Författare: fiffi

Publicerat

FILMÅRET 2023

Åren går fort vare sig man har roligt eller ej men om NÅT från 2023 varit riktigt roligt så är det väl ändå filmerna?

Det började ganska segt men herreguuuud vad filmåret 2023 tog sig ”på slutet”. Det var tufft att välja ut mina tio favoriter även om topp-tre är absolut solklar. Bubblarna är toppen allihop och borde egentligen vara på listan dom också men nu finns det bara tio platser så nuuuu köööööör viiiiii.

Uppdaterad 241025: The Iron Claw lämnar listan.

10. Miraklet i Gullspång
Regi: Maria Fredriksson

Det finns en amerikansk film som antagligen borde ha hamnat på den här platsen (min bubblare #1) men filmårslistan baserar sig mest på magkänslan och den säger mig att Miraklet i Gullspång är varken mer eller mindre än en smått magisk film som bör få all uppmärksamhet den kan få. En Guldbagge för Bästa dokumentär säger kanske inte så mycket men den var nominerad även till Bästa film och DET borde den också ha vunnit. En film som ännu en gång bevisar att verkligheten överträffar fiktionen alla dagar i veckan. Även fiktionen som stavas med c.

9. Lärrarrummet (Das Lehrerzimmer)
Regi: Ilker Çatak

Av samma anledning som Miraklet i Gullspång så hamnar den tyska oscarsnominerade filmen Lärrarummet på min lista. Det här är en film som skulle kunna utspela sig på precis vilken skola som helst i vilken svensk stad som helst, eller var som helt i Europa och hela världen faktiskt. Fast den ”bara” handlar om helt vanliga ”triviala” saker som säkert händer och pågår precis överallt just nu så är den så jävla spännande och ångestframkallande att det är omöjligt att värja sig.

8. Reptile
Regi: Grant Singer

Benicio Del Toro, Justin Timberlake och Alicia Silverstone i en långsam mörk thriller som är så snygg och så tajt och så välskriven och så välspelad och så spännande att den tog sig innanför skinnet. Påminner om Prisoners och får mig att ännu mer längta efter att Denis Villeneuve ska göra en vanlig film igen, en film helt utan närvaro av ökensand.

7. Sharper
Regi: Benjamin Caron

Sharper hade premiär på AppleTV+ redan i början av januari 2023 och det är coolt att minnet av den är så starkt att det aldrig var nåt snack om ifall den skulle vara på topplistan eller inte. För det ska den. Den här filmen vrider och vänder på sig som en daggmask bredvid en marshmallow på en grillpinne över öppen eld. Ingenting är som det ser ut att vara. Ingenting alls.

6. Snöns brödraskap (La sociedad de la nieve)
Regi: J.A. Bayona

När jag såg den här filmen på Netflix var det snöoväder utanför. Jag satt i soffan och öppnade fönstret för att hamna i helt korrekt stämning och det visade sig vara ett lyckokast för FYFAAAAN vilken ångest jag hade i kroppen. Och jag frös. Samtidigt hade jag ju en filt och satt i en mjuk skön soffa med vetskapen om att det var bara att stänga fönstret – problem solved. Killarna i det krashande flygplanet genomlider ett helvete av sällan skådat slag. Även om filmen manusmässigt är väldigt lik Alive (från 1993) så har denna film lite mindre fokus på kannibalbiten och mer fokus på den övergripande paniken i att vara fast under snön i Anderna, i ett vitt plan som inte syns från skyn. En otroligt servärd och snygg film!

5. When evil lurks (Cuando acecha la maldad)
Regi: Demián Rugna

I en liten by nånstans i Argentina får två bröder nåt att bita i. ”Nåt” kanske det borde stå eftersom det är en granne som på något sätt fått en demon i sig och behöver förpassas bort från byn. Långt bort. Men där bröderna tror att dom gör alla en tjänst visar sig vara motsatsen efter nåt med demonen ”smittar”. Skräckfilmer som ger mig som luttrad skräcktittare scener jag aaaaaaaldrig sett förut – och inte kan avkoda – det är JULAFTON. Den här filmen är inte för alla MEN den är för alla som är som jag.

4. Leave the world behind
Regi: Sam Esmail

I en tid av oro över många saker i världen, där vi förväntas preppa hemmet med mat och förnödenheter ”ifall att” så kan det (kanske) vara både välkommet och helt jävla fruktansvärt att se en film som Leave the world behind. Behövs en sån film just nu….? VA VA VA??? Det är ju exakt det här vi går runt och är rädda för. Att NÅT ska hända så att världen som vi känner till den inte längre finns kvar. Långsam, suggestiv och med en Hereditary-känsla (och ljud) berättas historien om ett antal personer som är fast i ett hus tillsammans när ”nånting” har gått väldigt väldigt fel. Jag vet att slutet är ett vattendelare men jag tycker det är fem plus.


3. Poor things
Regi: Yorgos Lanthimos

Jag älskar Yorgos Lanthimos filmskapande hjärna. Jag älskar att se Emma Stone i rollen som Bella Baxter. Poor things är en förtjusande kreativ hemsk underbar rolig tragisk och fullständigt übervacker film om att växa upp, om att gå från bebis till flicka till tonårstjej till vuxen kvinna och allt detta i utseendemässigt samma kropp. Emma Stone förtjänar exakt ALLA priser hon fått för den här rollen och om inte Yorgos Lanthimos redan har ett torg döpt efter sig i Aten så borde han få ett nu.

2. All of us strangers
Regi: Andrew Haigh

Ingen film sedan Glädjekällan (1993) har fått mig att gråta så mycket och så länge som All of us strangers. Den här filmen spelar verkligen på alla mina känslor på en och samma gång, det är som om Andrew Haigh spelar på en 175 centimeter hög harpa med lugg och harpan är jag.

