Precis som Matt King (George Clooney) själv säger i filmen: det finns nån konstig fördom om att dom bofasta på Hawaii lever ett problemfritt liv. Att dom går runt där i sina brokiga blommiga skjortor, tittar ut över dom vackra vyerna som alla har tillgång till för på Hawaii vetter även en bakgata mot havet. Skulle nånting gå aningens snett kan dom alltid dansa lite hula-hula en stund så känns allting så mycket bättre.
Men det där är ju inte sant.
Människor får cancer även på paradisöar. Människor dör, lider, är ledsna, gör varandra illa och längtar bort. Matt Kings sinnesstämning stämmer in på många av dom orden. Han är ledsen. Hans fru Elizabeth ligger i koma efter en båtolycka och kommer sannorlikt aldrig att vakna mer. Matt försöker sköta livet och deras två döttrar på bästa sätt men vetskapen om att han varit en frånvarande pappa tills nu gnager. Han är arg. Han är väldans arg på sin fru. Dom hade inget bra äktenskap, det finns många frågor som behöver svar men hur mycket han än frågar så är en kvinna i koma ingen hjälp.
George Clooney är en intressant skådespelare. Han kan spela ALLT och han kan spela alla roller på ett sjukt trovärdigt sätt och ändå är han alltid ”bara” George Clooney. Nu är han Oscarsnominerad (igen) för Bästa manliga huvudroll och det kommer inte att vara för sista gången. Att spela känslosam familjefar borde vara bland det svåraste som finns för Clooney eftersom han privat varit det ungefär lika mycket som han varit astronaut men han fixar det alldeles galant.
Flickorna som spelar hans döttrar, Shailene Woodley som spelar 17-åriga Alex och Amara Miller som den lillgamla tioåringen Scottie är otroligt bra. Dom känns så himla vanliga och dom både agerar och reagerar precis som tjejer i deras situation antagligen gör. Robert Forster spelar Elizabeths pappa som med en fru med Altzheimer och en snart avliden dotter ger den godkända livsbitterheten ett ansikte. Det som slår mig är hur lika han och Clooney är rent utseendemässigt.
Filmen är väldigt bra i all sin enkelhet även om jag tycker den känns lite ojämn såhär i backspegeln. Första halvan är en fullpoängare med Clooneys berättarröst som en snäll gammal vän i öronen men andra halvan är lite långsammare, lite mer omständig, lite tråkigare om man får säga så om ett hemskt drama som detta. Dom sista tjugo minutrarna av filmen är fysisk smärta, inget mindre än det.
Jag försöker att inte grotta ihop rädslor och tankar om mitt eget liv med filmens handling men det är fantamej en omöjlighet. Tårarna rinner men det är nåt som Thomas DiLeva kanske skulle förklarat som kärlekstårar. The Descandants är nämligen så mycket som en feel-good-film i all sitt helvete. Det är en svår balansgång och jag har sett mängder av filmer på detta tema som misslyckats men The Descendants hör inte dit. Även när filmen är som ”sämst” är den hästlängder bättre än väldigt mycket annat.
Märkligt nog har jag läst väldigt olika uppfattningar om den här. Och vi snackar verkligen ytterligheter.
Men…jag är en Clooney-kille, i min bok får han alltid plats. Jag ska naturligtvis se filmen och dessutom känns det som att jag litar blint på dina ord vad gäller Georgieboy här! I have confidence!
Steffo:
Jag tror att Clooney, precis som Clint Eastwood, Charles Bronson och i viss mån Morgan Freeman (det finns några fler, dessa fungerar enbart som exempel) har det inflytandet på filmer att även män (mer eller mindre action-fokuserade sådana) kan tänka sig att se all sorts film med dessa män i huvudrollen. Att nå dit är svårt och få lyckas men Clooney är definitivt där.
En sån här film klassas ju normalt som ”tjejfilm”, hade Ewan McGregor eller Jude Law haft huvudrollen hade den inte alls blivit så stor, i alla fall inte i en blandad publik,
Du kan lugnt se filmen. 🙂
Jag håller med i det mesta du skriver. Clooney har gått från TV-läkare i ”ER” till att bli en älskad och uppskattad stjärna i Hollywood. Sen att han inte tillhör mina favoriter är en annan sak, men det betyder inte att han inte är duktig. Här är han bra, men jag tycker samtidigt inte han är bra nog att verkligen träffa rätt.
Filmen är som du säger bra och man får fram en del känslor mot slutet. Överlag hade jag ändå förväntat mig mer, speciellt efter uppbyggnaden. Den faller inte platt, men det är inte heller någon av mina topp 10 filmer från året.
Mina tankar kring filmen.
Movies-Noir:
Jag tycker nog han träffar rätt på många sätt i den här filmen, men jag gillar å andra sidan Clooney kanske lite mer än du? 🙂
Det gör du säkert, fast jag har inget emot honom 😉 Tycker mer det var en ganska ordinär prestation, vad man kan förvänta sig av honom. Inget som ska ge honom en ny Oscar iaf.
Movies-Noir:
Där håller jag helt och hållet med dig. Fick han ingen Oscar för Up in the air bör han inte få någon för The Descendants.
Precis. Fast man kan tyvärr inte säga så heller eftersom allt beror på vilka de övriga nominerade är just det året. Lite orättvist vissa gånger, men bara att acceptera.
Movies-Noir:
Jag menade bara att oavsett motstånd så tycker jag hans prestation i Up in The air var mer speciell än här. Dessutom är det här galans absolut tuffaste kategori i år.
Ja, jag håller med 🙂
Skummade bara din recension lite snabbt. Jag har inte riktigt förstått vilken typ av film det är, men jag tänkte försöka se den imorgon. Såg att du skrev ”en feel-good-film i all sitt helvete” och det låter väl bra. 😉
Jojjenito:
Det är egentligen ett ganska standard-drama skulle jag säga men Clooneys närvaro gör att filmen känns annorlunda mot mycket annat. ”Kärringfilmsstämpeln” som filmen fått som ett brev på posten _utan_ Clooney är därmed som bortblåst 😉
Tror att detta är en film som det är svårt att tycka jätteilla om. Men jag kan ha fel 😉