Författare: fiffi

Publicerat

En handfull filmer om vargar

Jag befinner mig just nu i en väldans vargtät del av Sverige. Vad kan då vara mer passande än att köra en redig recensionsorgie om filmer som åtminstone i titeln handlar om ett djur som finns alldeles bakom min husknut?


Varg 2008

Frågan om vargens vara eller inte vara är en het potatis på många platser i Sverige. Några hundra meter från min stuga bor en man som i folkmun kallas ”Varghatarn” och jag tror att det finns mängder av sådana män runt om i vårt land.

Filmen Varg belyser på ett ganska rättframt sett båda sidor av denna fråga. Samernas verklighet skildras inte alltför ofta i svensk film, vilket är synd. Det är en bortglömd minoritet, eller ja, bortglömd så till vida att verkligheten för renägarna i norr är ljusår från dom i kostym och dräkt som bestämmer i fjollträsk.

Peter Stormares Klemens känns som en roll som ligger nära honom själv och med Daniel Alfredsson bakom kameran och ett manus av Kerstin Ekman så kan det liksom inte gå superilla. Tyvärr går det inte kalasbra heller i mina ögon men Varg är ändå en fullt tittbar film. Hade den känslosamma knorren lyckats borra sig in i mig lite mer hade betyget blivit bra mycket högre men ibland tar det liksom stopp hur gärna jag än vill och hur positivt jag än tänker.

 

 

.

.

Vargarnas pakt 2001

Det handlar om Besten från Gévaudan. Legenden om ett vargliknande odjur som dödade hundratals människor i södra Frankrike blev till slut ett fall för armén och Ludvig XV:s tappra soldater. Men när inte ens krigsutbildad personal lyckades fånga den blodtörstiga mördarbesten skickades hovets trädgårds-mästare, naturvetaren Grégoire de Fronsac, ut för att lösa mysteriet.

Vargarnas pakt är cineastisk färgprakt, det är scen efter scen proppsmockjättefulla med perfekt scenografi, vackra kvinnor, tuffa män, blod, klafs och en mycket spännande historia.

Samuel Le Bihan, Vincent Cassel, Monica Bellucci, Mark Dacascos och Jérémie Renier sätter alla sin speciella prägel på denna film, denna supersköna och annorlunda film som jag så gärna ser om och om och om igen.

 

 

 

 

.

.

 

Vargens tid 2003

Nu är det Michael Haneke-tajm igen. Den här gången är det Isabelle Huppert (från Pianisten) som tillsammans med make och två barn är på väg till sin sommarstuga. Dom åker i en stor marinblå familjebil, dom har med sig mat i kassar, dom öppnar dörren och går in.

Väl inne i stugan står en man, hans fru och son med riktat gevär. Inkräktarna verkar ha gjort sig hemmastadda och har inte den minsta lust att vara dom som flyttar på sig och mannen med gevär bränner av ett skott och Hupperts make dör.

Nej, det där är ingen spoiler, jag berättar inte slutet om det är det du tror. Det där är filmens första 3,5 minut. Det konstiga är att om början påminner om en mörkare variant av Funny games så är resten av filmen mer som The road. Mamman och barnen beger sig av från huset, lämnar bil och mat och allt, men har en cykel och plötsligt blev himlen mörkare och filmen än mer deprimerande och det är som att hela jävla apokalypsen kommit till byn.

Dom går och går och går, sover där det finns möjlighet, värmer sig vid små eldar, träffar på smutsiga människor i slitna kläder som bor i en järnvägsstation och jag förstår liksom inte riktigt varför det är en helt annan värld plötsligt. Dom var ändå nån slags fungerande medelklassfamilj med sommarstuga där i början, sen dog pappan och Mad Max bröt ut.

Helt ointressant är det inte men det är misär av guds nåde, vilket inte heller behöver vara fel men eftersom misären saknar både förklaring och perspektiv förhåller jag mig tämligen likgiltig inför den. Sen tycker jag inte Isabelle Huppert är mycket till skådis heller. Hon är lite som ett vedträ med fräknar.

 

 

.

,

Wolf 1994

Will Randall (Jack Nicholson) jobbar på ett förlag. Han brottas med en ung antagonistkollega, Stewart Swinton (James Spader), som bit för bit tar över hans jobb.

När Will är ute och åker på en enslig väg säger det DUNS och han kör över nånting. Han går ur bilen och ser vad han tror är en död varg men vargen sover räv, vaknar till liv och biter honom i handen.

Will blir såklart orolig över bettet men märker snart att han förändras. Han hör bättre, han kan kasta glasögonen och han känner på lukten vad folk åt till frukost. I samma veva kommer Will på att frugan är otrogen med den unge sprätten Stewart och han blir bjuden hem till chefen på middag och misstänker hårt att han ska få sparken. Där träffar han chefens dotter (Michelle Pfeiffer) som inte tycker så vidare värst bra om sin pappa och hon börjar dejta Will mest för att jävlas med farsgubben.

Will förändras mer och mer och det är det fler än han som gör. Ett rovdjur har väckts till liv.

Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som skulle vara bättre än Jack Nicholson på att spela varulv. Han behöver knappt klä ut sig, det räcker med att han tittar med sin karakteristiska evil-eye-blick så hamnar både han och jag som tittar i rätt stämning.

