Att gilla att titta på film oavsett om det handlar om ett jobb eller en hobby kan vara en ganska ensam tillställning, det tror jag dom flesta av oss filmtokar kan hålla med om.
Filmtittande som fenomen är inte speciellt socialt, det kanske är därför biograferna har varit – och sannorlikt alltid kommer att vara – en viktig plats där jag i alla fall kan få känslan av att jag upplever något tillsammans med andra även om väldigt få upplevelser är lika subjektiva som eftersmaken av en film.
Det kryllar inte av film som uppmuntrar till stormöten. Filmer som hela familjen kan samlas kring som en efter-efterrätten-samling i TV-rummet växer inte på träd och jag tror att det är därför som den obligatoriska svenska juldagsbiopremiären är så viktig för många. Då kan alla från dagisbarn till gammelmormor se samma film och det har ett absolut mervärde även om värdet kanske inte ligger i just filmens konstnärliga utförande utan i mysighetsfaktorn att göra något tillsammans – allesammans.
Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult är en film som passar in i just detta. Den har alla ingredienser som behövs för att en hel klan ska kunna se den samtidigt och som en familjefilm har den alltså enligt mitt sätt att se på saken ett absolut värde men som film betraktad, haha, nej.
Dom yngre barnen känner igen Johan Glans och David Batra, mammorna kan njuta av Kjell Bergqvist med guldtand, papporna får nöja sig med Maria Lundqvist, Sissela Kyle och Ann Petrén med löständer och en äldre generationen kan ooooooa åt Stig Grybes välkända nuna och kanske även känna en viss glädje (?) åt att få återse Åsa-Nisse på film även om det varken är svartvitt eller i John Elfströms tappning. Själv blir jag som alltid glad av Brasse Brännström och mina (enda) höjdpunkter i filmen var när han var i bild. Jag skrattade faktiskt. En hel gång. Det var när Brasse fes.
Jag valde bort att se Åsa-Nisse på bio, vilket jag är ganska glad för, men jag valde bort den av en enda anledning: jag ville se den tillsammans med ett gäng andra. Det har jag gjort nu. Vi var fem personer i åldrarna 12 till 60 år som såg den och det här är det samlade omdömet:
”Det är otroligt, hela svenska komikereliten är på plats och ändå blir det inte bättre än såhär. ” (40-åringen)
”Alltså, det är ju synd, men det här är verkligen inte bra. Jag går och lägger mig nu. Gonatt! ” (12-åringen, 20 minuter in i filmen)
”Det här är inte ens en B-film, det är en Ö-film.” (60-åringen, en timme in i filmen)
”Zzzzzzzzzzz, va, huuööoo….kolla det där är ju han som spelar Ove Sundberg….zzzzzzzz” (14-åringen)
”Hahahaha! Han fes! Hahahahaha!! Fy faaaan vad dåligt det här är, hahahaha!” (38-åringen, dvs jag)
Så säga vad man vill om svenska familjefilmer, dom skapar debatt och får hyperaktiva barn att sova som stockar.
Är inte själva konceptet ”familjefilm” nästan dömt att misslyckas, inte minst om man dessutom sätter epitetet ”svensk” framför? Känns som att det alltid blir mer av en kompromiss än en förhandling, dvs alla förlorar något istället för att vinna. Men iofs, det är kanske inte det sämsta, alla blir i alla fall lika mycket missnöjda.
Sofia:
Visst är det så, dömt att misslyckas alltså. Men jag förstår verkligen tanken, viljan, med att få till en film ”för alla”, men det känns som en omöjlighet. Fast den första Göta Kanal och den första Sällskapsresan tycker jag är riktigt bra exempel på när det faktiskt fungerar.
I fallet Göta Kanal kan jag absolut inte hålla med dig (möjligen när den kom). Sällskapsresan är iofs charmig och harmlös och på en nivå att man åtminstone inte vill klösa ut ögonen med en rostig gaffel men så himla bra vet jag egentligen inte om den är.
Sofia:
Jag måste säga att jag utan baktankar och korsade fingrar bakom ryggen faktiskt tycker att Sällskapsresan 1 är en BRA film.
Göta Kanal aldrig mer tvi vale!
Sällskapsresan 1 kanske inte ett mästerverk men en trevlig liten film.
Är lika intresserad av att se denna som jag är att återknyta bekantskapen med de gamla filmerna. Med andra ord litar jag på ditt omdöme och fortsätter att med gott samvete ignorera den här filmen! ;D
BlueRoseCase:
Jadu, om du inte tycker att det vore stans höjdare att höra Brasse fisa under två sekunder av ditt liv så är mitt tips att du tittar på nåt du VILL se istället.
Jag orkar inte ens se den i research syfte. Känns nästan som de inspirerades av de gamla filmernas undermålighet.
Joel:
Eller så vill Henrik Dorsin visa att han är världens äldsta 34-åring 😉
Ja du vet vad jag tyckte och jag såg den på bio mitt dumma nöt! Har faktiskt inte hämtat mig riktigt än från den upplevelsen. Filmen gick däremot ganska bra på biograferna vad jag förstått så några måste den ha roat.
Däremot är jag ganska förtjust i de äldre filmerna men det är nog lite nostalgi som spelar in där.
filmitch:
Jo jag vet vad du tyckte men jag ville nog egentligen inte tro att det var SÅ dåligt. Men det var det. Precis SÅ dåligt.
Helt i motvalslinje, och synnerligen irrationellt från en som ändå har svårt för svenskt, ställer jag mig i motvinden och menar på att det här får man ta som det kommer..
Den här sågs under sista semesterveckan med särbo och huset fullt av barn…vi vuxna är rörande överens om att det är uselt manus, illa genomförda effekter och på inget sätt nyskapande.
Men banne mig om det inte känns lite härligt ändå. Svenska skådisar på sommarlov och en tafflig flört med gamla tider. Jag har rätt bra koll på film, och smak och hela fadderullan…men ibland är det skönt att släppa på logiken och hjärnan och bara känna att det kan få vara lite yxskaftuselt. Och det gör liksom ingenting, som att dricka blaskig fulöl på sommaren och ta det med en klackspark.
Vi såg också på våra ungar att de gillade tokerierna, och ibland är det allt som behöver räknas….
Lite snällare recension kommer i sinom tid…. (hu!)
Steffo:
Fast är det inte familjefilmsmyset du gillar, mer än filmens kvalitéer? Eller kanske inte…haha…menade inte att du inte skulle kunna tycka att filmen är okej, jag förstår verkligen det härliga i att se barnen uppskatta filmknaserier. Det är guldstjärna i kanten oavsett slutbetyg.
Ska bli intressant att se vilket betyg du utdelar 😉