Det man får hacka i sig med stigande ålder vare sig man vill det eller ej är att ingenting i livet är helt igenom svart eller vitt. Det mesta som händer och dom allra flesta människor man möter befinner sig i en gråskala och det är liksom bara att acceptera.
Ganska ofta är det en skön acceptans, speciellt när det gäller medmänniskor. Alla har sin egen ryggsäck att bära och ingen är bara ond eller bara god. När det gäller brottmål är det aningens svårare. Det skulle ju vara så lätt om alla anklagade brottslingar gick att läsa som öppna böcker, om varje brott hade ett facit. Men precis som att man får lära sig gråskalan så får man lära sig att ingenting i livet någonsin är enkelt och den före detta åklagaren och numera advokaten Paul Biegler (James Stewart) skriver nog under på det. Han har blivit tillfrågad att försvara en soldat som med berått mod dödat en annan man, en man som enligt uppgift våldtagit soldatens fru.
Soldatens fru Laura Manion (Lee Remick) är en flirtig typ, kanske även en icke trogen typ. Kanske är hon även en icke sanningssägande typ, vem vet? Soldaten Frederick Manion (Ben Gazzara) känns som en slemmig jäkel, en kanske inte så snäll jäkel, en temperamentsfull fan. Våldtäktsmannen själv är ju död och kan varken säga bu eller bä om vad som hände och nu är det upp till Biegler att använda sig av hela sitt människokännande register och försöka få soldaten frikänd. Samtidigt har han två åklagare att brottas mot, inga mesar direkt.
Två timmar och fyrtio minuter film bara svischar förbi. Jag hade inte tråkigt en enda sekund. Otroligt bra skådespeleri överlag, skönt driv i historien, det är spännande och dramatiskt och James Stewart får verkligen en tacksam roll här då hans Biegler är charmig och smart så det nästan svämmar över. Mitt enda aber med filmen är slutet. En så lång film skulle ha tjänat på en knorr, ett slut att minnas.
Men det här är alltså slutet på min James Stewart-sommar. Tio filmer blev det, tio veckor av härliga filmklassiker och en skådespelare som för alltid – för mig – kommer vara en av dom största. Det tog ett tag innan jag förstod det men bättre sent än aldrig, eller hur?
Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också skrivit om den här filmen.
Tack för pingen.
Vi hamnade på samma betyg. Var din fyra också stark? Jag gillade slutet. Ingen knorr? Det var ju en där, även om den inte var lika bombastisk (och krystad) som knorrar i Hollywood kan vara idag. Jag tycker att man minns slutet alldeles utmärkt!
Jimmy Stewart! Glöm aldrig hans namn!
När kommer sammanfattning och topplista över filmerna i ditt Stewart-maraton? 🙂
Henke:
Min fyra är tämligen medelstark, det är en riktigt bra film det, dock saknades det där allra sista för att den skulle gå all in i filmhjärtat.
Sammanfattning? Topplista? Vore det bra alltså? Hmmm, ska fundera 😉
Det har varit extra kul att följa James Stewart-måndagarna då det är min favoritskådespelare alla kategorier. Att du sen gillat de allra flesta filmerna och blivit förtjust i honom är kanske inte så överraskande, men väldigt kul!
Denna film är en sann klassiker. Inte min största favorit, men klart bra (en fyra). Ser att jag också skrivit att den kunde haft ett slagkraftigare slut…
Du gillade inte heller ”pyspunka”-slutet? Jag tyckte att det var glimrande i all sin vardaglighet… 🙂
Movies-Noir:
Kul att du har hängt med dom här veckorna, jag har själv haft toppenfina filmstunder tillsammans med denna gentleman som visade sig vara en sån otroligt mångfacetterad skådespelare. Jag är nog mer överraskad än du att jag tyckte så mycket om filmerna 🙂
Henke: I ärlighetens namn minns jag inte slutet. Har sett filmen minst två gånger, men det gör ju att jag säkert kommer se den igen 😉
Fiffi: Ja, han var verkligen en utmärkt skådespelare som kunde spela alla typer av roller. Det enda man kanske inte såg honom spela så ofta var riktigt ond. Fast det är klart, en stjärna spelar oftast hjälteroller så det är inte så konstigt.
Bra avslutning på ett härligt tema. Jag blev också väldigt förtjust i Anatomy när jag såg den, välskrivet och välspelat ger en bra film helt enkelt.
Sofia:
Det känns som en film som det _borde_ ha kommit en remake på för länge sedan. Med typ Michael Douglas. 🙂
Kan den, orimliga tanke, vara så bra att ingen vågar göra en remake? Så o-rovgiriga kan väl ändå inte Hollywood vara? 😉
Sofia:
Vågar man göra en remake av Psycho och 12 Angry Men så går inte nån film säker 😉
Tackar för temat och en del tips. Den här ligger redan på ”att se listan” men förtjänar att påminnas om.
filmitch:
Tack för att du hängt med under hela temat 🙂
Det har varit jättekul att läsa o följa ditt tema med James Stewart! Så roligt att någon i vår tid uppskattar honom på det här sättet. För jag tycker framförallt han men också andra ikoner från förr förtjänar det! Tack!
Snowangel:
Tack, vad roligt att du gillat temat och följt med dessa veckor. Jag tror att det är många som uppskattar honom, i alla fall i vår ålder, men förhoppningsvis är det några yngre läsare som fått upp ögonen för honom och hans filmer nu. Det vore alldeles fantastiskt 🙂