A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST

Hur tacklar man en film som har 2010-talets hittills kanske roligaste trailer? Jo, man går och tittar på filmen men har samtidigt Filmsanning 1A i bakhuvudet: roliga filmer visar alltid allt det roligaste i trailern. Jag var därför inte riktigt förberedd på att få skratta så pass mycket som jag faktiskt gjorde. En gång skrattade jag så jag fick hålla för näsan. Det bubblade ut nåt.

Westerngenren är tacksam att driva med. Filmens huvudperson Albert Stark (Seth MacFarlane) radar upp möjliga och omöjliga sätt att dö på och hur halvgalna/helgalna dessa än är så känns samtliga logiska. Vilda västern på 1880-talet måste ha varit en jävla tid och en jävla plats att leva på. Medelåldern var 35, alla som inte är en själv vill döda en och ingen ler på kort.

Albert är ihop med Louise (Amanda Seyfried), en glosögd tråkmåns som längtar efter nåt bättre än en misslyckad fårbonde. Kanske sprättgöken och mustaschbutiksföreståndaren Foy (Neil Patrick Harris) vore nåt? Samtidigt rider hårdingen Clinch (Liam Neeson) runt på vidderna, stjäl guld av vaskande gubbs och beter sig som ett as mot frugan Anna (Charlize Theron). Alberts polare Edward (Giovanni Ribisi) har förälskat sig i den prostituerade Ruth (Sarah Silverman) och kärleken är besvarad. Edward är den förstående typen och köper att Ruth inte vill ha sex med honom innan äktenskapet men torkar välvilligt bort andra mäns sperma från hennes kind.

Det här är en typ av film som visserligen växer lite av att det finns en bärande handling men handlingen i sig är sekundär. En film som denna har ett enda användningsområde – den ska roa. Roar den mig? Ja, det gör den.

Filmen är två timmar lång och hade med fördel kunnat kapats med en kvart, inte för att den är för lång eller för seg utan enbart för att tajtas och bli ännu matigare. Den har många scener som ”tar i”, som inte räds det som i vanliga fall skulle ses som för mycket, för kiss&bajsigt, för äckligt och läsare av denna blogg vet nog vid det här laget att jag har en liten faiblesse för denna typ av humor. Ibland är jag i det närmaste pinsamt lättroad och med tanke på hur mycket det pruttas, kissas och bajsas i den här filmen så förstår jag att mascaran var som bortblåst lagom till eftertexterna (missa inte dessa förresten!)

Personligen tycker jag Seth MacFarlane är vassare som manusförfattare än skådespelare och han ser ut som en klon mellan Peter Jöback och Steven Spielbergs animerade Tintin.

Charlize Theron är bra – som alltid – men jag hade önskat att hennes rollfigur hade fått tagit ut svängarna ännu mer. Annars tycker jag att Neil Patrick Harris och Giovanni Ribisi är filmens bästa skådespelare och att det var roligt att se kända ansikten i microroller. Ewan McGregors roll var däremot så liten att jag missade den helt.

När jag såg filmen visste jag inte om den skulle få 11 eller 15-års åldersgräns men nu vet jag att det blev 11 och det förvånar mig. Det är en rätt brutal och blodig film bitvis och humorn känns inte som nåt för dom allra minsta. Betygsmässigt får filmen med råge godkänt av mig, en mycket stark trea får det bli och jag är glad att den där filmsanningen jag skrev om i början av texten faktiskt inte var så sann.

Vad tyckte då mitt biosällskap om filmen? Jag hörde bra många fniss under filmens gång men hur långt räcker det betygsmässigt, hur bedömer Movies-Noir-Christian denna typ av humor, tycker han det är lika näsbubblarskoj som jag? Klicka här får du se.

Och nu har även Henke och Jojje fnissat sig igenom filmen.