Den är så outsägligt fin, det Andrew Scott gör med sin blick genom hela filmen är till lika delar obegripligt som hjärtskärande och Paul Mescal visar återigen vilket unikum han är när det kommer till personkemi med sina kärleksintressen. Jag kommer aldrig kunna lyssna på The power of love med Frankie goes to Hollywood igen utan att bryta ihop fullständigt och jag vill så gärna se om filmen men vet inte om jag klarar det. Det tog mig många år innan jag såg Glädjekällan en andra gång. Tänk vilken ynnest det är att få uppleva filmer som dessa. Som tar sig in i hjärtat och magen och hjärnan och själen och liksom stannar där. All of us strangers är en jättestark 5/5 för mig – och ändå är den inte på plats 1…

1. Saltburn
Regi: Emerald Fennell

Ingen film under 2023 har jag sett lika många gånger som Saltburn. Ingen film på 2000-talet har jag sett lika många gånger. Jag ÄLSKAR Saltburn. Jag älskar precis ALLT med den. Manuset, musiken, fotot, galenskapen, cykelhjälmen, badvattnet, BARRY FUCKING KEOGAN som ÄNTLIGEN har fått den uppmärksamhet han förtjänar efter att ha nailat den ena weirdo-rollen efter den andra dom senaste åren. Jag tyckte Emerald Fennell gjorde det toppenbra med Promising Young Woman men Saltburn är på en helt annan nivå. Framförallt håller den för tittning efter tittning efter tittning och slutet, ja slutet, det är ju redan ikoniskt för vem vill INTE dansa till Murder on the dancefloor? <3

Bubblare: American Fiction, Fingernails, The Zone of Interest, Cobweb, Englemageren, The Holdovers, You hurt my feelings, Evil Dead Rise, The Iron Claw och Guardians of the Galaxy Vol. 3.

Som sagt, 2023 är ett RIKTIGT starkt filmår – och nej, jag har inte glömt bort Oscarsgalans största vinnare, största förlorare eller den rosa plastiga filmen som inte hade där att göra alls. Dessa filmer är helt enkelt inte mina favoriter. Alls. (Syftar alltså på Oppenheimer, Killers of the flower moon och Barbie).

Kan du inte få nog av årsbästalistor, här finns fler:
Snacka om film (podcast där pratar jag om min lista och Flmr-Steffo om sin)
Shinypodden (podcast med Henke, Jojje, Carl och Niklas)
Filmitch
Jojjenito

Publicerat

Filmtips i samarbete med Netflixguiden.se

Vissa människor växer aldrig upp – och det är väl skönt, tänker jag, när jag sitter i soffan och skrattar så jag gråter åt dom här totalt hjärndöda och numera lite äldre männen som fortfarande hittar på skit och halv-om-halvt slår ihjäl sig. Ingenting är snällare, tvärtom. Hisnande vidriga påhitt faktiskt. Men kul. Riktigt kul. Om man är lagd åt det hållet humormässigt såklart. Inte annars. Då är Jackass Forever 1/5.

Fler filmtips hittar du på Netflixguiden.se

Publicerat

Filmtips i samarbete med Netflixguiden.se

Jag trodde inte det var möjligt att sakna George Michael mer än jag gör men efter att ha sett dokumentären Wham! erkänner jag att nu är det fan illa. Vad skulle han dö för? Så satans onödigt!

Det här är en snäll dokumentär som inte vill någon illa men som ger en fin och nostalgisk inblick i denna grupps få år som aktiva. Underbar stund framför TV:n!

Fler filmtips hittar du på Netflixguiden.se

Publicerat

Filmtips i samarbete med Netflixguiden.se

Dissa inte den här filmen bara för att hela klanen Sandler är med i rollistan. Dissa heller inte den här filmen bara för att du är vuxen och den handlar om en tonårstjej. Dissa för övrigt ALDRIG filmer osedda. Det ger inte bara dålig karma, det är värre än så. Det är bara ynkryggar som gör sånt. You are so not invited to my Bat Mitzvah finns att se på Netflix.

Fler filmtips hittar du på Netflixguiden.se

Publicerat

Filmtips i samarbete med Netflixguiden.se

När störsköna Mille Dinesen (Rita i TV-serien Rita, hon med filmvärldens snyggaste jeansstjärt) gör en lättsmält komedi då tittar man, det är sen gammalt. Bytte bytte baby (eller Maybe baby som den också heter) är en dansk förväxlingskomedi av det lite annorlunda slaget. Perfekt för en fredagskväll i soffan.

Fler filmtips hittar du på Netflixguiden.se

Publicerat

Filmtips i samarbete med Netflixguiden.se

Att jag tycker 1988 är världens bästa filmår är ingen nyhet för de som känner mig. En nyhet för mig är däremot den sydkoreanska serien Reply 1988 som utspelar sig i Seoul just 1988, fast den kom ut redan 2015. Det är serier som denna man kan hitta om man går in på Netflixguiden.se. Såna jag inte visste fanns! Hux flux är det liksom roligt att kolla på Netflix!

Publicerat

Filmtips i samarbete med Netflixguiden.se

På Netflix kan du se den fantastiska, kolsvarta, läskiga, välskrivna och välspelade serien ”Huset Ushers undergång”. Åtta timslånga avsnitt som kryper sig innanför huden och som till och med gör en härdad skräckfilmstittare som jag en smula mörkrädd. Kanske det bästa Mike Flanagan gjort – och då är ändå The haunting of Hill House 5/5.

Fler filmtips hittar du på Netflixguiden.se

Publicerat

FILMÅRET 2022

Filmåret 2022 är färdigkokt nu. Det får bli så. Jag känner att jag sett tillräckligt med filmer producerade 2022 för att kunna göra en rättvis topplista.

2022 har varit ett lite klurigt men rätt så bra filmår tycker jag. Många filmer som landar på 3,5-4/5, lite färre med maxbetyg men då kan man ju tycka att det blir lättare att lista toppfilmerna? Ja, kanske det. Jag har i alla fall valt ut tio riktiga kanonfilmer, varav topp tre är fullkomligt solklara. Inte så pjåkigt ändå.

Jag kör igång nu, jag kopplar på magkänslan. Här är vad som stannat starkast från filmåret 2022. Håll i dig.

10. Fall
Regi: Scott Mann

Lider man av svindel (som jag) så är det här KBT i sin renaste form. Det vill säga, man kan sitta i biofåtöljen/soffan i tryggt förvar och se på när två unga tjejer av oklar och skitdum anledning bestämmer sig för att bestiga en radiomast mitt ute i öknen. Men även om man sitter där i godan ro med kaffekopp och filt så blir man svettig som fan och det ILAR under fötterna så jävligt är det stundtals och filmen är så bra gjord att jag faktiskt tror mig vara däruppe i masten med generalpanik i hela huvet. Se på egen risk!

