Till alla som säger att ordet varför är överskattat när det gäller att förstå sig på en film har jag bara fyra ord att säga: jag tycker inte det.
Jag finner ett intresse i att veta varför Robyn Davidson travar genom halva Australien med sina kameler i filmen Tracks, jag skulle vilja veta vad som hänt Wendy som gör att hon känns alldeles ensam i världen förutom hunden Lucy och jag skulle vilja veta vad som drivit ut denne man (Robert Redford) på havet mol allena i filmen All is lost. Jag tycker varför är ett rimligt ord i sammanhanget, jag vill förstå mig på människor och beteenden, jag vill åtminstone få en chans att försöka.
Tänk om filmen Cast away hade börjat en halvtimme in i filmen. Tänk om man aldrig fått se flygolyckan, aldrig fått se Tom Hanks bland Fedexkartonger på jobbet, aldrig sett honom tillsammans med sin fru, då hade man inte vetat vad det var han saknade så mycket när han hamnade på den öde ön och filmen hade i mina ögon blivit betydligt mindre känslosam.
Detta är precis det som händer i All is lost, vi hamnar mitt i alltihop på direkten. Robert Redford är på en båt, det tokar sig, han är ensam, vågorna kluckar mot skrovet, han har oranga galonbyxor, radion funkar inte, han pysslar med prylar i sin ensamhet och äter kall burkmat. Det är fullt möjligt att jag har nån OCD-gen som gör sig påmind i dessa situationer men för mig hade det gjort skillnad om jag fått veta om denne man ensamseglar på grund av:
1. Rymt från polisen då det framkommit att han är pappa till sina barnbarn.
2. Han måste ta sig från A till B på något sätt då tåg och flyg icke längre fungerar, det kan vara världskrig eller nåt, typ. Kanske är någon närstående i fara? Kanske kidnappad? Kanske behöver han donera en njure? Hitta någon annan som också är på en båt?
3. Lämnat hemmet i panik när hustrun sedan 40 år berättar att hon träffat en hårdrocksbasist med handtatueringar och att hon kommer flytta med honom till Albuquerque.
4. Fått reda på att han har långt gången prostatacancer, två veckor kvar att leva och vill uppleva ett sista äventyr.
För mig är därför skillnaden. Därför var Robert Redford på båten. Därför är det hemskt när han har det jobbigt. Därför vill jag att han ska överleva. Utan ett varför och ett därför finns inga stakes och femtio procent av mitt fokus går förlorat. Visst kan jag fortfarande uppskatta filmen för vad den är, att den är välgjord och att Robert Redford är en otroligt duktig skådespelare, men den kommer inte åt mina känslor. Hade den slutat en minut tidigare så kanske eftersmaken varit godare, nu blev det mer av en hollywoodsk kallsup.
Jojjenito, The Velvet Café, Movies-Noir, Flmr och Filmparadiset har också skrivit om filmen och Har du inte sett den-podden hade med filmen på listan över 2013-års bästa filmer.
Med treårings röst: ”Varför deeet?!” ”Varför deeet?!” ”Varför deeet?!” ”Varför deeet?!” ”Varför deeet?!” ”Varför deeet?!” ”Varför deeet?!”
😉
Jojjenito:
Haha, ja preciiiiiis. Fast jag säger det inte högt jag bara tänker det 😉
Helt ok film där Redford visar att han fortfarande klarar en one-man-show. Funkar bra som lite tidsfördriv, men djupet kanske saknas, det är sant.
Movies-Noir:
Absolut, det är en okej film, inget egentligt fel förutom det där med varför och därför. Det är som om man skulle se Buried med Ryan Reynolds och han låg där i kistan hela filmen och ja, där låg han. Inga svar på varför bara en film med och om en man i en nedgrävd låda. Det är klart man vill veta varför, eller är det inte? 🙂
Men håller det verkligen i runt 100 minuter att se en ensam kille på havet? Jag är nyfiken på filmen, men väldigt tveksam.
Magnus:
Jo det håller. Om du kan strunta i varför han är där kan du nog tycka att det håller riktigt bra, eller så blir du uttråkad och grinig, eller nåt mittemellan som jag. Ge den en chans 😉
OK, den är på listan över filmer att se… Suck, jag har för lite tid.
Magnus:
Det är ett ständigt problem det där men samtidigt skönt att ha det.
Brydde meg ikke om at man ikke ble bedre kjent med karakteren. Det mest interessante var å se hvordan han løste de vanskelige situasjonene, og siden han ikke ga opp som en pyse, så håpte jeg at han ville overleve.
Det er nok av filmer der man blir godt kjent med karakterene, noen ganger vil man bare kjenne på overlevelsinnstinktet til en person og bli med på den turen uten å bli nærmere kjent med dem.
Captain Charisma:
Kan du känna att överlevnadsinstinkten blir riktigt viktig/spännande när du inte känner till personens historia alls? Jag kan tycka att det blir intressant, jag tittar hur han löser problem, undrar om jag gjort på samma sätt men jag bryr mig liksom inte om honom. Eller är det bara jag som är helt iskall nu?
Ja, som sagt, vi blir for ofte kjent med perfekte mennesker i filmer som man skal heie på, og det var deilig at vi slapp her synes jeg.
Iskald? Tja, jeg liker å se helter dø, og jeg har ikke noe i mot å se en hel familie bli drept av triaden, dette er også inkludert unger. Da smiler jeg faktisk, det gjør meg glad som filmelsker, orker ikke å se det samme og bli hjernvasket hele tiden at slik skal det være, helter og unger lever videre. BLÆH!
Captain Charisma:
Jag är helt på din sida, jag uppskattar också när personer-som-inte-så-ofta-dör-på-film dör. Det blir liksom mer verkligt då. Barn dör i verkligheten också, tyvärr, det finns ingen anledning att ”förskona” filmpubliken och göra allt som i sagorna med lyckliga slut.