Om någon hade frågat mig för några dagar sedan vad The Thing handlar om så hade jag svarat: en hund.
Om denne någon hade velat ha en utförligare beskrivning så hade jag svarat: en jävligt läskig hund, kanske med en släng av rabies och sen ljudet av ett gallerstaket. Precis så mycket minns jag av den gamla The Thing. Jag tittade i min filmbok och såg att den fick en trea i betyg när jag såg den på video 1987 för första och – fram tills nu – enda gången.
Nu har det alltså kommit en remake eller vad man nu ska kalla det, en ny The Thing är det i alla fall och min första tanke är: behövs det verkligen? Var inte originalet bra nog?
Trots mina halvneggiga tankar så blev jag glad när jag såg att The Thing skulle gå upp på svenska biografer men nu har SF tydligen gjort en helomvändning och dragit tillbaka den. Synd tycker jag. Nu fick jag tag i filmen på annat sätt och bestämmer mig för att insupa regissören Matthijs van Heijningen Jr´s version av The Thing i min egen soffa och därmed också fräscha upp mitt minne.
Filmen börjar med några norska män som åker gul bandvagn, en bandvagn som ser ut som en jävligt irriterad Wall:E. Vi är på Antarktis och något läskigt finns där nedfruset i glaciären. Jag suckar lite förnöjsamt, kliar mig i naveln och tänkte det där hemska vad vad det jag sa. Det här är inget nytt under solen, det här har jag sett förut, det kryllar av såna här filmer. Alien vs Predators, The Thaw, yada yada, gäsp eller vadå?
Nåja. Det där nedfrusna sågas ut ur isen och forslas till en väderstation i närheten. Där jobbar en tjej, Kate (Mary Elizabeth Winstead), en äldre vetenskapsman och vetabästare (Ulrich Thomsen), nån mer amerikan och sen resten norska fryntliga män med tovig skäggväxt och tveksamma frisyrer. Vetenskapsmannen har inte mycket till övers för unga vetgiriga kvinns och avsmaken är ömsesidig speciellt när han på eget bevåg bestämmer att det ska tas ett vävnadsprov på varelsen och Kate ifrågasätter beslutet. Det sköna är att det tar bara några minuter sen kan Kate göra en Fiffi och klia sig i naveln och säga vad vad det jag sa för isen smälter och varelsen smiter och oooooääääääkkkk nu jävlar börjar äventyret.
The Thing 2011 är en helt okej actionfilm med otroligt balla effekter. Jag blir lite rädd några gånger, det är småspännande ibland men framförallt är det ganska….äckligt. När filmen är slut har jag en mycket bättre eftersmak i munnen än jag någonsin kunnat tro och betygstrean känns både normalstark och rättvis.
När jag sett klart filmen slogs jag av en ofantlig längtan att se om originalet. Jag mindes inte ens att det var snö inblandat, fan, jag mindes ju i stort sett ingenting och så ska det inte vara, det känns inget bra. Så jag löste problemet, tog ner filmen som stått otittad på hyllan i flera år och började titta på den gamla The Thing i John Carpenters regi.
”Men….men…..där är ju hunden!” utbrister jag när filmen precis har börjat. ”De är ju samma jävla hund dessutom!”
Och ja, det är samma hund som i remaken. Det är så mycket som är lika att ju längre originalfilmen går ju mer imponerad blir jag över remaken. Den är så sjukt smart gjord och skriven att jag önskar att fler gör som jag och ser filmerna i ”fel” ordning. Remaken slutar nämligen där originalet börjar och på så sätt är det ju ingen remake i egentligen mening utan en prequel, eller?
Jag får känslan över att Eric Heisserer och John W. Campbell Jr, manusförfattarna till The Thing 2011 är genuina fans av originalfilmen och dom har verkligen kämpat och lyckats väl med att förena filmerna till en nästintill perfekt symbios. Till och med ljudbilden är lika (även om det inte är Ennio Morricone som gjort musiken i den nya filmen), känslan jag får av filmerna är densamma och Joel Edgerton ser faktiskt ut som en ung Kurt Russell, även om det kanske inte är meningen.