.

.

.

.

9. The unbearable weight of massive talent
Regi: Tom Gormican

Nicolas Cage i rollen som Nicolas Cage och 2023-års ”It-man” och svampdaddy Pedro Pascal som superfanboyen Javi i en film som inte liknar någon annan. Det här är action, det är meta, det är kul, det är gulligt, det är galet och det är underhållande as fuck! Sätt dig ner, enjoy the ride och när du ändå håller på med det, se till att vrida ur njut-disktrasan ordentligt när det kommer till självdistansens mästare Mr Cage himself.

.

.

.

8. Piff och Puff: Räddningspatrullen
(Chip´n Dale: Resque Rangers)
Regi: Akiva Schaffer

Ojoj, det här var skoj! Nåt så jävla ootippat som att JAG skulle falla som en fura för en Piff och Puff-film, det kunde väl ingen tro? Nej, allra minst jag själv och kanske speciellt konstigt eftersom jag inte har någon relation alls till den gamla TV-serien ”Räddningspatrullen” som gick 1989-1990, tre säsonger, 65 avsnitt. Den här filmen däremot, den är ett smörgåsbord för alla oss som gillar animerad film med mångbottnade skämt, med hjärna, med ett jädra tempo, med klurighet, spänning OCH med ren trams. Allt är så smart och så snyggt in i minsta detalj. Finns att se på Disney+ och mitt tips är, GÖRT!

.

.

.

7. Speak no evil
Regi: Christian Tafdrup

Även om raukarna på Gotland beslutade sig för att gemensamt ta sig till bion i Visby för att se en film och valet skulle hamna på ”Speak no evil” så skulle dom gå sönder inombords till eftertexterna. För det gör man av den här filmen – om man inte är gjord av kryptonit eller har rejäla psykiska störningar. Att man får psykiska rubbningar efteråt är en annan femma för det här är en film som sitter kvar i magen länge länge länge efteråt. Hos mig har den fortfarande inte släppt. Ett långsamt psykologiskt drama med skräckinslag, så skulle jag beskriva filmen. Men skit i det. Se den om du vill se något du aldrig sett förut – och troligtvis inte vill se igen.

.

.

.

6. The Banshees of Inisherin
Regi: Martin McDonagh

Även denna film är som ingen annan. Kan man säga att det är röda tråden på min topplista? Ja, kanske det. En kontemplatorisk och tragikomisk liten film om vänskap på en irländsk liten ö är det i alla fall med alldeles utsökt skådespeleri in i minsta fingerspets. Colin Farrell, Brendan Gleeson, Kerry Condon och Berry Keogan – och åsnan Jenny. Se, njut och glöm inte att dra på svensk text. Svårfattat annars för oss som bara är normalt språkbegåvade.

.

.

.

5. The Whale
Regi: Darren Aronofsky

Att göra en film om en 300-kilos man som sitter i princip fast i sin egen lägenhet i väntan på döden och samtidigt filma i 4:3-format, DET är smart. Den fyrkantiga bilden gör att klaustrofobin kommer som ett brev på posten och det tar ett bra tag in i filmen innan jag känner att jag är med på banan. Början är liksom FÖR tung. På gränsen till äcklig nästan. Det är svårt att andas för luften känns lika kvalmig och syrefattig som jag antar att den är hemma hos Charlie (Brendan Fraser). Att gå från ”Djungel-George” till det här på 26 år, det är en karriärssvängning som heter duga och i år fanns det ingen som var lika förtjänt av en Oscar för Bästa manliga huvudroll som Brendan Fraser. Det han gör här är pure gold. Hans blick, hans otroliga ögon som förklarar allt vi till en början inte förstår. När han säger ”People are amazing” så går mitt hjärta sönder. Se. Och glöm inte näsduk.

.

.

.

4. X
Regi: Ti West

Om du inte redan visste vad A24 är så är 2022 året alla vi som älskar film plötsligt fattat grejen. A24 är ett amerikanskt filmbolag som ligger bakom storfilmer från året som ”Everything everywhere all at once”, ”Causeway”, ”The Whale” och ”Aftersun” men även Ti Wests båda filmer ”Pearl” och ”X”. På min plats nummer 4 hamnar andra filmen om Maxine/Pearl (Mia Goth), men det var den som kom ut först. Prequelen ”Pearl” kom i höstas och i år kommer tredje och sista delen som heter ”MaXXXine”. Det här är en trilogi som ingen som tycker om film vill missa. Ta mig på mitt ord.

.

.

.

3. Babylon
Regi: Damien Chazelle

Det här är långt ifrån en perfekt film MEN för mig är den det. Det är bland det mest underhållande jag varit med om på länge. Inför varenda scen känner jag i hela kroppen att jag inte har någon aning om vad jag ska få se och DEN känslan är alltid 5/5 för mig. Att Margot Robbie blev bestulen på en Oscarsnominering (och vinst!) för sin roll är oförlåtligt för det här skulle kunna vara Hennes Livs Roll. Tre timmar och nio minuter som hade kunnat få vara en timme till. Underbar filmjävel och vilket soundtrack! Justin Hurwitz for kompositörspresident, Linus Sandgren for fotoprofessor och regissören och manusförfattaren Damien Chazelle ska ha en massa A FOR EFFORT!

.

.

.

2. RRR
Regi: S.S Rajamouli

Det är konstigt det här, när jag letade efter en lämplig bild från filmen till detta inlägg hittade jag ingen som jag kände symboliserade filmen korrekt – och ändå hittade jag säkert femtio. Kanske är det den grejen som säger allra mest om filmen? ”RRR” är nämligen en film som inte kan och ska förklaras, den ska upplevas. Den här är tre timmar over-the-fucking-top-and-tillbaka-ner-on-the-earth-and-on-the-dansbana-upplevelse som förtjänar all uppmärksamhet och alla tittningar den kan få. Trots att den finns på Netflix är det nämligen lite klurigt att hitta den. Gör såhär:

Logga in på ditt Netflixkonto på en dator. Gå in på din profil. Under ditt profilnamn står det (troligtvis) språk: svenska. Ändra det till engelska och spara sedan information. Sök sedan på filmen RRR, då kommer den upp. Anledningen till detta är att det (ännu inte) finns svensk text på filmen utan endast engelsk men det är NOLL svårt att fatta filmen så räds inte detta. Sätt dig sedan väl tillrätta i skönt sittdon för du kommer inte vilja resa på dig förrän filmen är slut. En REN njutning för kropp och själ är det, varenda filmälskarcell there is jublar!

