Filmen börjar med fem minuter ren och skär filmhistoria.
En man och en kvinna, Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg, älskar passionerat till tonerna av Händel samtidigt som deras son tar sig ut från babysängen, upp på fönsterbrädan, trillar ut och dör. Allting filmat i svartvitt, i slowmotion. Det är vackert så hjärtat nästan stannar.
Sen börjar själva filmen. Dafoes rollfigur är terapeut och när han ser sin kvinna liten, totaltförstörd och helt inne i sin egen svarta värld och bestämmer han sig för att hjälpa henne tillbaka till livet.
Spännande? Suggestiv? Stor konst? Nej.
Pretentiöst dravel? Lars von Trier i sitt esse? Ja.
Hade jag vetat efter dom första fem fenomenala minuterna vad jag vet nu hade jag stängt av filmen där och då. Fy satan vad dåligt.
(Tilläggas bör att jag slapp förseningsavgift på hyrfilmen för att jag enligt videobutikskillen ”hade hyrt förra årets absolut bästa film”. Vilken planet kommer han ifrån?)
Hå hå väntar med skräckblandad förtjusning på dina åsikter om min recention. Tilläggas bör att jag läste din efter jag lagt ut min och tänkte genast.Åh fan nu smäller det;)
Två saker är vi överens om: Det första fem min är otrolligt vackra o visst är Trier pretantiös.
filmitch:
Jävlar vad nyfiken jag blev nu!
Nu måste jag ju in till dig och läsa!! 😀