Ibland när jag tänker på filmer jag sett som liten så minns jag hur nästan plågsamt spännande vissa var. Jag minns att jag smygtittade på Starsky & Hutch och Remington Steele på den svartvita gamla TV:n jag hade i mitt lilla rum, TV:n som var så gammal att min morbror tänkte kasta den för att bilden var inte ens svart-vit längre, den var olika nyanser av grönt. Men jag fick den och jag var glad som en spillevink åt lite hightech i flickrummet.
Baksidan av detta var när jag såg serier och filmer och sånt som jag var för liten för så stack det liksom till i kroppen, det blev som kortslutning, väldans oskönt egentligen. Sen vande jag mig och sen slog det över och jag käkade skräckfilm till frukost men det är en helt annan historia.
Peter Weir´s Vittne till mord är en av dom första thrillers som jag kommer ihåg att jag såg och tyckte var sådär ända in i benmärgen spännande. Att se om en sådan film 25 år senare är vanskligt, kanske dumdristigt till och med, men jag inbillade mig att det kunde vara en sån film som fortfarande håller och skoja vad glad jag känner mig nu!
Jag behöver bara komma in en liten bit i filmen innan jag sitter och knaprar naglar för glatta livet. Toalettscenen när den lille amishpojken Samuel (Lukas Haas) blir vittne till det brutala mordet som hela filmen kretsar kring är så vansinnigt snyggt filmat att jag häpnar och trots att jag minns vad som händer (och inte händer) så är det som att lungorna inte behöver syre, jag kippar inte ens jag bara….är.
Harrison Ford är dådär härligt oldschool-Harrison i rollen John Book, polisen som ska skydda Samuel och hans mamma (Kelly McGillis) från mördarna och stämningen filmen igenom är tidlös. Amishaction är en nästintill fridlyst subgenre och Hollywood kanske ska låta det vara så speciellt när det finns filmer som denna som är i det närmaste felfria. Dåliga kopior kan världen klara sig alldeles utmärkt utan.
Varför gör inte Peter Weir fler filmer, han är ju så vansinnigt duktig på det han gör.
När jag såg filmen 1987:
När jag såg filmen 2012:
Total lycka när gamla favoriter fortfarande håller måttet. Det är nästan med lite skräckblandad förtjusning man ger sig på dessa omtittar, men svårt att låta bli.
Jag tror faktiskt jag har missat den här, blandar alltid ihop den med Jagad av någon anledning. Men Peter Weir gillar vi, så denna ska jag verkligen ta tag i. Dessutom jäkligt sugen på att se om directors cut-versionen (som jag hört ska vara bra mycket bättre än bioversionen) av Master and Commander. Så får nog bli en liten Peter Weir-kväll någon dag helt enkelt.
Plox:
Master and Commander är en film jag medvetet undvikit trots att det är Peter Weir. Kanske måste jag tänka om, kanske inte. Jag tror bara så stenhårt att det är ett lågvattenmärke i hans regissörsliv….
Hoppas du får en trevlig kväll i Harrison Fords och Kelly McGillis sällskap! 🙂
Jag har bara sett bioversionen av Master and Commander och tyckte då den var helt okej, inte mycket mer än så egentligen. Men många som uppmanar att se om den och då se den andra versionen och sådana filmer har jag svårt att hålla mig ifrån.
Harrison och jag går way-back, vi uppskattar alltid varandras sällskap. Så det ska nog bli trevligt även denna gång. 🙂
Mycket bra, helt klart värd en fyra. Minst.
Har bara sett en gång och då tyckte jag den var ganska trist men jag anar att jag skulle gilla filmen bättre idag.
filmitch:
Trist? Var det verkligen den här filmen du såg? 😉
Henke:
Mmmmmm. Den ligger och väger mot ett högre betyg, det gör den.
Jag såg också om Vittne till mord för ett tag sen när jag verkligen kände för att se om dessa 80- och 90-talare jag inte hade sett på en herran massa år. Och även jag fann den bra. Gav den ”bara” en svag fyra, men trots allt en fyra.
Kul att den höll efter så många år även för dig !
”herrans” skulle det stå 😉
Movies-Noir:
Finns ju en hel del såna filmer som verkligen håller år efter år efter år 🙂
Jaaa, den håller absolut fortfarande. Både Weir och Ford i toppform. Och du har rätt, det finns för lite bra amishaction 🙂
Sofia:
Och Ford och Weir i toppform, DET var inte igår 😉 Det är skönt när omtittar funkar, det är verkligen det 🙂
Också en av mina personliga favvosar. Kul att du inte dissade den oxå då. 🙂
Jag fullkomligt beundrar Weirs handlag som personinstruktör och tempot i hans filmer. Han och Mike Leigh. Deras filmer känns så otroligt självklara.
David:
Nix, denna dissade jag inte men väl en Mike Leigh-film idag ju (lördag) 😉