.

.

.

1. På västfronten intet nytt
(Im Westen nichts Neues/All quiet on the western front)
Regi: Edward Berger

Ända sedan jag såg ”RRR” i somras har den legat som ohotad etta på filmårslistan för mig. Jag har inte kunnat se hur någon film ens skulle komma i närheten av den. Men så kom den, filmen jag inte tänkt se ”för jag gillar ju inte krigsfilmer”, men ändå tog tag i eftersom det var en sån oscarshajp kring den. ”På vänstfronten intet nytt” är den ENDA krigsfilm man behöver se. Jag har länge sagt att ”Full Metal Jacket” var The Krigsfilm, sen såg jag ”1917” och den bet tag i mig men nu har jag ändrat min åsikt och jag tror det kommer bli svårt att slå ”På västfronten intet nytt” anno 2022 som krigsfilmsupplevelse under min livstid. Jag blev och är totalt golvad av den här filmen. Den är vidrig, den är vacker, den är grotesk, den känns genuin och sann, den är mänsklig, den är omänsklig och den har från första minuten en slags undergångsaura som sätter sig som ett skruvstäd i kroppen. Dessutom lyckas den med vad ALLA ANDRA KRIGSFILMER NÅGONSIN misslyckats med – den visar det stora i det lilla. Den förklarar var killarna går på toa. Vad dom äter. Hur dom äter. När dom äter. Den visar på längtan efter närhet, kvinnor, familjen, barn på ett osentimentalt sätt som jag har noll problem att köpa. Det är den ständiga närheten till död, rädslan att vara näst på tur eller att se sin vän segna ner, jag känner det dom känner, när energidepåerna är så tomma att det blir jobbigt att andas. Det är skitigt, äckligt, lerigt, ovärdigt och jag kan knappt blinka. För mig är det här solklart 2022-års starkaste filmupplevelse utan att vara underhållande på en fläck. Jag förstår inte ens hur dom lyckats göra den. Det verkar vara tusen gånger svårare än att cgi:a blå hittepåfigurer under vatten.

.

.

.

Bubblare:
Pearl
Top Gun: Maverick
The Fabelmans
Emancipation
Good luck to you Leo Grande
Troll
Men
UFO Sweden

Andra topplistor med 2022-filmer:
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Netflixguiden.se

Publicerat

FILMÅRET 2021

Filmåret 2021, hur blev det med det egentligen? Ännu ett bioår som mer eller mindre coronadecimerats och ännu ett år då direkt-till-streaming blev större än året innan. Hur ska det gå för biograferna? När till och med jag börjar föredra att se film hemma i soffan, ja, det är inget vidare plus.

Jag har trots allt gått en hel del på bio under året OCH sett en hel del film på diverse streamingplattformar, så pass många att jag nu känner mig redo för att sammanfatta filmåret 2021 i en sedvanlig tio-i-topp-lista. Så, here we go.

Uppdaterad 220503: Titane åker ur listan och en annan film hamnar på tredje plats.

.

.

10. IN THE HEIGHTS
Regi: Jon M. Chu

För att vara en 5/5-film jag sett hela fyra gånger sen den hade premiär kanske den BORDE hamna högre upp på listan MEN när det kommer till dessa filmårslistor är det inte betyget i sig som talar, det är magkänslan. ”In the heights” är en OTROLIGT bra musikal, fantastiska nummer, låtar, scener och den blir bara bättre och bättre ju fler gånger jag ser den. Lin-Manuel Miranda ÄR ett fucking geni (men det visste vi väl alla redan?)!

.

.

.

.

9. LUCA
Regi: Enrico Casarosa

2021 bjöd på många fina animerade filmer och även nån upphaussad mindre bra (*host* Encanto *host*). ”Luca” är den animerade film som jag sett om flest gånger på kort tid sedan ”Skönheten och Odjuret” släpptes på VHS. ”Luca” gör mig glad. Jag hamnar i semestermode i kroppen, den är ljuvlig, den är otroligt vacker, det är skön italiensk musik och en bra story.

.

.

.

.

8. THE ICE ROAD
Regi: Jonathan Hensleigh

Hallå alla som bryr sig! Hårdkokt ända-in-i-kaklet-90-talsaction är tillbaka! Liam Neeson, långtradare, en lagom lökig story, riktiga stakes och IS, vad mer kan man begära av en tokspännande och superhärlig actionrökare?

.

.

.

.

7. SWAN SONG
Regi: Benjamin Cleary

AppleTV+ börjar nosa på täten när det kommer till egenproducerade filmer i streamingvärlden. ”Swan song” är inte en film för alla men vi som fattar fattar. Det här är ett sci-fi-drama i det lilla om den kanske största frågan av dom alla. Döden. Vad händer om du kan dö utan att göra dina allra närmaste förkrossade. Utan att dom ens….vet. Mahershala Ali och Naomie Harris gör det här så snyggt, så kliniskt, så otroligt bra! Tankarna snurrade i mitt huvud, vad var det jag just såg? Existentiella tankar i sin finaste filmiska form.

.

.

.

.

6. CRUELLA
Regi: Craig Gillespie

Filmen jag trodde att ingen, inklusive jag själv, ville ha. Ännu en take på den där trista jävla skurktanten å en massa hundar också…! tänkte jag och köpte en biobiljett i brist på annan film att se. 134 minuter senare satt jag och tokflinade i biosalongen och hade det gått rent praktiskt hade jag köpt en biljett till direkt och sett om den. Emma Stone är självklart på pricken-perfekt i rollen som Cruella MEN det är ett knivskarpt manus, scenografin, musiken och KÄNSLAN som gör detta till en toppenfilm! Och, det är lätt att tro att det här är en barnfilm men det är det INTE. Den är mörk som satan.

