Veckans Bening: Love affair

En man och en kvinna, båda upptagna på varsitt håll, träffas under en flygresa. Amor vässar sina pilar och skjuter dom som vore han en blandning av Robin Hood och en duracellkanin. Kärleken slår till, tveklöst, stenhårt och alldeles… alldeles….alldeles uuuunderbart.

Dom bestämmer sig för att träffas i New York tre månader senare för att se om känslorna fortfarande är lika starka.

1939 spelades den här historien in för första gången. På svenska hette filmen Det handlar om kärlek och huvudrollerna spelades av Irene Dunne och Charles Boyer.

I 1994-års version är det äkta paret Annette Bening och Warren Beatty som det slår gnistor om. Dom träffades blott två år tidigare så man får väl säga – med rätta – att det finns en anledning till att energin mellan dom känns så otroligt stark och passionerad.

Jag kan inte säga att jag är en sucker för kärleksfilmer men jag är heller inte en sån som fnyser åt pusselipussbilder på filmomslag. Det kan vara hur mysigt som helst att se en välgjord romantisk film som inte går ut på någonting mer än att vara just romantisk. Kruxet ligger väl snarare i ordet välgjord, det kryllar nämligen inte av såna filmer direkt. Jag sitter inte och bölar i soffan åt att John Cusack hittar Kate Beckingsales jävla vante (eller om det var tvärtom) eller att Josh Harnett ska ut i krig och Kate Beckingsale är kär och bölar (eller om det var för Ben Afflecks skull, men då förstår jag det ännu mindre).

Love affair med den magiska Annette Bening i superduperhögform är närapå den ultimata kärleksfilmen. Tycker jag. Jag grinar som om jag suttit inlåst i en bikupa med 25000 arga små djur med gadd i stjärten. Jag blir alldeles utom mig. Det är så fint, så vackert, så sorgligt, så mumma på alla sätt och vis. Härligt är vad det är!