Ibland när jag slutat jobba sätter jag mig i bilen och åker hem och vips är jag hemma. Jag minns inte hur jag körde, jag rattade liksom med autopilot. Vägen är mig så hemtam att hjärnan unnar sig att gå ner på strömsparmode.
Att se Admission är som att åka hem från jobbet en sådan dag när allting har varit precis som vanligt, när vädret är varken sommarsoligt eller krispigt vinterklart, heller ej duggregnigt eller stormvindigt, det är typ…lagom.
Admission är som att se en film man redan sett som man inte sett men ändå vet allt om. Tanken att det ska komma en twist finns någonstans i bakhuvudet men all logik säger att det inte kommer komma någon twist vilket det inte heller gör. Samtidigt är det väldigt mysigt. Att se Admission är som att dricka afternoon tea med en kär vän, vi snackar inte Espresso med en lunchdejt eller födelsedagsfika på finporslin med mormor nu.
Skådespelarduon Tina Fey och Paul Rudd kan mig veterligen inte reta upp nån, dom båda är urtypen av schyssta typer, av alldeles…lagom…människor. I Admission är dom just det. Lagom bra. Lagom usla. Lagom människor.
Ibland kan det vara skönt att se en film på autopilot, man tittar men hjärnan behöver inte jobba så hårt. I såna lägen är Admission en perfekt film. Den puttrar på, engagerar mig inte, retar mig inte men det tar mig från jobbet och hem om man så säger.