.

.

.

.

5. DE OSKYLDIGA
(De uskyldige)
Regi: Eskil Vogt

Tror du det är rymdmonster, seriemördare med hockeymask, varulvar, hajar, incelseriemördare, jätteormar eller vampyrer som är det läbbigaste som finns? Det är det inte. Det är norska barn. Eskil Vogt har skapat en otroligt skrämmande film som med små små medel och mycket effektiva effekter fick hela min kropp OCH själ att stelna. Hur lång tid tar det innan Jake Gyllenhaal köper dom amerikanska rättigheterna för en remake? Han verkar ju ha klippkort på höjdarna från Norden, i alla fall från Danmark OCH den här kommer funka även med amerikanska barn.

.

.

.

.

4. THE LITTLE THINGS
Regi: John Lee Hancock

Trio Denxel Washington, Rami Malek och Jared Leto har tillsammans med regissören och filmens manusförfarrare John Lee Hancock skapat en suggestiv och mycket långsam polisthriller som fick mig att hamna i skrivstädsläge från början till slut. Ibland ser man filmer som liksom hypnotiserar en och det här är en sån film för mig. Snygg, spännande, välspelad och den håller sig kvar länge länge efteråt.

.

.

.

.

3. ANNETTE
Regi: Leos Carax

Det här är en allt-eller-inget-film. Den här filmen är troligtvis inte en mellanmjölkstrea för någon på jorden, den är rent fucking skräp eller helt mgisk fantastiskt. Eftersom jag var tvungen att skriva om listan efter att jag sett filmen så är det självklart var jag hamnar i min åsikt. Jag befann mig i regissören Leos Carax ”våld” från första bildrutan till sista och trots att detta är en musikal som INGEN ANNAN så behöver man kanske inte bara gilla musikaler för att tycka om filmen, man behöver kunna släppa på konventioner, man behöver förstå sagor och man behöver låta hjärnan glida iväg till en annan dimension av filmtittande. Jag gjorde det och jag älskade det! Musik av Sparks och med Marion Cotillard och Adam Driver i huvudrollerna. Och en liten…..ehm….flicka, som heter Annette.

.

.

.

2. THE HAND OF GOD
(È stata la mano di Dio)
Regi: Paolo Sorrentino

Han har vunnit en Oscar för filmen ”Den stora skönheten”, han har regisserat Sean Penn i alldeles för mycket kajal i ”This must be the place”, han har fått Jude Law att maxa alla sina skådespelarskills i serierna ”The young pope” och ”The new pope” och i år fick han mig att toknjuta i TV-soffan när hans mustiga, komiska, galna, härliga och självbiografiska film ”The hand of God” landade på Netflix. Det här är en Film-Film i ordets allra bästa betydelse. Mums är den. Mums!

.

.

.

.

  1. CODA
    Regi: Sian Heder

    En amerikansk remake på den franska filmen ”La Famille Bélier” tog mig med storm när denna lilla AppleTV+-film hade biopremiär i slutet av oktober. Joni Mitchells låt ”Both sides now” är poppis att använda i många filmer men sällan – nej ALDRIG! – har den använts bättre än här. Med tre oscarsnomineringar och tre vinster satt en MYCKET uppspelt Fiffi i soffan och tjoade under Oscasgalan. För det hände mycket bra där – också. Glöm inte det.

.

.

Bubblare:
Titane
Spider-Man: No way home
Antlers
Jag är Zlatan
Pig
Kate
Malignant
The Suicide Squad
Dune

Publicerat

FILMÅRET 2020

Rejält senare än vanligt är det så äntligen dags att sammanfatta det något haltande filmåret 2020. En pandemi satte stopp för dom flesta stora biopremiärer och kanske får jag därför anledning att revidera min lista bra långt efter att den nu är gjord.

Många filmer producerade förra året kommer ha (bio)premiär nu under 2021 och många kommer troligtvis fortsätta gå direkt till streaming. Jag kommer i vilket fall göra min topplista så som den ser ut just nu och ser jag någon film som platsar på listan uppdaterar jag den givetvis.

Uppdaterat 21-06-16. 10:an på listan, The Forty-year-old version, halkar ut.

Uppdaterat 21-06-21. Den nya 10:an Nomadland åker ut från listan.

.

.

10. His house
Regi: Remi Weekes

 

Att se filmer man inte har någon aning om vad den ens är för genre, det blir ofta bra filmupplevelser av det. His house dök upp på Netflix,  jag klickade på play och sen bajsade jag på mig. Remi Weekes är definitivt en regissör att hålla ögonen på. Se denna en mörk kväll/natt, INTE när det är soligt och ljust. Bara ett tips. Om du också vill bajsa ner dig.

.

.

. 

9. Breaking surface
Regi: Joachim Hedén

Det görs alldeles för lite genrefilm i Sverige! Vi kan ju, ofta, när vi försöker! Breaking surface är en gastkramande dykar-action som utspelar sig under vatten i norsk vintermiljö. Här får man en soff-KBT-övning i både vattenskräck och klaustrofobi. Bra skådespeleri och supersnygga undervattensscener. Otroligt bra gjort!

.

.

.

8. Shorta
Regi: Frederik Louis Hviid och Anders Ølholm

Danskarna, dom kan dom. I alla fall om vi pratar om filmer i totalt avsaknad av ljus. För det här är ett kolsvart polisdrama som utspelar sig i en värld som skulle kunna vara Tunna blå linjen – när man släcker lampan. Tryck över bröstet och hopplöshet, det är så det känns när man ser detta nedslag i ett par danska polisers vardag. För jo, nog skulle det kunna hända i verkligheten. Nog…händer det?

 

7. Minari
Regi: Lee Isaac Chung

Att den här filmen inte vann en Oscar för bästa film är – för mig – totalt obegripligt (det gjorde Nomadland). Minari har ALLT en Oscarsfilm ska ha. Den rör och berör. Den berättar objektivt och den känns subjektivt. Den har förstklassiga skådespelare i alla åldrar men det är den yngsta och den äldsta som sticker ut allra mest – och bäst. Det är vackert foto, fin musik, många lager i manuset OCH det är en film som dröjer sig kvar i hjärtat. Så jävla fin film!

