Ruth (Kate Winslet) är en äventyrslysten ung kvinna som åker till Indien med sin bästa väninna för vad dom tror ska bli ”en vanlig resa”. Istället blir Ruth som hypnotiserad av en indisk guru vid namn Baba som får henne att förändra sin syn på livet och våga vägra åka hem till Australien igen. Men väninnan åker hem och berättar direkt för Ruths bekymrade föräldrar om vad som hänt. Ruth är konstig, Ruth har kastmärke i pannan, Ruth tror på nya saker, hon har blivit andlig, hallå, nåt måste göras! Det ”nåt” som görs är att Ruths föräldrar anlitar en amerikansk typ av andlig utdrivare som ska få Ruth på banan igen.
Utdrivaren PJ (Harvey Keitel) är en snackpåse av guds nåde med mer olöst skit i bagaget än Ruth och när dom två möts blir det en massiv krock på många plan. Att krocken skulle resultera i en sexuell relation trodde kanske ingen av dom och definitivt inte jag för Harvey Keitel är ungefär lika het som en kåt, uttorkad och mustaschprydd Timon i den här filmen. Kate Winslet är däremot jättefin precis som alltid, naturligt perfekt trots att hon i en scen kissar på sig (?) bara sådär. Jag fattar inte varför, jag får heller ingen förklaring och ingen som jag pratat med om filmen hade ens tänkt på den scenen vilket jag tycker känns aningen märkligt. Nåja. Hela filmen är märklig så en scen mer eller mindre spelar kanske ingen roll?
Jane Campion har skrivit manus tillsammans med sin syster Anna och det skulle förvåna mig mycket om filmen INTE är självbiografisk i viss mån. Nån av dom eller någon nära bekant måste ha berättat rykande rökelsedoftande reseskildringar från Indien samt haft erotiska sammankomster med en surikat, jag finner ingen annan lösning.
Jag såg den här filmen i början av 2000-talet och mindes den som rätt okej (men inte mer) men nu när jag såg om den slog det mig hur rolig första halvan av filmen är. Mamman, Julie Hamilton, är lite av ett komiskt geni när hon tar sitt pick, pack och Ventolin och åker till Indien för att hämta hem dottern och när hennes roll i filmen försvinner så försvinner också det mest sevärda tycker jag. Den börjar på en stark trea och slutar på en svag tvåa och däremellan sitter jag mest förundrad.
Visst förstår jag att det inte kan vara en enkel match att toppa Pianot och Porträtt av en dam men hallå, nån form av självkritik måste väl ändå finnas? Eller är det så att Jane Campion nått översta baslägret i sin karriär och nu finns det bara en väg ner och den är jävligt snårig och väskbäraren Pedro har dragit med åsnan.
Det är två dagar kvar på detta tema, två filmer, två upplevelser. Två chanser som kan säga att jag har fel – eller kanske rätt. Jag vill gärna ha fel. Jag gillar ju Jane Campion!
