ACCIDENTAL LOVE

Regissören David O. Russell har säkert en hel massa goda kvalitéer som människa men som regissör saknar han det mesta som skulle kunna finnas på pluskontot hos en filmmakare, en – av märkliga anledningar – framgångsrik sådan.

Oscarsjuryn ser dock något i honom som jag inte förmår eftersom dom sedan 2011 nominerat honom hela tre gånger i kategorin Bästa regi (för The Fighter, Silver Linings Playbook och American Hustle – alla tre lika obegripliga).

En av David O. Russells sämsta sidor som regissör är personregi. Han lyckas göra till och med normalt sett duktiga skådespelare ruggiga (Jeremy Renner i American Hustle till exempel och även i viss mån Jennifer Lawrence i samma film men listan kan göras lång. Jättelång. Jättejättejättelång). Betänk då vad som händer när han regisserar skådespelare som i normalfall sällan når upp till en godkänd och sevärd nivå. Jessical Biel till exempel. Hon har huvudrollen här. Det är inge bra, inge bra alls faktiskt. Hon må se ut som en animerad disneyflicka men hon är ruskigt kass på sitt jobb (om nu inte jobbet består i att ENDAST se ut som en animerad disneyflicka men det tror jag inte) och när hon ska försöka följa David O. Russells taktpinne blir det i det närmaste otittbart utan skämskudde.

Alice Eckle (Biel) jobbar som rullskridskoservitris och blir glad som en spillevink när stadens snygglo-men-dum-som-ett-spån-polis Steve (James Mardsen) friar till henne. Självklart är det all a girl wants, att bli gift och gärna med en mustaschprydd karl som knappt kan hålla ett samtal igång, i alla fall om samtalet inte handlar om honom själv.

Men innan frierimiddagen är över har olyckan skett, Alice får en spik rätt in i huvudet, en spik som dessutom inte kan plockas bort eftersom familjen inte har en sjukvårdsförsäkring som täcker och inte heller nog med sparade pengar. Polis-Steve får kalla fötter då han inte vill binda upp sig med någon som rent statistiskt kommer bli grönsak så småningom och där står Alice, lämnad, ledsen, ensam, utan jobb och med en spik rätt in i skallen.

Den där spiken i huvudet blir Alice ”nyckel”, hon beter sig underligt och det ena leder till det andra som leder till det tredje som är en senator i Washington (Jake Gyllenhaal, stackars stackars Jake Gyllenhaal).

Jake Gyllenhaal är anledningen till att jag såg denna film. Jag litar på hans smak, på hans val av filmer. Det jag ska göra framöver är att lita MER på min David O. Russell-aversion än någonting annat. Fan, han kallar sig till och med Stephen Greene här. Varför då? Skäms han?

Det borde han göra.