.

.

.

6. Borat nästa film
(Borat Subsequent Moviefilm: Delivery of Prodigious Bribe to American Regime for Make Benefit Once Glorious Nation of Kazakhstan)
Regi: Jason Woliner

 

Att en film som denna lyckades leta sig in i Oscarsfinrummet säger en hel del om filmåret 2020. JAG älskar filmen av hela mitt hjärta MEN inte fan har den i Oscarssammanhang att göra. Väl? När Borat kommer tillbaka fjorton år efter första filmen är det såklart nästan lika cringe som första gången och även om jag mentalt var beredd på detta skruvade jag på mig som en daggmask i soffan. Och skrattade så jag trillade ner på golvet. Dansscenen med Borat (Sasha Baron Cohen) och dottern Tutar (underbara Maria Bakalova) går till historien som bland det roligaste jag sett på film. Faktiskt.

.

.

.

5. Tenet
Regi: Christopher Nolan

Första titten var svår. Jag blev förbannad, fan så svårt det var att hänga med och fatta vad jag såg. Men jag är envis som synden och gick och såg den igen på bio. Då, då, DÅÅÅÅÅÅ sa det KLICK och allt föll på plats. Tenet är en fröjd för både ögon, öron och hjärna och John David Washington visade att han ensam kan hålla en storfilm på sina axlar. Eller ja, ensam och ensam, man måste ge effekterna cred också. En vattendelare till film (har jag förstått) men den funkar på mig. A lot.

.

.

.

4. Berts dagbok
Regi: Michael Lindgren

2020 var året då Jönssonligan skulle smasha in en juldagskomedipresent till hela svenska folket men det blev ett magplask av Guds nåde. Istället var det ett annat gäng som hittade tillbaka till vita duken på ett betydligt bättre sätt, ett gäng som gav mig en otroligt trevlig bioupplevelse förra sommaren, så pass trevlig att jag ville se om filmen direkt den var slut. Det är alltså Bert, Åke, Klimpen och Lill-Erik som nu får sällskap av Amira och Leila och det blir ett jubelkalas i magen av att se barnskådespelarna briljera i denna jätteroliga och supercharmiga film. En film för alla åldrar som ALLA kan njuta av.

.

.

.

3. Promising Young Woman
Regi: Emerald Fennell

När eftertexterna rullar och man sitter där och kippar efter andan, försöker skrapa upp hakan från golvet och känner tomheten och maktlösheten i hela bröstet DÅ fattar man exakt HUR. JÄVLA. BRA. OCH. SMART den här filmen är. Carey Mulligan är strålande, Bo Burnham är alltid guld men framförallt är detta manusförfattaren och regissören Emerald Fennells film. Tack säger jag bara. Tack!

.

.

.

2. The invisible man
Regi: Leigh Whannell
.
Det här var den allra första 2020-filmen jag såg förra året. The Invisible Man är i mitt tycke en perfekt skräckthriller med en OTROLIG Elisabeth Moss i huvudrollen. En sämre skådis i den rollen och filmen hade fallit platt. Nu tror jag på henne. Jag känner hennes rädsla. Jag fattar vad hon ser fast det hon ser inte finns.

..

.

.

1. A Quiet Place Part II
Regi: John Krasinski

Den blev uppskjuten ett gäng gånger för människorna bakom filmen ville verkligen ge den en redig chans på biograferna och JÄVLAR vad värt väntan! 5/5-filmen A Quiet Place fick brons när Filmåret 2018 skulle sammanfattas så det är klart mina förväntningar var skyhöga på uppföljaren. Men, A Quiet Place Part II är ingen uppföljare, det är en fortsättning. Viktigt att notera detta! Och så smart! Inte sedan Gudfadern har jag haft samma härliga magkänsla av en del 2, det är SÅHÄR det ska göras. Att göra en kopia av en första framgångsrik film har vi sett alltför många gånger men här går regissören och manusförfattaren John Krasinski en helt annan väg. Han ”förstorar” filmen, utökar världsbyggandet och höjer spänningen ännu ett snäpp. För det här ÄR spännande. Det är välgjort. Det är välspelat. Det är helt enkelt en UNDERBAR bioupplevelse och jag kan inte ge mindre än 5/5 i betyg till denna film. Detta gör att film 1-6 på min årslista har fått just detta betyg. Filmåret 2020 var kanske inte så tokig i alla fall.

 

Filmer som haft premiär 2020 och som skulle haft en plats på 2020-listan om de inte enligt IMDB haft ett annat produktionsår:
Sound of metal (2019)
Babyteeth (2019)
End of sentence (2019)
Motherless Brooklyn (2019)
Just Mercy (2019)

Bubblare:
Själen (Soul)
Spring Uje spring
Catwalk
Run

Obs!
Det absolut bästa man kan på ”film” från 2020 är dock den filmade musikalen Hamilton (finns på Disney+). I min värld är det dock inte en film i egentlig mening men en UPPLEVELSE är det helt klart! Lin-Manuel Miranda for president! <3

 

Fler filmbloggar som listat 2020-års bästa filmer är:
Movies-Noir
Filmitch
Fripps filmrevyer

Publicerat

FILMÅRET 2019

Som jag förvarnade om redan i denna bloggs ”sista” inlägg  skulle det kunna komma ett livstecken från mig när filmåret 2019 skulle sammanfattas. Ja, där är vi nu. 2019 är över och jag tror mig ha sett dom flesta filmer jag ville ha sedda innan listan skulle göras och jag tycker det vore bra jäkla dumt att inte presentera en lista här på bloggen, om inte annat så för mitt eget minnes skull. Jag har ändå gjort årsbästalistor ändra från 1971 och fram till nu.

Med facit i hand undrar jag om jag haft en mer genrespretig årsbästalista någonsin. Jag tror inte det. 2019 har nämligen bjudit på något så underbart som 5-plus-och nästan-5-plus-filmer i dom allra flesta genres – till och med i dom genres som normalt sett inte brukar vara mina favoriter.

Det här hade LÄTT kunnat bli en topp-20-lista hos mig för bubblarna är STARKA och MÅNGA men som vanligt med årsbästalistorna är det magkänslan och omtittningspotentialen som får tala. För dom allra flesta filmerna på listan har jag sett fler gånger än en. I många fall fler gånger än två. Det är sånt man hinner med när man inte längre har en aktiv filmblogg.

