Den 23 januari är det årets Guldbaggegala. Dom bästa svenska filmprestationerna ska premieras och det är en kväll som oftast brukar pendla mellan hopp och förtvivlan hos oss som tittar.
Här är samtliga nominerade. Är din favorit med på listan?
Bästa film:
Apflickorna
Play
Simon och ekarna
Bästa regi:
Lisa Aschan – Apflickorna
Lisa Ohlin – Simon och ekarna
Ruben Östlund – Play
Bästa manliga huvudroll:
Mikael Persbrandt – Stockholm Östra
Sven-Bertil Taube – En enkel till Antibes (JAAAJAAAA!!!!)
Kevin Vaz – Play
Bästa kvinnliga huvudroll:
Ann Petrén – Happy End
Magdalena Poplawalska – Between 2 fires (JAAA!!)
Helen Sjöholm – Simon och ekarna
Bästa manliga biroll:
Peter Andersson – Happy End
Jan Josef Liefers – Simon och ekarna
Johan Widerberg – Happy End
Bästa kvinnliga biroll: Helena Bergström – Någon annanstans i Sverige
Liv Mjönes – Kyss mig
Cecilia Nilsson – Simon och ekarna
Bästa manus: Josefine Adolfsson och Lisa Aschan – Apfickorna
Pernilla Oljelund – Stockholm Östra
Ruben Östlund – Play
Bästa foto:
Marius Dybward Brandrud – Play
Per Källberg – Stockholm Östra
Dan Lausten – Simon och ekarna
Bästa klipp:
Jacob Schulsinge – Play
Michal Leszczylowski och Kasper Leick – Simon och ekarna
Hanna Lejonqvist och Göran Hugo Olsson – The Black Power mixtape 1967-1975
Bästa kostym:
Moa Li Lemhagen Schalin – Kronjuvelerna
Pia Aleborg – Play
Katja Watkins – Simon och ekarna
Bästa ljud:
Andreas Franck – Apflickorna
Per Hallberg och Daniel Saxlid – Försvunnen
Jason Luke – Simon och ekarna
Bästa mask/smink:
Anna-Lena Melin – Gränsen
Sara Klänge – Kronjuvelerna
Linda Boije af Gennäs – Simon och ekarna
Bästa musik:
Fredrik Emilson – Kronjuvelerna
Annette Focks – Simon och ekarna
Ahmir Questlove Thompson och Om’Mas Keith – The Black Power mixtape 1967-1975
Bästa scenografi:
Roger Rosenberg – Kronjuvelerna
Anders Engelbrecht, Lena Selander och Folke Strömbäck – Simon och ekarna
Cian Bornebusch – The Stig-Helmer story
Bästa visuella effekter:
Johan Harnesk – Gränsen
Håkan Blomdahl och Tor-Björn Olsson – Kronjuvelerna
Marcus B Brodersen och Lars-Eric Hansen – Simon och ekarna
Bästa kortfilm:
Las Palmas
No sex just understand
Utan snö
Bästa dokumentärfilm:
At night I fly
Stora scenen
The Black Power mixtape 1967-1975
Bästa utländska film:
Dogtooth (NEEEEEEJ!!!)
Nader och Simin – en separation
Winter’s Bone
Kronjuvelerna var helt förfärlig. Glad att den i alla fall inte nominerats för bästa film.
Apflickorna fick ohyggligt bra kritik, men jag var inte lika övertygad. Tyvärr missade jag chansen att se Play, får invänta den på DVD.
Jag älskade dokumentären At night I fly, hoppas den får pris.
Och kortfilmen Las Palmas är alldeles underbar, hoppas den vinner (även om jag i ärligthetens namn inte sett de andra).
Till skillnad från dig älskar jag Dogtooth! Men Winter’s Bone går lika bra. Nader och Simin – en separation är bra, men de andra är snäppet bättre tycker jag. Jag har dock andra filmer jag värderar högre, t ex Melancholia, Beginners och Incendies (Nawals hemlighet tror jag den hette på svenska.)
