Det är 16 år sedan sist.
16 år sedan min mamma satt och snarkade på bion åt filmen hon längtat så länge efter (och jag önskade att jag hade kunnat göra henne sällskap men nej, John Blund ville INTE vara i närheten av biosalongen och jag förstår honom).
Det är 18 år sedan första gången. 18 år sedan vi fick träffa Fanny Zander, Zac, Axel och Rut Flodfält, Mårten, Gottfrid, Ivar, prästen Henning och alla dom andra i Änglagård, en film som vad man än tycker har blivit en svensk klassiker och i mina ögon en välförtjänt sådan.
Nu är det tredje gången gillt. Änglagård har brunnit upp, Fanny bor på Mallorca tillsammans med sin dotter Alice (Molly Nutley) där hon äger en restaurang. Måns Flodfält, son till Mårten (Jakob Eklund) har addat Alice som kompis på Facebook och där har han berättat en hel del om turerna kring släktskapet mellan Fanny och hans egen farfar Axel (Sven Wollter). Alice konfronterar sin mamma, hon vill att dom åker tillbaka till Änglagård och tar reda på en gång för alla vem som är hennes morfar för (säger hon gråtande): ”jag vill veta vem JAG är”.
Jag tror inte det här kommer bli den sista Änglagårdfilmen. För precis lika engagerad som Alice är i att hitta sin riktiga morfar precis lika ointresserad är hon av att veta vem som är hennes riktiga PAPPA. Det där är en tråd så lös att den aldrig ens tänkt tanken att slå knut och det är en av ganska många manusmässiga paniklösningar. Änglagård är lite som ett extranummer på en bra konsert. Många vill se mer men det finns liksom ingenting mer att säga, energin är slut.
I det läget är inte helt förvånande att dom skådespelare som sticker ut mest är nykomlingarna men det känns ändå en smula skevt att dom mest livgivande är dom döda.
Det är nostalgiskt så det knyter sig i magen att se Ruts begravning, att se bilden av Viveka Seldahl på kistan och följa Sven Wollters sörjande ansikte när han säger hejdå till sin fru som även var hans livskamrat i verkligheten. Och Ernst Günter. När han knatar iväg längs grusgången som Sveriges mysiga-men-ändå-lite-småläskiga svar på Shrek så undrar jag lite var dom där 18 åren tog vägen.
Dom självklara höjdpunkterna i filmen är annars Molly Nutley och Lindy Larsson. Molly agerar och finns till med en självklarhet som jag önskade se hos varenda 15-årig tjej och Lindy Larsson som den homosexuelle pastorsadjunkten Kristoffer äger varenda scen han är med i. Herregud, killen kan steppa, sjunga, spela dragspel, baka, flirta med Zac och be till Gud samtidigt – OCH han är dessutom tatuerad! Jag menar, hur mer politiskt inkorrekt korrekt kan en kille bli?
Jag måste ändå säga att Änglagård – Tredje gången gillt inte är särskilt intressant som film betraktad. Som Bregottreklam fungerar den alldeles utmärkt med alla sina vyer över öppna landskap och betande kor, som en påminnelse om att byhålebor är inskränkta och missunsamma, javisst den funkar som det med och även som ett bevis på att alla drömmar kan uppnås och alla människor köpas med kombinationen av gråtmilda komplimanger och arvslotter.
Det jag väljer att ta med mig från visningen är ändå den varma känslan i magen jag får av Tord Petterssons Ivar. Har han inget barnbarn och vill ha ett så är jag villig att adopteras. Farfar eller morfar spelar ingen roll, jag har inte någon av dom kvar i livet och säger Ivar ja så gör jag det också. Det går inte att vara knusslig i det läget.
Sveriges svar på Gudafdern trilogin först en klassiker sen en snabb upp följare och sedan en sladdis uppföljare 15-20 år senare som är rejält sämre. Sen är väl kanske gudfadern 2 snäppet vassare än Änglagård iof men det är en annan femma.
Har bara sett ettan en gång och satt mest och undrade och gör det än idag – vari ligger storheten? Hade jag sett den på bio hade jag nog gjort din mamma sällskap 😉
Ettan vill jag minnas som helt ok och väldigt "svensk" på den tiden när Nutley själv ännu inte gjort det till en total kliché. Den här känns mer desperat, en film som är så trygghetsberoende att den borde ha hjälm och knäskydd.
Blev lite nyfiken på tredje filmen när trailern kom men sen började jag tänka på den andra filmen och… ja… har inte tid att se denna på bio i vilket fall så det får bli i framtiden.
