Det ska till en man som Alfred Hitchcock för att göra en film som denna och det ska till en svensk översättare som får Vertigo (= Svindel) att bli En studie i brott.
Den före detta polisen John ”Scottie” Ferguson (James Stewart) lider svårt av sin svindel, han får yrsel bara han går upp på en pall. Det som hände när han slutade som polis var att han jagade en bov tillsammans med en kollega och kollegan ramlade ner från ett tak och dog, mycket på grund av Scotties oförmåga att hjälpa honom när svindeln satte in.
En förmögen man anlitar Scottie som privadetektiv, han vill att Scottie ska skugga hustrun, Madeleine (Kim Novak), som beter sig konstigt och han misstänker att hon inte är sig själv utan besatt av en död kvinna. Scottie åtar sig uppdraget men det han inte hade räknat med var att Madeleine är mycket vacker, urtypen av en ta-hand-om-mig-kvinna och Scottie faller pladask. Hans bästa vän Midge (Barbara Bel Geddes) är skeptisk och trots att hon försöker hålla masken så förstår jag att hon gärna hade velat ha Scottie för sig själv.
I En studie i brott är ingenting vad det ser ut att vara och sakta sakta tar sig handlingen framåt. Hitchcock har inte bråttom, han litar på sina tittare, att dom har gott om tid, stort tålamod och en stark vilja att få sig svaret serverat. Jag hade inte riktigt det tålamod som krävdes, jag erkänner det. Jag somnade dom första två kvällarna jag såg filmen, vilket är lätt hänt med det saktfärdiga tempot, samtidigt som det gjorde mig irriterad för filmen är på intet sätt tråkig. När jag den tredje kvällen såg filmen från A till Ö märkte jag det.
Fotot är ett ämne för sig. Det är supervackert. När jag ser ljussättningen av James Stewarts grå hår, när det liksom ska matcha Madeleines dovt gråblå klänning, det är inget annat än utsökt. Dessutom var få regissörer lika medvetna om musikens spänningshöjande roll som Hitchcock var på sin tid.
För min generation är skådespelarna i denna film mer kända som TV-serie-skådisar. Kim Novak spelade Kit Marlowe i Falcon Crest, James Stewart var Miles Colbert i Nord och syd och Barbara Bel Geddes var mystanten Miss Ellie i Dallas. För den äldre generationen var James Stewart vår tids…Matt Damon?
Här finns filmen.
Jag har aldrig riktigt fastnat för Vertigo trots dessa klassiker-status. Men visst är den snygg!
Sofia:
Snygg och välspelad men kanske inte så väldans…fängslande.
Jag måste hålla med Sofia om att även om filmen är fantastiskt genomtänkt och utförd så griper den inte helt tag om mig, förutom i vissa enstaka scener. Trots det har jag en speciell värme för den eftersom jag tyckte den var helt fantastisk när jag såg den första gången som tio-åring. Numera tycker jag mest den är sevärd för skådespeleriet. James Stewart är en av mina favoriter. Kim Novaks storyline i "Falcon Crest" var tydligen en sorts ny variant av "Vertigo". Om detta stämmer kan jag inte uttala mig om eftersom jag bara sett fragment av den säsongen och DVD-utgivningen går låååångsamt framåt…
Härligt! En riktigt gammal fin klassiker hos Fiffi! Alltså kalla mig (inte) dinosaurie…men sådana här filmer görs inte längre…tyvärr… 😉
BlueRoseCase:
Skådespeleriet är det verkligen inget fel på alls och visst kan jag förstå att den ses som en klassiker, men den är ingen klassiker för mig.
Tänker du se Falcon Crest på samma sätt som du sett Dallas?
Steffo:
Du har rätt, men jag undrar hur det kommer sig? Såna här filmer görs inte längre.
Beror det på det långsamma tempot, att vi filmtittare inte tros ha ro nog i kropp och själ att se en film där det saknas snabba klipp och actionsekvenser? Eller beror det på att vi faktiskt inte _har_ ro nog att sitta still och njuta av perfekta kameravinklar?
Det var länge sedan jag såg den men för mig är Alfred en ok regissör som gör lite småputtriga mysrysliga filmer.
Ang. Steffos kommentar så tror jag att du har rätt idag ska det gå undan, snabba klipp verkar vara dagens melodi. Filmerna anpassas även till att passa alla så det blir ganska intetsägande upplevelser tyvärr.
Vänta lite nu. Vår tids MATT DAMON??? Snälla, utveckla den biten. Matt Damon är ju inte direkt en överdrivet poppis skådis, varken i min vänskapskrets eller online på de olika filmforumen jag hänger på. James Stewart är däremot en av oerhört få skådisar som man verkligen inte kan tycka illa om. En helt underbar skådis var han dessutom, till skillnad från Matt Damon som är väldigt average. Stewart är ju en av dom absolut främsta skådisarna ur hans generation, kanske den starkaste Hollywood någonsin sett.
Angående filmen: När jag såg den här filmen blev jag faktiskt lite besviken, skulle ju vara en av Hitchcocks bästa enligt i princip alla, men så blev det inte enligt mig. Jag gillade den, men inte lika mycket som jag trodde att jag skulle göra.
filmitch:
Jag tycker han är en rätt lysande regissör men att en del av filmerna kanske inte har åldrats riktigt med värdighet.