Jag ser alltså först en film från 2011 med allt vad nutida teknik och datorhjälpmedel heter och sen ser jag en film från 1982. Det skiljer nästan trettio år men ändå ingenting på nåt vis. Jag blir så glad så glad, ja nästan sprallig av dessa filmupplevelser, jag skulle kunna drista mig till lycklig när någon kopierar, gör om, fixar till, skriver nytt och gör det så jävla bra som med nya The Thing. Det är gjort med kärlek till filmkonsten och med något så ovanligt som en inte alldeles uppenbar bismak av att enbart tjäna pengar. Ju mer jag ser av originalet desto mer växer den nya versionen i mina ögon. Det är en härlig känsla.
The Thing från 1982 är en jättebra film. The Thing från 2011 når inte upp till originalets standard men det är banne mig inte långt ifrån. Men ett tips i all välmening: har du inte originalet i färskt minne men vill se remaken, se den men gör som jag och se om originalet efteråt. Har du originalet i färskt minne och gillar den, räds inte den nya. Se den och försök kom ihåg scenografin från den gamla filmen och jag kan lova att du tänker WOW flera gånger.
The Thing från 1982
The Thing från 2011
Jag såg båda dessa filmerna för ett par veckor sedan. Jag såg dock originalet först och sedan prequelen (tycker det är lite underligt att den har fått samma titel som den gamla och därmed inte säljer sig som en förhistoria, annars hade jag nog gjort som du och sett dem i motsatt ordning).
Men jag måste säga att jag tyckte själva ”odjuret” var obehagligare i den gamla, trots den moderna tekniken i den nya. Jag upplevde många av scenerna i den nya som tydligt datoranimerade, därför tror jag inte den kommer att hålla lika länge som originalet. Jag är alltid väldigt imponerad över filmer som är gamla men ändå klarar av att skapa monster som håller decennier senare (som Alien från -79 och Jurassic Park -93).
Annars håller jag med om att de har fångat stämningen från den gamla filmen väldigt bra. Den blev inställd på biograferna här i Danmark också, det tycker jag är väldigt synd då den är klart bättre än många andra dussinfilmer de väljer att visa.
My:
Visst blir man lite lurad av att titeln är exakt den samma, det är ju rätt självklart att man tror att det är en ”vanlig remake” då. Dessutom tror jag det är dumt för den nya filmen att den inte är en tydlig prequel, jag fattar liksom inte hur dom tänkte, det är ju som om X-men First Class hade hetat bara X-men och ingen info om handlingen hade läckt ut.
Nåja. Kul att du också sett båda filmerna och jag håller verkligen med din om biogrejen. Det är så mycket riktigt uselt som går upp på bio så jag förstår inte varför denna har valts bort. Att den har gått dåligt på bio i andra länder kan ju bero på bristande information snarare än att det är en dålig film.
Jag gillar inte remakes, speciellt på bra filmer som The Thing. Men då det är en prequel (som man många kanske missat) så är det mer förståligt. Ska försöka se dem i den ordningen du sett dem i, Fiffi. Det var trots allt ett tag sen jag såg originalet…
Movies-Noir:
Kulkul! Tycker absolut du ska se dom i ”min” ordning och jag hoppas du får samma goda känsla i magen av filmerna som jag fick 🙂
Det är ytterst liten chans att jag får det då jag brukar vara emot moderna dataeffekter i jämförelse med de ”gamla goda tiderna” 😉 Men jag ska definitivt ge det en chans och hoppas det blir bra.
Movies-Noir:
Jag ska inte försöka ”sälja in” den nya filmen mer än jag hittills gjort men jag måste ändå säga att effekterna är riktigt bra, även för att vara ”moderna” 😉
The Thing från 2011 är en prequel och utspelar sig före John Carpenters film från 1982, som i sin tur är en nyinspelning av The Thing From Another World från 1951. Filmen från 1982 blev känd för specialeffekterna av Rob Bottin.
Det stämmer bra, Micke. The Thing from Another World gjordes av Carpenters förebild Howard Hawks och är inte så pjåkig, men Carpenters version är överlägsen.
