Animal Kingdom

Jag vet en man som kände sig lite risig. Han gick till doktorn, tog en massa prover och fick några dagar senare svaret: du har cancer, du har Parkinson OCH du har HIV. Ordet misär var inte tillräckligt i det läget.

Animal Kingdom är en typ av film som påminner om ovan nämnde mans multipla diagnoser. Den går från misär till ännu mer misär och när allt är sådär nattsvart blir det liksom för svart, det går inte att se nyanser, det går inte att ta till sig allt. Hjärtat stänger av det hjärnan ser och en stark historia blir något så otroligt som…beige.

Men vi tar det från början.

J (James Frecheville) sitter bredvid sin mamma i soffan. Mamman tar en överdos och dör mitt framför hans ögon. Smått panikslagen ringer J den enda vuxna människa han kommer på: sin mormor Janine ”Smurf” Cody (Jacki Weaver).

”Smurf” är matriarken i en hel klan av hårt kriminellt belastade pojkar och hon tar sig an J, han är trots allt hennes barnbarn och ingenting är viktigare för henne än ”de sina”. Morbror Pope (Ben Mendelsohn) är hårt eftersökt av polisen och håller sig undan på alla sätt han kan. Han är en riktig psykopat och lyckas dra in resten av killarna i sin hämndaction mot polismakten.

J och polismannen Nathan Leckies (Guy Pearce, utseendemässigt otroligt lik Gary Oldmans polis i Léon) vägar möts och Leckie ser något i J som ingen förut sett: han ser en oförstörd liten kille vars liv måste räddas.

Animal Kingdom är regissören David Michôds debut och han har även skrivit manus till filmen. Tanken är god, liksom viljan och ambitionen är det inget fel på heller. Som jag ser det har filmen två glasklara problem: valet av skådespelare som J och tempot.

James Frecheville har ett sådant vanligt utseende att det ibland inte går att minnas från scen till scen vem han är. Att han ska spela känslomässigt avstängd förstår jag men hans ögon avspeglar inte bara en ung man som sett alldeles för mycket och inte orkar så mycket mer, hans blick är död som en gäddas i fiskdisken och det skapar inget engagemang alls hos mig tittar.

Tempot är ett och ett allena och kan närmast beskrivas som monoton. Filmmusiken, den vackra och finstämda, går som en snitslad bana genom filmen oavsett vad som händer i bild och när det mesta som händer är av misärkaraktär blir det rätt enahanda att aldrig få hjälp av musiken med att reagera. Det stör mig.

Det som inte stör mig är resten av skådespelarensemblen med Jacki Weaver i spetsen. Hon blev oscarsnominerad i år för sin roll och det var ett häftigt val av oscarskommittén tycker jag. Tänk dig att Kikki Danielsson skulle spela stenhård Gudmoder i en svensk maffiafilm, ja, där har du Jacki.

Australiensiska filmer brukar sällan vara såhär svarta men i rättvisans namn ska sägas att jag inte sett så många filmer alls som bräcker denna i just svarthet. Ändå sätter den sig inte fast i mig. Den rinner av direkt och det förvånar mig.