrig kommer att komma tillbaka. Man måste få skratta åt det, man måste det! Och hur twistad och galen Lyrro än blir så hoppas jag att vi kan skratta åt den på samma sätt. Skratta med varandra och den galna värld vi bor i – inte åt.

”Claes Månsson – smaken du aldrig glömmer.”

Yrrol finns att se på C More.