The reef

Fem personer ger sig ut i en segelbåt nånstans utanför Australiens kust. Båten vänds upp-och-ner mitt i ingenting och dom har två val:

1. Sitta kvar på båtens undersida och invänta räddning och samtidigt riskera total uttorkning OCH att båten sjunker helt och då bli uppäten av hajar eller
2. Simma i land, vilket är huuuuuur långt som helst, det går inte ens att se land i horisonten och samtidigt riskera att bli uppäten av hajar.

Fyra av fem väljer simturen. Jag fattar inte för mitt liv varför.

Hajar är otäcka djur. Vatten är ett respektingivande element. Att känna deras rädsla och utsatthet är inte speciellt svårt men, för det finns ett men, denna typ av film lider av samma problematik som Open water-filmerna: det blir rätt enahanda att glo på folk i vatten i 90 minuter.

Väntan på hajen, på blod och död är det enda som håller mig vaken och det kan vara nog så spännande men inte när det enda som KAN hända är att simmarna ser en haj och hajen käkar upp dom. Det blir ett minimum av hoppa-till-i-soffan-scener (som det fanns ett gäng av i Hajen till exempel) eftersom det liksom inte finns utrymme för det. Hajen kan inte gömma sig, ej heller simmarna.

Nåja. The Reef är på inget sätt en dålig film. Det är bra skådisar, snyggt filmat och en enkel men effektiv story som inte dras ut på i alla oändlighet. Det är bara jag som saknar nåt. Jag saknar att få säga HUUUH – högt – och samtidigt lätta en halvmeter från soffan, fortfarande med uppdragna ben.

Flmr och Filmitch har sett filmen även dom.