Joel:
Med tanke på att Gudfadern II är en av dom bästa filmer jag sett, alla kategorier, så vill jag inte gärna jämföra den med sömnpillret Änglagård II.
filmitch:
Storheten i ettan förstår jag absolut. Tråkigt att du inte gör det, men ibland är det ju så. Man sitter som ett frågetecken bland en massa folk som gör vågen ;D
Sofia:
Visst är den här filmen en riktig trygghetssucker och framförallt en nostalgisk resa tillbaka till ett Sverige som kanske inte längre finns.
Jag skulle säga att en fjärdedel av filmen är tillbakablickar från första och andra filmen (det är säkert inte så stor del om man skulle räkna minuter men det KÄNNS så). Angående svenskheten: frågan är om det är Nutley själv eller massmedia som gjort "svenskhetsnavelskådande" till just HANS kliché?
BlueRoseCase:
Det här är ingen BIOfilm i den betydelsen, så du kan lugnt vänta 🙂
Det här är ingen film som håller mig vaken, och det har de tidigare numren heller inte gjort tyvärr.
Åh nej…
Den gubben går inte! Inte ens i juletid kommer Nutley/Bergström på fråga!
Yak!
😉
Anonym:
Så kan det vara ibland 🙂
Steffo:
Sån tur att det inte finns något som kallas "tvångsbio" ;D
Jag skulle tro att det är en kombination. För i de tidiga filmerna gör han det rätt tydligt, men han gör det bra. Sedan känns det som det har blivit mer mekaniskt.
Aj då, vad synd att den inte var något vidare. Ettan gillar jag, tvåan tycker jag sådär om. Blir väl till att hyra den här någon gång i alla fall. 😛
RJ:
Ja, det tycker jag absolut du ska göra, men det är ingen utpräglad biofilm.
Jag tycker att filmen var bra, men att själva historien i tredje filmen har förstorats upp. Allt kändes liksom mer spännande i trailern än vad det var i filmen.
En annan anledning till att jag gillade filmen är för att Lindy är min kusin! Han är ju grym, och det tror jag att jag hade tyckt även om vi inte hade känt varandra. Strålande beskrivning av hans roll, har du gjort 🙂
Julia:
Helt ärligt, jag trodde han skulle få spaltkilometer i tidningarna efter premiären men det är bara Molly överallt. Inget fel i det men Lindy är en skådespelare som VERKLIGEN förtjänar uppmärksamhet för sin roll i den här filmen. Hälsa honom att han har ett litet filmbloggarfan i mig.
OMG har precis suttitt med hyr blu-rayen och sett tio minuter men måste stänga av och ge mig ut på stan för att hitta ettan och tvåan. Jag måste f*n se om dom först!
Anledningen är att de två kan inte ha varit så avgrundsdåliga som inledningen på trean är. Herregud inledningsscenen med Helena Bergström plus dotter är verkligen inte bra på sjukt många sätt. Lutar åt att det blir ett "såhär borde ni ha gjort istället" inlägg om det inte blir avsevärt bättre efter den dåliga inledningen.
F*n Änglagård ett är ju riktigt bra men tvåan är ju buskis ifrån första bildrutan!
Joel:
Vad kul att du gör det ordentligt och ser om filmerna i ordning 🙂 Trean är ju sån att har du inte sett första filmen fattar du inte ett dugg. Såna filmer tycker jag är lite…konstiga…egentligen.
Jag håller definitivt med dig om ettan. Första Änglagård är en riktigt bra film på alla sätt. Tvåan tycker jag är ett bottennapp av guds nåde, den klarar sig på att myspyskänslan infinner sig av Björn Isfälts fantastiska musik men själva filmen är inte mycket att hänga i julgranen.
Ska bli intressant att läsa ditt inlägg när du tittat klart 🙂
Frågan är om jag orkar summera något. Eftersom jag skriver på engelska så är det ju att föredra att icke svenskar också har haft en chans att ha sett filmerna eller att det finns textade youtube klipp som referens.
I nuläget känns det ogripbart eftersom det är ett ton karaktärer med i filmerna också.
Hittar jag en ingångspunkt gör jag ett inlägg men helt ärligt är det för mycket som är för dåligt för att det lätt ska kunna förklaras inne hos mig. Jag kanske får skaffa en ventilblogg på svenska också hahah
Min slutklämm om 3:an är att den är för j*vla bedrövlig och jag tycker du var snäll i ditt betyg. Tänker man bort 2:an skulle 3:an få en tvåa av mig eftersom så mycket upprepas i de två uppföljarna.
Joel:
Procentuellt sett så är ju en stor del av trean klipp från ettan och tvåan så att kalla den en ny film går nästan inte. Trean känns nästan inte som en film alls, inte när jag tänker på den med lite perspektiv. Uppradade scener med Helena Bergström och en somrig grusväg som röd tråd det är nog allt.
Förstår om du tvekar angående texten. Tänkte inte in den engelska aspekten på det hela förut.