Aficionadon:
För mig är James Stewart en ganska alldaglig skådespelare, en man som kan spela dom flesta roller, som aldrig är dålig men som inte är topp-of-the-line sett till intressant personlighet. Så för mig är han lite som Matt Damon.
Men det finns en anledning till frågetecknet efter den meningen (i recensionen) och det är att jag inte är säker alls på att jag har "rätt". Jag har sett alldeles för lite av James Stewart för att veta säkert. Jag vet bara att för mig är Matt Damon en "James Stewart-typ av kille" – och vice versa.
Av din kommentar kan jag utläsa att du tycker min jämförelse är tokig så då undrar jag såklart vilken nu levande skådis som DU tycker är mest James Stewartsk? 🙂
Se Falcon Crest på samma sätt som Dallas? Hmmm… ja, om det är på DVD du menar så ja! 😀 De två första säsongerna har släppts och SoulMedia har köpt rättigheterna till att släppa alla nio i Norden, så jag fattar inte riktigt vad som dröjer. Tredje säsongen har skjutits upp till hösten.
Precis som filmitch skriver så är svaret antagligen att vi som tittare idag inte har det tålamodet som krävs för filmer av den här typen.
Naturligtvis har även teknikens utveckling ett finger med i spelet. Idag är det standard med 3D, CGI, vansinnigt vackra specialeffekter mm. Fillmediet har väl helt enkelt förändrats, inte alltid av godo kanske…
Klart dagens filmtittare blir lite avtrubbade. Gränsen, och våra behov, för upplevelser flyttas hela tiden fram. Tar man sig tid med äldre filmer märker man rätt snart att de ofta ger mycket mycket mer på djupet, med snillrika historier och skådespelarna satta i fokus.
Fiffi: Jag ska vara tråkig och svara att det finns bara en James Stewart 😉 Tycker för övrigt att en person som kan spela dom flesta rollerna är allt annat än alldaglig. Finns för många skådisar som bara spelar samma roller hela tiden.
Fast det kan ju också vara så att Vertigo faktiskt är lite seg… Snarare än att folk nu för tiden generellt har taskigt tålamod.
Visst har filmberättandet förändrats, både visuellt och narrativt (liksom bokberättandet — ja, inte det visuella då…), men det är ju inte så att alla filmer/böcker äldre än ett visst årtal inte alls tilltalar en nutida publik. Jag lägger alltså min röst på förändring snarare än försämring och att detta är en förändring som inte per automatik innebär att man inte kan ta till sig något som är annorlunda (många "inte" där, hoppas det blev rätt).
Jag tycker nog att James Stewart ändå är i alla fall ett par snätt bättre än Damon och då gillar jag ändå Damon mer än genomsnittet tycks göra.
BlueRoseCase:
Du har ett TV-serie-tålamod jag verkligen beundrar 🙂
Steffo:
Tänk då alla kids som inte vet något annat än 3D-bio… Att vara uppvuxen med söndagsmatinéer och svartvit TV eller som jag med moviebox och Goonies, ja, det är inte riktigt samma sak 😉
Aficionadon:
Jag menade att Matt Damon och James Stewart är alldagliga sett till utseende att jag är allmänt ointresserad av deras privatliv. Som skådisar är dom rätt långt ifrån alldagliga.
Sofia:
Det är den just den förändringen som gör att det känns så viktigt att inte glömma bort äldre filmer, att se att det som vi tror är nyskapande i många fall redan är gjorda för läääänge sedan.
Eller som när jag läste om en film från 1923 och min son sa: "En komedi? Från 1923? Vadå, skrattade dom redan på den tiden?"
Eller när jag inte kunde mostå att säga till mina elever "ok vi ser en Beckfilm, jag fixar en till nästa elevens val (har film)" klassen jublade äntligen är gubben lite modern! Naturligtvis satte jag på "Mannen på taket" med orden lyssna på den bra filmmusiken.
Vad eleverna tyckte? Överlag att det var ren skit för filmen var ju så gammal och varför var inte Persbrandt med?
filmitch:
Å guuu så smart! Hahaha! Gunvald var lite mindre aggro på den tiden 😉
@filmitch: Underbart! Vad sade de om Vollters full frontal? Jag måste få veta!
Sofia: Inte så mkt faktiskt, de är ganska förhärdade nuförtiden när det gäller naket.
När jag satte på Gökboet utbrast en tjej redan under inledningen med trummorna och den dimmiga ängen "Nu faen får du ge dig Johan" men det är faktiskt den film de tyckt bäst om so far.
fiffi: Håller helt med dig om det du skriver. Vertigo är trevlig men inte så mycket mer. Min Alfred-favvo är Dial M for Murder. Den allmänt hyllade Rear Window är ok men inte så mycket mer. Det blir för 50-talskäckt för min del.
filmitch: Riktigt kul om dina filmvisningar för dina elever.
Jojjenito:
Dial M for murder har jag inte sett på läääänge men den får nog vänta. 🙂
givetvis 5/5. Mycket symbolik har den också. En av dom 10 bästa.