1978 hände något stort, något världsomvälvande i seriehjältar-på-film-genren. Christopher Reeve drog på sig Stålmannens trikåer i en telefonkiosk och på nåt sätt gav han hela genren ett ansikte. Människor som aldrig skulle höja på ögonbrynen åt gamla tiders Batman & Robin gick plötsligt på bio och njöt av en enkel handling som kretsande kring det onda mot det goda och som spetsades till med en massa effekter.
Hela historien börjar på planeten Krypton. Den är på väg att explodera och alla invånarna som vill överleva måste evakueras. Stålmannen är bara en liten oskyldig bebis när han blir lämnad av sina föräldrar som båda tänker avsluta sina dagar på Krypton. Han förflyttas till Jorden där han sedan hittas nånstans i den amerikanska mellanvästern av ett gammalt barnlöst par och där växer han upp som Clark Kent. Han är en annorlunda grabb på många sätt. Snabb. Stark. Egensinnig. Kanske inte alltid en superenkel kombination för en ung kille. Åren går, pappan dör och när han berättar för sin gamla mamma att han tänker lämna gården – och henne – kommer en liten scen som påminner en hel del om Lilla huset på prärien, både vad gäller känsla, ljussättning, stråkar och näsdukemåsten.
Superman har en hel del svagheter som film tycker jag och den största är bristen på tempo. Filmen är nästan två-och-en-halv timme lång men känns som fem. Första timmen är så seg att blodet knappt rör sig i kroppen och det är inte förrän filmen tagit sig till Metropolis, Lois Lane introducerats och Superman blivit gammal nog att Christopher Reeve kan spela honom som den börjar på riktigt. Reeve är stilig som Clark Kent i perfekt lagd frisyr och stora svarta glasögonbågar och många är dom komiska scenerna när han ska verka klumpigare och svagare än han egentligen är. Han har bra kemi ihop med Margot Kidders Lois Lane, dom är fina tillsammans.
Marlon Brando är inte med så mycket men han spelar Pappa Stålmannen och lyckas med konststycket att spela över Brando-style dom få minutrarna han är i bild. Gene Hackmans namn kommer först i förtexterna, innan Supermanloggan till och med och visst var han ett mycket större namn än Christopher Reeve när det begav sig och visst tar Lex Luthor en hel del plats i historien men sett till vad han uträttar med sin screentime så borde han hamna ganska långt ner i rollistan.
Effekterna känns med rätta lite mossiga men dom är ändå gjorda med charm och finess och håller förvånandsvärt bra fortfarande. Regissören Richard Donner gjorde sitt bästa med tanke på att han förutom Omen endast regisserat episoder i TV-serier innan detta, om än en hel drös sådana.
Som helhet så gillar jag Superman rätt mycket men kanske mer som nostalgikick än som film. Jag såg den första gången när jag tjatade mig till en hyrhelg med moviebox nånstans i början på 80-talet och visst kändes den fräsigare då än den gör nu men Christopher Reeve håller hundraprocentigt fortfarande. Han är superfin som Stålmannen, jättecharmig och cool och med en glimt i ögat som jag sällan ser hon skådespelare varken då eller nu. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det tragiska som hände honom och att hans liv blev blev alltför kort men det är sant som det är sagt, livet är inte rättvist. Å andra sidan kan man alltid titta på Superman igen och njuta av en kärlekshistoria på hög höjd och med synlig bluescreen.
Filmen finns att se på Voddler för 19 kr för den som vill. Det var långt mycket dyrare att se den på moviebox 1983.
Håller inte med om tempot. Gillar att den tar sig tid och verkligen skapar karaktären Superman.
Hoppas någon av uppföljarna också dyker upp i temat. Speciellt tvåan, som i mitt tycke är snäppet vassare än den första filmen.
Skrev om den i en tid för längesedan: http://addepladde.wordpress.com/2009/05/04/recension-superman/
Pladd:
En fyra för Superman och då tycker du tvåan är ännu bättre. Wow, liksom! 😉
Kanske dyker tvåan upp, det finns ju ett gäng filmer jag vill få med och det återstår att se om den är en av dom.
Filmen har sin charm och CR är mycket bra som Clark Kent. När jag såg den för första ggn 1978 tyckte jag den var lite deprimerade jämfört med tidningen och var en aning besviken men filmen har växt med åren.
F.ö håller jag med Pladd – 2:an är bäst.
filmitch;
Jag tycker framförallt att CR växer med åren. Jag har fått känslan av att han sågs som en ganska ytlig och ”plastig” skådespelare men när jag ser honom såhär, han är ju bara…..KALAS!
Jag har faktiskt inte sett denna, men bara för någon dag sedan funderade jag på att kanske se den då en av skådespelarna spelade i en film jag såg.
Inte omöjligt att jag tar mig en titt på både denna och tvåan då Pladd och Filmitch rekommenderar den. Men, och det är ett stort men, jag gillar inte superhjältar 😉
Movies-Noir:
Ja, just det ja, du gillar inte superhjältar. Men du….hur kan man INTE göra det 😉
Hmm, man kanske har bra smak 😀 😉 Nej, men jag gillar helt enkelt mer realistiska filmer. Sånt som är överdrivet har jag alltid haft svårt att köpa. Har säkert en hel del att göra med vad man tittade på när man växte upp. Det var få barnfilmer, fantasy och liknande och då sitter det väl i när man växt upp också. Fast vissa undantag finns så klart, jag menar Star Wars var #1 när jag växte upp 😉
Movies-Noir:
Bra smak, dålig smak, hahaha, det kan stötas och blötas om du vill 😉
John Williams musik är riktigt bra, jag tänker främst på Superman theme. Tvåan är minst lika bra, om inte bättre.
Micke:
Kul att även du tycker att tvåan är bättre än ettan. 🙂