En läbbig dimma drar in över den lilla staden. Det är en såndär dimma som gör att man knappt ser handen framför sig.
David Drayton (Thomas Jane) åker till snabbköpet med sin lille son Billy och dom blir strandsatta där tillsammans med en samling andra intet ont anade människor som bara ville handla lite mjölk och bröd.
David inser att dimman inte är nån vanlig övergående svennedimma utan att den döljer något sjukt läskligt men ingen tror honom till en början. En stor tentakel tar sig in och det är bara början på en kalabalik av guds nåde för när pressen är som störst och förmågan till samarbete som viktigaste så är det inte säkert att dina medmänniskor är dina vänner.
The Mist är baserad på Stephen Kings roman Dimman och det här är inte regissören Frank Darabonts första försök till en King-filmatisering. Nix pix. Redan 1994 gjorde han Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption) och 1999 Den gröna milen och med tanke på dom utomordentligt fina slutresultat Darabont fick ihop med dom första två filmerna så tycker jag det är extra synd att filmbolaget inte vågade lita på Darabonts vision att göra The Mist svartvit. Jag tror filmen hade vunnit extremt mycket på det. Effekterna hade funkat bättre och hela 50-talskänslan hade blivit mer genuin. Nu finns den svartvita versionen so Director´s cut och jag ska absolut försöka se den så fort jag får chansen.
Jag gillar The Mist. Jag gillar stämningen och färgerna och känslan och trots att filmen är läskig så är den samtidigt mysig. Visst har den sina upp-å-nedgångar men som helhet är det en underhållande och sevärd liten film som faktiskt fick mig att uppskatta livet en hel del efteråt.
The Green Mile är gjord 1999. Jag har skrivit om The Mist här:
http://mickemovie.bloggagratis.se/2010/08/27/3468644-2007-the-mist/
Micke:
Sorry. Mitt fel. Jag har ändrat i texten nu.
Tack 🙂
Jag hade ingen aning om den svart-vita idén men det låter absolut som ett vinnande koncept. Jag tycker också filmen är förvånansvärt bra för att vara en skräck-King, ja, riktigt bra alldeles för sig själv faktiskt. Har fått en helt annan uppskattning för förlagan (som väl snarare är en långnovell eller kortroman, om man ska vara petig) efter filmen. Gillar ffallt Marcia Gay Harden och hennes roll. Däremot störde jag mig lite på slutet, filmen slutade typ en halv minut för sent för min smak.
Sofia:
Jag som tycker slutet är SÅ BRA. Ett riktigt klump-i-magen-slut.
Gillar slutet både i filmen och i långnovellen som f.ö hör till mina favoriter av kings noveller. Filmen är bra troligtvis ett snäpp högre på betygsskalan. Jag kan vara frikostig ibland.
Svarvit version skulle vara mycket intressant att se.
filmitch:
Ja visst skulle det! 🙂 Jag tror att den svartvita versionen skulle få mig att höja betyget ett snäpp faktiskt.
Personligen tyckte jag karaktären som Marcia Gay Harden spelar var riktigt jobbig, men antar att hon var duktig. Slutet gillade jag också, mycket kraftfullt.
Den svartvita versionen är jag också sugen på att se och tror definitivt effekterna funkar bättre i den.
The Mist
Movies-Noir:
Hon är verkligen ett pain in the ass stundtals. Usch alltså, men hon spelar bra 😉
I svartvitt hade vi haft att göra med en Plan 9 from Outer Space-liknande upplevelse..
Jag gillar alltså inte den här. Underhållande B-skräckis som mest, även om jag också gillade Gay Harden. Thomas Jane däremot, icke. Slutet var frustrerande dåligt och om det är något slut där jag själv hade velat gå loss med en kulspruta på någon, så är det i den scenen. Så urbota korkat.
Ja, som sagt. Jag gillar den inte. 😉
Pladd:
Gillar du aldrig Thomas Jane? Inte ens i The Punisher?
Jag har inte sett The Punisher och egentligen inte sett honom i något annat, vad jag kan minnas. Så att jag inte gillar honom är att ta i, jag har sett för lite för att kunna säga så, men han jobbar i uppförsbacke. 🙂
Pladd:
Stackars stackars Thomas Jane 😉
Har för mig att det var just slutet som gjorde att jag höjde till en trea 🙂
Jag gillar slutet stenhårt fram till den absolut sista förlösningen — det blev en alldeles för uppenbar sluttwist.
Sofia:
Tänk att några sekunder film kan göra sån stor skillnad, åt båda håll 🙂
Japp, det verkar vara en riktig vattendelare
Den här filmen förvånade mig genom att vara riktigt bra. Vet inte varför jag blev förvånad egentligen. Darabront och King funkar ju bra. Fast det är nåt med The Green Mile som får mig att tycka det är lite sliskigt. Vet inte varför.
Jag tror också på svartvitt-konceptet. Måste försöka se den varianten också.
Henke W:
Gröna milen har ju en helt annan känsla än The Mist och är det något The Mist inte är så är det sliskig 😉