Bland det svåraste som finns i filmrecensionssammanhang är att se en tokhyllad och upphaussad film och att se den sist av alla.
Apflickorna är en film som inte lockat mig nämnvärt trots den samlade massmediala kritikerkårens jubel och visslingar och på nåt sätt är det skönt för nu kan jag sitta i biosalongen med noll procent förväntningar. Jag ser mer fram emot smaken av min latte än av filmen och jag erkänner utan att skämmas att hade filmen inte fått en Guldbaggenominering hade jag inte sett den alls.
77 minuter senare är filmen slut och kaffet har varit det sedan länge. Gulp liksom. Hjälp. Vad fan var det här? Vad är det som gör att det här underliga dramat fått så mycket uppmärksamhet, alltså, jag fattar verkligen inte.
Jag kan med lätthet gräva fram två parametrar i filmen som är toppen: Isabella Lindquist som Emmas lillasyster Sara samt ljudet. Ljudet är fenomenalt bra, varenda litet klicketiklock, varenda vattendroppe som klafsar, varenda ridbyxeskav mellan låren, allt låter helt perfekt i mina öron och lilla Isabella gör en skådespelarinsats som är mer värd en Guldbaggenominering för Bästa kvinnliga biroll än filmen är för Bästa film. Hur gammal kan hon vara? Sex? Superduktig är hon alldeles oavsett ålder.
Mathilda Paradeiser som Emma och Linda Molin som Cassandra gör antagligen precis allt dom kan med sina karaktärer men dom har så infernaliskt lite att jobba med så det känns som ett mission impossible att det ska bli minnesvärt och bra. Båda dessa karaktärer får mig att skruva på mig i biofåtöljen. Sen är det det här med gymnastik på hästryggen, förlåt men herregud hur larvig kan en sport se ut egentligen? Det här är snäppet värre än gång. Tjejerna springer runt i manegen som vore dom dressyrhästar och jag fnissar så kaffet bubblar sig i näsan.
Apflickorna må vara okej för att vara en rookiefilm och regissören Lisa Aschan kommer säkerligen att få filma igen men att nominera denna film till en Guldbagge säger mycket mer om svensk filmindustri än om filmen i sig. Jag blir lite rädd och vill flytta till Norge.
Jag var snällare än du märker jag när jag tittar efter. Den fick trots allt en trea av mig. Men jag hade väldigt svårt för det träaktiga sättet skådespelarna läste sina repliker på. Förutom den där sexåringen då. Precis som du säger – hon var briljant.
Det känns lite sorgligt att detta ska ha varit årets super-duper-bästa svenska film. Tacka vet jag Norge.
http://thevelvetcafe.wordpress.com/2011/09/09/swedish-she-monkeys-conquers-the-world-but-doesnt-convince-me/
Jessica:
En trea känns som en omöjlighet för mig och kritikerkårens fyror och femmor…alltså…jag fattar verkligen inte vad det är dom ser som jag missar. Det är ingen jättedålig film bara grymt medikoker – om det nu är nån skillnad? 😉
Jämfört med Kronjuvelerna är den dock ett under av kvalitet och intelligens. Kanske är det så att man börjat döma svensk film efter en annan måttstock? Sen tror jag nog också att festivalframgångarna förblindat något.
Jessica:
Jämfört med dom tolv minutrarna jag såg av Kronjuvelerna på TV innan jag höll på att spy så är Apflickorna en tokhöjdare. Det går inte att jämföra dom i samma andetag. Kronjuvelerna är som andra klassens julkalender, Apflickorna har åtminstone nåt. Jag vet inte vad, men nåt 😉
En sån praktfull sågning lockar mig att se filmen!
Eva:
Är det så? 😉
Haha, din text förstärker bara min känsla av att den rätta reaktionen i nio fall av tio när en svensk (ffallt lite ”svår”) film blir hyllad är ”Oj, den är nog rätt sunkig” snarare än ”Oj, den måste jag se!” 😉
Sofia:
Om jag jämför denna med tex Ruben Östlunds De ofrivilliga så var det en film som också hyllades unisont men som jag inte riktigt själv förstod storheten i och med. Det var en medeltrea för mig men inget att ta fram hockeytutan för. Men _ändå_ så kunde jag fatta vad _andra_ såg i filmen även om den inte tilltalade mig.
Vad gäller Apflickorna så kan jag förstå om tonårstjejer kan ta till sig filmen men jag kan inte förstå hur Sveriges samlade recensentelit kan tycka så lika och så gott om den. Alla är väl ändå inte 14 år och hästintresserade?
Tror du inte att det är just för att tonårstjejer förmodas uppskatta filmen så vill även kultureliten göra det…för 14-åriga hästtokiga tjejer får ju inte så mycket uppmärksamhet annars.
Eva:
Att intentionen med filmen är bra är ju en sak och att det är toppen att unga hästtjejer får en ”egen” film är en annan men därifrån till att denna film tokhyllas…alltså, det är lika konstigt om om Åsa-Nisse fått femmor i betyg.
Nu har jag inte sett alla Åsa-Nisse filmerna – än men det det kanske ligger en 5:a och skvalpar någonstans 😉
Kanske var gubbarna lite fascinerade av det rätt hänsynslösa maktspel som tonårstjejer kan ägna sig åt? Fast det borde inte komma som en direkt chock. Lite är det väl samma grejer som togs upp i de där spelfilmerna i Bullen?
Jessica:
Hahaha, nu när du säger det så känns hela filmen som en TV-film från Bullen – fast med bättre ljud 🙂
Nu har jag inte sett filmen men det där är ju så typiskt skitnödiga recensenter att hylla en artsy fartsyfilm om ett så smalt ämne att t o m de största entusiasterna tycker ämnet är för smalt. Som en gammal recensent själv vet jag hur det funkade. Man samlades i små klungor utanför biografen och om nån började hylla hängde 90% med för ingen vågade sticka ut. Utom jag och Orvar Säfström typ. Noteras ska ju att ingen av oss jobbar som filmrecensent längre 🙂
Surskägget:
Att hålla på sin egen ståndpunkt och värna om sin integritet är inte alltid så lätt och jag kan förstå att tyska medborgare på 30-talet hade vissa svårigheter att ”stå emot” horderna men vad fan, det är ju bara film vi snackar om. Vad är det för läskigt med att såga – eller hylla – en film som ingen annan sågar eller hyllar? Jag förstår inte den grejen och inte du heller bevisligen så varför eldar jag upp mig nu kan man ju undra. Sparka in öppna dörrar gör ju ingen glad 😉
Intressanta synpunkter på det här med grupptryck bland etablerade recensenter. Jag vet inte, det kan kanske möjligen ha nåt att göra med att så fort nåt är lite annorlunda så tycker man per definition att det är bra eftersom man ser så fantastiskt mycket film. Nåt som sticker ut blir bra. Nu har jag inte sett Apflickorna och när ni skriver att det är som en Bulllen-film fast med bättre ljud… ja, då sticker den väl inte ut så mycket. Nå, jag får väl se själv när jag ser den. Jag hoppas se den innan Guldbaggegalan (alltså innan 23 januari).
Jojjenito:
Väntar med spänning på din recension. Jag gissar att du ger den en…..trea 😉