Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIENS (1986)

1986 var ett nej verkligen INTE ett nej.

Ripley mår ruskigt dåligt mentalt efter den förra resan ut i rymden och kämpar med både sömn och annat för att orka leva. Hon hittades mer eller mindre av en slump och nu har det gått 57 år. 57 år av sömn sedan hon dödade Alien-monstret och därmed överlevde the mayhem on Nostromo. Sen hon lämnade planeten LV-426 har den blivit koloniserat och ett 60-tal familjer bosatt sig där. Kontakten med dom har dock brutits av oklar anledning och nu ska ett gäng marinsoldater resa dit för att se vad som hänt och med sig på resan vill dom givetvis ha Ripley. Den enda människan som vet vad som eventuellt väntar. Men när hon börjar prata om organismer som satte sig på ansiktet och annat äckelpäckel himlas det med ögonen och ingen verkar ta henne riktigt på allvar. Kanske skulle hon inte ha gett med sig? Kanske skulle hon ha fått dom att förstå att ett nej faktiskt är ett nej. Hon ville ju inte åka!

Det här är den Alien-film jag sett minst antal gånger genom åren. Jag har för mig att jag faktiskt bara sett den TVÅ gånger före denna omtitt då jag tyckte riktigt illa om den vid första tittningen och vid den andra ville jag mest dubbelkolla om jag litade på min egen åsikt. Och ja, det gjorde jag. Jag gillade verkligen inte James Camerons förvandling av det långsamma rymddramat som Ridley Scotts Alien var till den actionpackade monsterkrigsfilm som Aliens blev. Men det några år sedan jag såg filmen nu, kanske ser jag på den med helt andra ögon nu?

Två timmar och sjutton minuter senare kan jag säga att jag är både klokare och ganska stolt över mig själv. Jag hade nämligen koll på min filmsmak redan på åttiotalet. Aliens är inte min typ av film, inte då och inte nu.

Det jag gillar med Aliens är relationen mellan Ripley och den lilla flickan Newt. Utan dessa två hade monstren kunnat få käka upp varenda jävel och jag hade brytt mig föga. Ripley och Newt blir en mänsklig motvikt mot dom skrikiga tuffis-militärerna som jag tröttnat på redan efter tjugo minuter. Krigisar är helt enkelt inte min typ av fölk.

James Cameron är duktig på action, det är han, men det är också all denna action som gör att Aliens blir en betydligt mindre spännande film än Alien. Det är ett jäkla liv hela tiden, skränigt, hög jobbig musik och snabba klipp och det gör sig bättre i andra typer av filmer tycker jag. Hela rymdkänslan försvinner. Men kanske var det meningen och då kan ju Cameron va nöjd och glad såklart.

Jag vet att den här filmen är mångas favorit i serien men nopps, inte min. Betyget tar sig med nöd och näppe upp på en trea, mer kan det inte bli tal om.

Nästa lördag och söndag ger jag mig på del tre och fyra i Alien-franschisen. Håll ut.