Men nu kör vi. Här kommer mina filmfavoriter från 2019!

.

.

10. 1917
Regi: Sam Mendes

Fröken ”jag-gillar-inte-krigsfilmer” har inte bara sett den här filmen EN gång, utan TVÅ. Jag slog till med ett besök på IMAX när det vankades omtitt och jag fick alltså se Lance Corpral Blake och Lance Corpral Schofield bege sig ut på slagfältsäventyr med en LAPP i fickan inte bara en gång utan TVÅ gånger på en och samma vecka. Vilken åktur! Vilket tekniskt mästerverk! Filmfotografen Roger Deakins ansikte borde säljas som gnuggistatueringar i nördiga filmbutiker. Jag är och blev totalt golvad faktiskt och har kollat behind-the-scenes-klipp på youtube många timmar sen dess.

.

.

.

9. 47 METERS DOWN – UNCAGED
Regi: Johannes Roberts

1975 gjorde Steven Spielberg den otäckaste hajfilmen known to man. Många har försökt komma i närheten av Hajen en ingen har lyckats. Men nu kan jag faktiskt säga att regissören Johannes Roberts har med sin ANDRA 47 meters down-film lyckats komma så nära vad gäller hajspänning som man kan kräva av någon annan än han som var Först, Störst och Bäst. Det här är nämligen en – på ytan – lättviktare som visade sig slå på stora trumman för jag blev så jävla rädd och fick sånt tryck över bröstet att jag fick pausa filmjäveln och gå ut på balkongen för att få luft. Kombinationen haj (BLIND HAJ DESSUTOM!) och trånga utrymmen är nämligen inte bra för mina fobier. Klanderfri CGI och mycket spännande scener gör detta till den näst läbbigaste hajfilmen genom alla tider. I alla fall för mig.

.

.

.

8. DEN VIDRIGE HERR HONKA
(Der goldene Handschuh)
Regi: Fatih Akin

Jomen, här kommer den, 2019-års LÄTT skitigaste film! Fy fan så sunkigt det är här, det LUKTAR genom bioduken, det är ÄCKLIGT, Honka är äcklig, svinäcklig till och med. Det här är alltså filmen om den tyske seriemördaren Fritz Honka som mellan 1970 och 1975 dödade prostituerade kvinnor i Hamburg och som det smartskaft han var ”gömde” han liken i lägenheten. År efter år efter år. Grannarna höll på att spy av stanken och själv….bodde han i det. Det vänder sig i magen bara av att se filmen, det går verkligen att fantisera fram hur jävla illa det stinker, det är inte svårt alls. Scenografin är överlag totalt flawless, en mycket imponerande film om ett riktigt jävla AS. Transformationen när skådespelaren Jonas Dassler sminkades till Honka är dessutom den mest häpnadsväckande jag sett sen Eva Molander blev troll-Tina i Gräns. Kolla bara.

.

.

.

7. 6 UNDERGROUND
Regi: Michael Bay

Kom igen nu! Hur kan man INTE roas TILL TÄNDERNA av Michael Bays tom-i-bollen-underhållningsrökare till svinsnygg actionporr? Den här filmen får 9 av 10 Fast & The Furious-filmer att skämmas. Det är nedplöjda Netflixmiljoner som SYNS i varenda bildruta, det är lens flares och bilkrascher och underbara Ryan Reynolds-skämt och explosioner och dumheter och lyxyachter och mumselimumsfillibabba! Jag satt på soffkanten och DREGGLADE och DET mina damer och herrar är kanske den bästa komplimang en film gjord ENKOM för underhållning kan få.

.

.

.

6. ISN´T IT ROMANTIC
Regi: Todd Strauss-Schulson

Erin Cardillo, Dana Fox och Katie Silberman är trion som skrivit manus till denna komiska PÄRLA. Från början till slut är den en sylvass drift med hela romcomgenren och det funkar verkligen SÅ. JÄVLA. BRA. Rebel Wilson får briljera utan att behöva stå ut med att enbart dra tjockisskämt. Liam Hemsworth visar att han har precis lika mycket självdistans som sin blonde bror och till och med Adam Devine är kul. Det här är en film att njuta av, att se om och upptäcka nya saker och så småningom ha på som sällskap i bakgrunden när man dammar och färgkoordinerar bokhyllan. Fem plus. Lätt.
.

.

.

5. SMÄRTA OCH ÄRA
(Dolor y gloria)
Regi: Pedro Almodovar

71 år gammal och 36 filmer i bagaget, ingen av Pedro Almodovars filmer är ett redigt bottennapp i mina ögon och flera är riktiga personliga favoriter. 2011 gjorde han The skin I live in och jag trodde det var kröningen av hela Almodovars karriär, ja, kanske även av Antonio Banderas. Men SE så fel jag hade. Som film betraktad håller jag kanske The skin I live in ännu lite högre än denna men som HELHET, om man bakar in Antonio Banderas fullkomliga HULK-SMASH när det kommer till skådespeleri, ja då vete fan om dom inte får dela guldmedaljen i Almodovar-VM. Dessutom, det här är första gången i mitt liv när jag känner ”JA FÖR FAN, KOM HEM TILL MIG OCH GÖR OM. GÖR OM TUTTI! ALLT SKA UT! ALLT SKA UT OCH SALVADOR MALLOS  HELA HEM SKA IN!” Hjärtat slår dubbelslag av allt det vackra. Banderas i skägg också. Grädde på det spanska moset.

.

.

.

 

4. MARRIAGE STORY
Regi: Noah Baumbach

Filmer som handlar om ”vanliga saker” såsom livet tycker jag ofta om. Det där när man sätter spotlighten på allmänna upplevelser, sånt som många av oss kan relatera till. I Marriage Story handlar det inte i första hand om ett äktenskap utan kanske mer bristen på ett sådant, på ett avslut, en skilsmässa. Att filmen utspelar sig i USA och det här med att advokater och rättsliga uppgörelser har en betydligt större roll än här gör både att jag känner mig lyckligt lottad över min egen hemvist samt att jag återigen ser att pengar (både att ha och att inte ha) det drar fram det absolut sämsta hos människor. Adam Driver och Scarlett Johansson gör båda både magnifika och hjärtskärande porträtt av sina rollfigurer och jag tycker så otroligt mycket om dom båda.

