Återtitten: GRÄNS

Det är bara ett par veckor sedan Gräns hade premiär och jag satt på rad 1 och log åt denna film som egentligen hade ALLT jag kunde önska. Nu har jag sett om den och banne mig – den höll!

Den här gången blev det inte rad 1 och Stockholm, det blev rad 2 och Malmö. En lite mindre salong än sist men jag tror faktiskt det här är en film som funkar oavsett storlek på duk eller skärm. Antingen hamnar du i historien eller så gör du det inte.

Recensionen i sin helhet som jag skrev efter första titten hittar du här men för att citera mig själv och knyta ihop säcken avslutade jag den texten såhär:

”Med facit i hand, det här är en film som lika gärna kan få folk att lämna salongen som att utbrista i applådeufori och jag vet var jag själv hamnar i den skalan. Jag applåderar. Jag ÄLSKAR nämligen den här filmen och den är såååå nära att få det allra högsta betyget från mig. Den kommer nog hamna där vid en omtitt för jag är lika säker på att jag kommer se om den som jag är på att solen går upp imorgon. ”

Och nu står jag här (eller sitter, på hotellsängkanten) och funderar. Kommer jag höja betyget? Är filmen en femma nu eller stannar den på typ 4,7 – som sist? Ja, det gör den. Den stannar där. Jag har fortfarande ingenting att klaga på med filmen, jag tycker den är i det närmaste perfekt MEN den där sista känslosamma prylen saknas för att jag ska ge den högsta betyg.

Jag bryr mig om Tina men jag blir inte berörd i hjärtat. Det finns en liten skillnad där. En liten men den är ack så viktig. Gräns är – hur som helst – en otroligt bra film, en fin film, en mångbottnad film som jag funderar en hel del på efteråt (både förra gången och nu). Den har dessutom den bästa sexscenen som någonsin gjorts i en svensk film och DET säger en hel del. Utan att överdriva, det finns ju ett GÄNG att välja bland.