Inser när jag tittar på den där listan att jag ser väldigt lite svensk film.
Jessica:
Å andra sidan, lyckas man pricka in ”rätt” filmer så räcker det med att ha sett typ fem svenska filmer på ett år för att pricka in i stort sett samtliga nomineringar (något överdrivet). Det görs ju ganska många svenska filmer per år och det syns ju inte direkt i listan här ovan.
Jag var rätt säker på att Melancholia skulle bli nominerad. von Trier brukar (ju) bli det.
Kul att Gränsen blivit nominerad i några kategorier. Bästa film och såna klasser är den inte värd att bli nominerad men nånting är den värd.
Den film som stack ut mest är ju Play, fast då har jag inte sett Apflickorna av de som är nominerad i Bästa film. Du borde försöka se Play, Fiffi. Om inte annat är den intressant. Och jag tycker även den är bra. Men debatten som uppstått efteråt i svensk kulturmedia känns lite överdriven. Kanske ska försöka se Apflickorna för att ha sett alla nominerade i Bästa film. Men innan det tycker jag Play ska vinna, den är klar bättre än Simon och ekarna.
Alltså, Bästa utländska, där är ju Winter’s Bone inte speciellt bra. Melancholia var ju exempelvis klart bättre. Dogtooth har jag ju fortfarande inte sett och förklarat för dig, Fiffi, som jag lovade. 😉 Nader och Simin har jag inte sett, känns som en väldigt smal film. Hade de inte kunnat välja lite bredare saker som Bästa utländska. Nå, DN skriver så här om Nader och Simin: ”en djupt mänsklig och högst allmängiltig berättelse om smärtan, skulden och valen när familjer splittras” Hmm, låter lite pretto. 😉
När jag skriver detta inser jag att jag faktiskt är mer intresserad av Guldbaggegalen än Oscarsgalan vilket jag fått för mig är lite ovanligt.
Jojjenito:
Måste bara inflika en grej angående DN och pretto.
Igår läste jag en artikel i DN om Fincher & Salander skriven av Tomas Axelson som är lektor i religionsvetenskap och filmforskare i projektet ”Filmengagemang och den rörliga bildens förmåga att beröra människan på djupet” och just ordet pretto flög förbi min näthinna ett antal gånger under dessa minutrar.
Kolla här, det här är en del av artikeln:
”I scenen är kamerans point of view i vissa ögonblick nära förövarens som registrerar Salanders nakna och fastkedjade kropp med ”the male gaze” och gestaltningen öppnar för en voyeuristisk impuls som står i opposition mot medkänslan med Salanders utsatthet.”
Jag började gapskratta och visade kollegan tidningen, jag tänkte att han kanske kunde förklara för mig vad det var jag just läst men nej, det gick inte. Att bara rada upp svåra ord gör ingen mening, som jag brukar säga. 😉
(Hela artikeln går att läsa här:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/david-fincher-har-klippt-klorna-pa-den-vassa-lisbeth-salander)
Jojjenito:
Nu ska jag svara lite mer på det du faktiskt kommenterade 😉
Jag ska absolut se Play och jag ska försöka se den så snart som möjligt och jag tycker du borde göra detsamma med Dogtooth för jag vill ha en förklaring av dig PÅ LÄTT SVENSKA vad den verkligen handlar om ;D
Ja, jag ska försöka se Dogtooth. Förklaring på lätt svenska (dvs inte DN-recensionssvenska) skulle Jessica kanske kunna bidra med. Eller kör hennes engelska recension genom Google translate så får du se vad som kommer ut, haha. 🙂
Nu har jag inte skrivit någon riktig recension av Dogtooth för den såg jag innan jag börjat blogga. Jag har nämnt den här och där dock. Jag tyckte den var härligt bisarr och obehaglig, djupt originell och att den också var väldigt tankeväckande för min del. Det går väl att läsa in allt möjligt i den, men för mig sa den nåt om hur vi sätter upp mentala begränsningar för oss själva och andra, osynliga murar som hindrar oss precis lika mycket som den där muren i filmen. Vi tror att vi inte kan för att någon (tyvärr ofta en irrieterande inre röst vi har) säger åt oss att vi inte kan/får/bör, att det är livsfarligt därute, var nu ”ute” är. Ett annat jobb, en annan relation, ett annat ställe att bo på. Livet självt.