.

.

.

 

3. MIDSOMMAR
Regi: Ari Aster

Äckligt. Panikångest. Sjukt. Omänskligt. Köttigt. Vackert. Vidrigt. Drogpåverkat. Utlämnande. Suggestivt. Grafiskt. Och en alldeles magisk Florence Pugh. Vem hade kunnat ana att svensk midsommar kunde skildras på detta sätt?

.

.

.

 

2. JOKER
Regi: Todd Phillips

 

Är detta årets tvåa eller är det årets egentliga etta? Jag har stött och blött med mig själv ORDENTLIGT men egentligen – fortfarande – inte kommit fram till det rätta svaret. Joker är nämligen – för mig – en minst lika fulländad film som årets etta. Kanske beror placeringen på att det var några månader sedan jag såg filmen? Å såg den å andra sidan två gånger på bio och blu-rayen ligger hemma och väntar, hur ofta händer det nuförtiden? Joaquin Phoenix är så ÄCKLIGT rätt i rollen som Arthur Fleck att det är svårt att inte vrida sig i biostolen. Det är som om han är född till att spela den här rollen.

 

Sa jag inte precis samma sak efter Walk the line?

.

.

 

1. PARASIT
(Gisaengchung)
Regi: Bong Joon-Ho

Det här är en FILMFILM i ordets bästa bemärkelse. Otroligt finurligt manus, vackert foto, fina skådespelarinsatser, jag som tittare bjuds på en visuell och känslomässig bergochdalbana och vem fan är jag att inte falla som en fura för detta? Herrejävlar Bong Joon-Ho, där satte du ner skåpet mitt i manegen så det bara sa smackelibang och spån och plankor rök! Nu har jag sett filmen tre gånger och det kommer lugnt bli tre gånger till.

En otrolig film får kröna filmåret 2019, ett filmår som är mycket imponerande enligt mitt sätt att se på saken. Massor med bra film har gjorts och setts och därför kommer här en hel DRÖS av bubblare som om det vore ett sämre filmår hade kunnat ta sig in på listan allihop.

Bubblare: Brightburn, Crawl, The Two Popes, The Irishman, 438 dagar, Avengers: Endgame, Rocketman, Jojo Rabbit, Jag kommer hem igen till jul, Blinded by the light, Toy Story 4, The Dirt, Us, The Peanut Butter Falcon och And then we danced.

Fler som listat sina favoriter från 2019 är:
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?-Carl
Niklas

Publicerat

AND NOW, THE END IS NEAR

Nu är slutet inte bara nära, slutet är faktiskt här.

VA?? kanske du tänker nu när du sitter och läser det här. Kanske sätter du kaffet i vrångstrupen, kanske blir du lite tom, kanske lite chockad, kanske glad, lättad, förvånad, besviken, arg, tossig, gråtmild? Jag vet inte riktigt hur du som läser detta känner men jag känner såhär:

Fiffis filmtajm har funnits som en lojal vän vid min sida i TIO år. Det betyder att jag gjort detta i ett decennium. Jag har alltså skrivit om film i stort sett VARENDA DAG I TIO ÅR, 4261 inlägg för att vara exakt. Jag har inte tjänat en krona på detta, jag har gjort det enbart för att det varit roligt och jag har lagt ner i princip all min lediga tid på att göra bloggen så bra som möjligt.

Mina barn var 10 och 12 när jag började blogga, småttingar ju. Jag var 37. Det har hänt så ofantligt mycket i mitt liv dom senaste tio åren att det banne mig är både en bedrift och en lycka att ha haft bloggen att luta mig mot.

Att blogga har hållit mig mentalt stabil i perioder när hela havet och livet stormat, lugnat ner mig när ansvar och måsten tyngt mig. Bloggen har gett mig utlopp för känslor och för den extrema skrivarlust jag har i kroppen hela tiden och den har fått mig att bli en del av ett filmiskt sammanhang i recensions-Sverige som jag är ofantligt stolt över. Som medlem i Filmspanarna har jag träffat vänner för livet och jag kommer fortsätta följa alla dessa bloggar – och personerna bakom – med glädje.

Jag har gett den här bloggen precis allt jag har av fritid, energi, kreativitet och engagemang. Jag har älskat den här bloggen av hela mitt hjärta. Men, det är inte min grej att pausa och jag vill inte minska inläggsfrekvensen, jag vill helt enkelt göra något annat nu. Jag vill skriva om andra saker än ”bara” film. Jag vill hinna läsa böcker. Jag vill måla tavlor igen. Jag vill kunna njuta av en TV-serie utan att känna dåligt samvete för att den tar tid jag behöver för filmtittande, jag vill se film BARA för att jag vill, inte med baktanken att jag sedan måste ”prestera” något. Det är lite för mycket prestation i mitt liv just nu och det vill jag försöka ändra på.

till dig som följt mig under alla dessa år! Det är helt otroligt fantastiskt superhäftigt att se hur många som läser/har läst mina recensioner och att det funnits ett underhållningsvärde i att läsa om något så pass vanligt som texter om film. Jag har försökt skriva på mitt sätt, göra denna filmblogg till en del av mig och jag är övertygad om att du som följt mig känner både mig och min filmsmak rätt bra vid det här laget.

Känner du separationsångest? Gör inte det. Jag kommer fortsätta prata om film varje vecka i podcasten som heter Snacka om film. Möjligtvis att det dyker upp en filmårslista för 2019 under nästa vår, vi får se. Kanske ångrar jag mig och börjar blogga igen, sånt vet man aldrig. Men, hur som helst, just nu sätter jag Fiffis filmtajm på en flotte och skjutsar ut den på det böljande havet, nu får texterna leva sitt eget liv. Jag släpper taget. Tack för den här tiden, tack för allt roligt. Hej då!

And now, the end is near
And so I face the final curtain
My friend, I’ll say it clear
I’ll state my case, of which I’m certain

I’ve lived a life that’s full
I’ve traveled each and every highway
And more, much more than this
I did it my way