En amerikansk man, Bob Harris (Bill Murray), tar in på Park Hyatt Tokyo. Han är en skådespelare på väg utför i karriären och han är i ett äktenskap som gått i stå.
Nu har han några dagar på sig att tänka över allt medan han ska spela in en reklamfilm för ett japansk whiskymärke.
På samma hotell bor Charlotte (Scarlett Johansson) med sin man kändisfotografen(Giovanni Ribisi) som är i Tokyo på jobb och Charlotte är mestadels ensam på hotellrummet.
En kväll kan Bob inte sova och går till hotellbaren. Där sitter Charlotte och dom börjar prata. Det är starten på en lågmäld och självklar vänskap, trots den stora åldersskillnaden och början på en gemensam resa i en främmande stad där dom båda har lite för mycket fritid och lite för många hjärnspöken och problem att lösa.
Scarlett Johansson är i mitt tycke en rätt klen uppenbarelse som skådelspelerska. Hon spelar som oftast sig själv och i nio fall av tio räcker inte det. I Lost in translation är det dock nog. Hon ska spela en vanlig, enkel, tjej och det är just precis det hon gör. Detta var Bill Murrays comeback som firad skådis och det är är skönt att se att han inte behöver leka flamspelle för att få en vettig roll. Regissören Sofia Coppola specialskrev rollen för honom och gav sig inte när han först tackade nej. Skam den som ger sig när det blev såhär bra.
Om japanerna vore smarta skulle de projicera denna film på väggen på Tokyos turistbyrå – i alla fall om det finns en sån på Manhattan.