Jag såg den med detta raster, inte som en allegori över Greklands politik. Och jag blev djupt berörd.
Jessica:
Jag blir så glad för din skull, att du kunde se allt detta i filmen och ta till dig andemeningen. Jag kunde verkligen inte det alls och det är ju – återigen – det som är så fantastiskt med film: det som är guldtackor för dig är dammtussar för mig, och tvärtom. 🙂
Den svenska titeln på Nader och Simin är faktiskt lite avskräckande. Tycker den engelska är bättre ”A separation” kort och gott, även om den kanske låter lite trist. Hursomehelst: det kan ju låta läskigt och trist med ett iranskt familjedrama men det är faktiskt mycket mer lättillgängligt än man kan tro. För min del blev jag mest upprörd över hur eländigt kvinnorna har det i Iran. Samtidigt visar den ett modernt liv med mobiltelefoner och mikrovågsugnar. Men med lagar som är medeltida, om inte ännu äldre. I alla fall tycker jag inte ni ska avfärda den filmen som väldigt smal, för det är den inte direkt.
Winter’s Bone råkade jag älska. Väldigt mycket t o m. Kommer nog på min top-10-lista för 2011. 🙂
Jessica:
Nader och Simin – En separation är en film som jag velat se ett bra tag men inte haft möjlighet att se – än. Att den ses som smal måste bero på att den är iransk för historien känns väldigt allmängiltig.
Jo, jag läste faktiskt den artikeln också. Det handlade väl om att artikelförfattaren tyckte att Finchers Salander hade sin feministiska skärpa bortslipad lite grann. Bl a då beroende på hur våldtäkterna skildrades bildmässigt. Han försöker väl säga att i originalet så är det bara äckligt men att det i Finchers version finns tendenser till att Salander/Rooney Mara exploateras… kanske. Eller? 😉
Jojjenito:
Det är alldeles säkert så han menar och han har ju rätt men han gör det väldigt svårt för sig i beskrivandet av sin åsikt. Tycker jag då 😉
Jag blir inte riktigt klar över i citatet om författaren tycker att det är positivt eller negativt, men jag håller med om Jojjenitos tolkning: att bilderna på Rooney både skapar en identifiering med hennes utsatthet och samtidigt blir ett uttryck för ett förövarperspektiv.
Vill man är det aldrig särskilt svårt att skriva sig obegriplig. Men för vissa är det väldigt viktigt 😉
Sofia:
Hahaha, ja det verkar vara det och speciellt i Stockholms morgontidningar måste jag säga 😉
Jag hoppas väldigt mycket att ”Simon och ekarna” endast plockar hem ETT pris – bästa manliga biroll. Allt annat vore alldeles för mycket för en film av den standarden.
…gillade för övrigt inte heller Dogtooth även om jag tror att priset för bästa utländska film kommer gå till just den.
dan:
Jag kan hålla med dig om Simon och ekarna även om jag tyckte det var en fin film och att Helen Sjöholm är väl värd en nominering. Men det är ingen WOW-film direkt.
Dogtooth var ju helt fantastisk.
Hanna:
Smaken är som baken 😉
Jag tyckte att Oslo 31 augusti borde nominerats till bästa utländska, men de andra är bra de också. Bara inte lika bra 🙂
Johan:
Spännande att du tycker det, jag har inte sett filmen än men ska försöka göra det så fort jag får chansen 🙂