Nyversionen verkar bara lyfta och lyfta och det är riktigt roligt. Det behövs bevis för att det faktiskt _går_ att använda gammalt material på ett innovativt sätt.
Sofia:
Visst är det så och det är därför det är lite synd att titlarna är identiska för vet man inte bättre kan man lätt ta denna för en remake-vilken-som-helst.
Såg den här igår och kan hålla med om att den har sina kvaliteter, speciellt jämfört med hur genren vanligtvis ser ut nu för tiden. Däremot saknade jag all den stämning som originalet så oerhört skickligt bygger upp. Även om slutet var snyggt ihoplindat med originalet så kan jag ändå inte hjälpa att känna att den nya är rätt meningslös. Men det var ett friskt försök.
Pladd:
Ur stämningssynpunkt är den nya versionen verkligen hästlängder sämre än den gamla men visst är det härligt att dom försökt vara finurliga. Jag gillar’t 🙂
Julstöket tar på bloggkrafterna men jag ska försöka att knåpa ihop en liten Thing specialare innan jul. För en gångs skull var det faktiskt inte SF (how I hate them sometimes) som låg bakom att man blir tvungen att skaffa 2011 års Thing ”på annat sätt”, det var filmbolaget som drog tillbaka filmen. Kan inte göra annat än att hålla med dig Fiffi remaken var himla snyggt gjord med 1982 års version i åtanke. Den har jag sett ett antal ggr så jag satt av och till och gapade för inte trodde jag att man skulle vara så noga i överföringen filmerna emellan.
Den norska skäggparaden höjde filmen ett par snäpp. Snö + skägg är en bra kombination men Russels skägg 1982 är faktiskt oslagbart, han får nästan backa in när han ska passera en dörr 😉
filmitch:
Hahahahaha! Ja han får verkligen backa in ;D
Ska bli kul att läsa din text sen, men ta det lugnt, din blogg finns kvar men julen är snart över 🙂
Jag visste innan att det var en prequel (läste någonstans att dom inte kunde hitta på ett annat bra namn), håller med om att de verkligen försökt att återskapa stämningen från första filmen. Det mesta är bra, musiken, omgivningen och kläderna. Men själva specialeffekterna håller inte samma klass rakt genom hela filmen och drar ner betyget. Många gånger stör jag mig av att det ser dataspelssaktigt ut.
The Thing var liksom Alien och Hajen för den delen, läskig, eftersom man inte visade monstren så himla mycket. Nu vart det här mer av en actionfilm. En väldigt sansad och intelligent Ripley-kopia med eldkastare. Alla norrmän var lätta byten medans amerikanerna visade sig vara de kloka hjältarna.
Skrivandet var det inte så mycket fel på även om det var mycket upprepningar från Carpenters film, men det känns som att den här berättelsen kunde få ha legat kvar under is. Jag ger filmen en 2:a. Första filmen från -82 är en stark fyra, snudd på en 5:a och den har jag sett ett flertal gånger. En av Carpenters tre bästa filmer
Torso:
Håller helt och hållet med dig om specialeffekterna även om jag tycker dom fick till några av dom alldeles jättebra. I den första filmen känns varenda effekt ”på riktigt”, vilket dom i och för sig var när det inte fanns en massa datorer inblandade 😉
Men du, alla norrmän var inte lätta byten. Inte Lars 😉
Lars? Aha, ok, tyvärr fick det inte tag på Jahn Teigen heller! 😉
Torso:
Hahaha, det var synd 😉
Nu har jag gjort som du tipsade om och först sett 2011-prequel och sedan 1982-original och det funkade klart bra. Hade ju sett 1982:an ett flertal gånger förr, men detta gav den något lite mer så att säga och det måste 2011-versionen ha en eloge för.
Men det är omöjligt att nå upp till samma härliga nivå och stämning som Carpenters version har 😀
Gott Nytt År !!!
Movies-Noir:
Kul att du såg/såg om filmerna i den ordningen, jag tror verkligen att det är rätt väg att gå om prequelen ska kännas så bra som möjligt.
Gott nytt år till dig med 🙂