Precis som det står på postern så är Valerie Plame (Naomi Watts) inte bara fru och mamma hon är spion också.
Det är den ytliga plotten till filmen Fair game. Den mer grundläggande är att filmen handlar om det sanna politiska spelet som föregick Irak-kriget 2003 och som strössel på glassen serveras en hel del kritik mot den före detta presidenten George W Bush.
Sean Penns nuna i en politisk thriller är en garant för mig att filmen inte är en kalkon. Naomi Watts ansikte lovar mig egentligen ingenting alls. Hon kan vara alldeles briljant (som i Eastern promises), lite för blek (som i Du kommer att möta en lång mörk främling), jättecharmig (som i King Kong) och helt okej (som i amerikanska The ring).
I Fair game visar hon upp en egenhet som jag trodde var unik för svenskar som inte är så vana att prata med invandrare eller när illa utbildad sjukvårdspersonal ska försöka prata med någon som är handikappad och inte riktigt fattar att den handikappade kanske bara har ett trasigt ben, inte fel i huvet. Watts böjer sig fram när hon pratar, hon säger orden lite för sakta och artikulerar sin engelska som om hon skulle förklara nåt för ett dagisbarn. Det ska hon inte. Hon är CIA-agent, en högt uppsatt sådan dessutom och dom hon pratar med är inte efterblivna på något sätt.
Även regissören Doug Liman har en egenhet som jag tycker är aningens enerverande. I scener när det är fler än två personer i ett rum låter han kameran liksom gunga horisontellt från vänster till höger, fram och tillbaka fram och tillbaka, istället för att använda sig av klipp och han har säkert en skitsmart baktanke med det men jag tycker det blir jobbigt att titta på i längden. Att åka Vikingagungan på Grönan har samma effekt, jag blir ett light-fyllo i skallen. Vad gäller Sean Penn så är han Sean Penn, han sköter sig galant precis som alltid.
Fair game är en rätt spännande thriller fullskiten med vapentekniska och politiska facktermer som gör att jag ibland inte ids hänga med. Kanske är det meningen, kanske inte, men det är smart för vem vill dissa en film med orden ”Jag fattar liksom inte allt…”?
Jag vill ju inte att Naomi Watts ska luta sig fram mot mig och liksom föööörsööööööööka föööörklaaaaara.
Hehe, kul revy. Jag log med hela ansiktet när jag läste den.
Naomi Watts kommer i all framtid vara en favorit eftersom hon är så bra i Mulholland Dr.
Sean Penn har jag lite svårt för. Är han en amerikansk manlig Helena Bergström?
Henrik:
Hahahaha, tycker du? Helena Bergström? Bara för att du har svårt för båda eller för att dom är är lika i sitt agerande?
Hur som helst så håller jag inte riktigt med dig där, det vetetusan vilken svensk jag skulle vilja jämföra honom med. Finns det ens någon? Persbrandt kanske? Fast Sean Penn skulle aldrig sälja sig för en deckarserie på tvåtusen avsnitt…
fiffi: nä jag tänkte på bölandet och snörvlandet, floderna av snor som strömmar nerför ansiktet… Jag har svårt för dem båda.
Henke:
Menar du att Sean Penn gråter ofta? Hmmmm…. Det har jag aldrig tänkt på.
Doug Liman lärde sig väl det där kameraarbetet i Bourne-filmen kanske. Ska skapa känsla av närvaro. Jag kommer se den här filmen så småningom när jag är sugen på amerikansk välgjord dramathriller. Politisk konspirationsfilm brukar jag gilla.
Jojjenito:
Då kommer du säkerligen gilla denna 🙂
Watts är för mig välkänd till namnet, men prestationsmässig är hon blek, blek, blek, på gränsen till icke-existerande.
Sofia:
Så pass?
Det är intressant med Watts, hon och Nicole Kidman är typ bästisar och "slåss" ofta om samma roller men jag kan inte tänka mig att det blir mycket till slagsmål. Jag tror det är mer Kidman som säger jag eller nej och Watts som plockar upp kaksmulorna 😉