Idag har Darren Aronofskys Black swan premiär på svenska biografer. Det är inte en dag för tidigt.
Bortsett från filmen Pi från 1998 har jag i och med denna recension skrivit om Aronofskys samtliga verk (Black swan, The wrestler och The fountain).
Requiem for a dream står sig bra i jämförelse med dom andra och jag måste säga att ju fler filmer jag ser där Aronofskys namn står som regissör ju större beundran hyser jag för honom.
Han lyckas nämligen med något så ovanligt som att varje gång bjuda in mig som tittar i sin egen lilla värld men inte på det vis som exempelvis Tim Burton gör, för där hans värld är konsekvent och igenkännande oavsett filmtitel där är Aronofskys i ständig förändring. Det finns inte en likhet mellan världarna annat än att Aronovsky själv skapat dom och det imponerar på mig.
I Requiem for a dream hamnar jag i världen sett från en drogmissbrukande kille, hans likasinnade polare och flickvän – och hans chokladmissbrukande mamma. Det är snabba klipp, det är kokain i närbild, det är jakt på pengar och nya droger och det är energisk musik. När det handlar om mamman är det ingen musik, det är enerverande tystnad, ångest, det är mat som tröstar, chokladbitar som lindrar och ett ofantligt ensamt och tragiskt liv som förutom runt mat mest kretsar kring TV:n.
Ellen Burstyn som mamman, Jared Leto som den drogande sonen, Jennifer Connelly som hans flickvän och Marlon Wayans som polaren, alla fyra har haft bra dagar på jobbet och gör helt oklanderliga rollprestationer. Black swan har satt Aronofsky på kartan en gång för alla men glöm inte bort hans tidigare filmer. Det vore så onödigt.
Du efterfrågade en gång om jag delat ut nga 10:or. Detta Fiffi är en tia. En perfekt film att se när man är deppig man inser då att livet kanske inte är så illa jämfört med de stackars satarna på filmen. Älskar de sista 10 minuterna – filmhistoria.
Jag får epilepsi anfall av klippningen. Måste verkligen se om den men jag vet inte när och hur jag ska orka. Jag tycker Darrens bästa film är the Wresteler men då har jag ej sett the Fountain. Pi var bara intern.
filmitch:
Där ser man! En 10:a från filmitch, DET är stort! 😀
Joel:
Det är ingen Disneyfilm direkt, det gäller att inte vara alltför trött i ögonen 😀
Hej!
Trevlig och ytterst intressant blogg du har för oss filmälskare. Lättläst, ambitiöst och välskrivet!
Vad tycker du om The Wrestler då? Det är väl också Aronovsky/t
Anonym t:
Tack så mycket! Kul att du tycker det! 🙂
Om The wrestler tycker jag mycket, framförallt att det är en väldigt bra film. Här hittar du recensionen:
http://fiffisfilmtajm.blogspot.com/2009/11/wrestler.html
Det här kommer föralltid vara Aronofysksys bästa (säger jag utan att ha sett Black Swan). Får grymma obehagskänslor vid varje tittning. Till och med musiken gör ont att lyssna på, även om den börjat dyka upp i lite för många andra sammanhang. Men en solklar 5/5.
The Wrestler däremot, oj oj. Där förstod jag inte poängen. Tyckte den var aptråkig och störde mig mest bara på att Rourkes var så förbannat korkad, vllket i sin tur gjorde att jag hade svårt att känna för honom. 2/5 har jag för mig att jag gav när det begav sig.
Nu fick jag det sagt! Black Swan ser jag fram emot dock. 🙂
addepladde:
En tvåa till The wrestler? Jag tror däremot att du kommer tycka bättre om Black swan.
Wrestler gillade jag otroligt mkt satt och gnisslade tänder att Rourke inte fick för bästa skådis på oscarsutdelningen. Sean Penn? Pah! Åtminstone i detta fall 😉
filmitch:
Väldigt få skådespelare har förtjänat en Oscar mer än Mickey Rourke det året. Tycker jag.
Requiem for a Dream får toppbetyg från mig. Var fullständigt slut efter att ha sett den, torkade bokstavligen svetten ur pannan. Grym musik och klippning. En riktigt käftsmäll (åh, vilken klyscha).
Har i princip tokgillat alla Darrens filmer (Fontänen är väl den svagaste i konkurrens med Pi, som det iofs var länge sen jag såg).
Jojjenito:
Det är verkligen en jobbig film att se, både fysiskt och psykiskt.