Det är inga superdupereffekter att tala om, det är egentligen ingen action alls men det är skådespeleri på hög skynivå och en charm som åtminstone jag faller för. Sen är jag svag för James Spader av någon outgrundlig anledning och det hjälper säkert till på traven.

 

 

.

.

Dansar med vargar 1990

Den amerikanske officeren John Dunbar (Kevin Costner) längtar efter vildmarken. Han vill uppleva den orörda naturen innan den vite mannen kommer och förstör den.

Dunbar är en sökare på många plan, en del är dock omedvetna till en början men när han träffar på indianerna, börjar leva och umgås med dom på deras villkor – och då främst kvinnan Står Med Knuten Näve (Mary McDonnell) – så faller många pusselbitar på plats och han blir inte bara Dansar Med Vargar, han blir en hjälte, en hel människa.

Han sökte Amerika men fann sig själv är en tagline som visserligen stämmer men jag hade gärna bytt ut ordet men mot ett och. Dansar med vargar är nämligen väldigt mycket Amerika OCH väldigt mycket John Dunbar och det är helt okej att han hittar både det genuina hemlandet och sig själv speciellt när han gör det på ett sådant otroligt fint och underhållande sätt.

Dansar med vargar är en helaftonsfilm som känns som ett avsnitt av Macahan – i längd. Det är timme ut och timme in med vyer, hästar, tysta effektiva män och ännu tystare kvinnor och det funkar även på mig som är så långt ifrån en cowboys&indianer-film-brutta man kan komma. Kevin Costner briljerar som både leading man och regissör och filmen är värd varenda en av dom sju oscarsstatyetter den kammade hem det året.

Publicerat

DEN RÖDA FILMEN

Fotomodellen Valentine (Irène Jacob) kör på en hund som visar sig tillhöra en gammal muttrig orakad domare (Jean-Louis Trintignant). Valentine tycker att den gamle mannen är intressant (vilket till en början är otroligt svårt att förstå) men hon har tålamod med hans vresighet och lyckas till slut ta sig igenom skalet.

Den röda filmen är den filmen i trilogin som är minst färgfascistisk i den utvalda kulören. Bortsett från en scarf, några bowlingklot, en stor plansch, en tröja och lite blod så är det inte mycket rött. Personligen tycker jag det är synd, Kieslowski hade gärna fått tjonga på med massor mer av den vackraste färg som finns.

Skådespelarmässigt har jag ingenting att klaga på. Det är en mycket bra film på alla sätt som finns men jag måste erkänna att jag hade lättare att ta till mig all genomtänkt och mer eller mindre svårförståelig symbolik när jag var yngre och aningens mer intellektuellt lagd än jag är nu.

Kieslowski knyter ihop trilogisäcken på ett mycket fint sätt när han får in Julie (Juliette Binoche) från Den blå filmen i en liten liten roll som en vetrinär som verkar glad och tillfreds med livet. Även i filmens absolut sista skälvande sekunder vävs alla tre filmerna ihop på ett sätt som jag inte kan tyda som annat än en metafor av broderskap.

Den röda filmen blev Krzysztof Kieslowskis sista och med den lämnade han frihet, jämlikhet och broderskap efter sig samlat på 4,5 timme film, testamenterat till oss filmälskare att förstå, förvalta och föreviga. Nu har jag dragit mitt lilla strå till den stacken.

Publicerat

BURIED

1987 gick jag omkring och sjöng på Living in a box´s hit Living in a box. Härom dagen gjorde jag samma sak fast istället för att sjunga ”Am I living in a box, am I living in a cardboard box” nynnade jag ”Ryan Reynolds in a box, Ryan Reynolds in a wooden box”.

Varför då kan man fråga sig? Jo, är man det minsta klaustrofobiskt lagd (som jag är) så gäller det att hitta nån form av lugnande mantra för att orka ta sig igenom filmen Buried och den där lilla sångsnutten funkade för mig.

Paul Conroy (Ryan Reynolds) blir levande begravd i en kista någonstans i världen. Hans ägodelar är en tändare, en mobiltelefon, en penna, ångestdämpande medicin och lite starksprit i en plunta. Han har ingen aning om VAR han är och jag som tittar har ingen aning om VEM han är.

Hela filmen utspelar sig i den där kistan. En-och-en-halv-timme Ryan Reynolds i en låda, är det nåt att titta på? Svar ja. Jag har inte sett en liknande enmansshow sedan Colin Farrell spelade mot och i en telefonkiosk i Phone Booth 2002. Det måste vara ett tufft jobb att agera ensam mot egentligen ingenting. Buried är nästan som att se en filmad teaterpjäs och precis som på en teaterscen så är gränsen hårfin mellan pekoral och högkvalitativt skådespeleri och jag tycker både filmen och Reynolds klarar sig med äran i behåll.

Det finns logiska luckor i filmen som retar mig en aning, till exempel är det fascinerande hur länge man kan prata i en mobil när batterinivån är nere på ett (jämfört med hur länge det gick att prata när nivån minskades från fyra till tre och från tre till två) och att syret är på väg att ta slut i en kista vars lock är helt tillslutet men det finns hål stora nog för djur att ta sig in. Å andra sidan är mycket av manus rätt vettigt skriven så jag tänker inte reta ihjäl mig på småsaker.

Lider du av klaustro är Buried en film som garanterat kommer ge dig ett brutalt tryck över bröstet och en ångestfylld vilja att ladda ner Vita arkivet. Tycker du trånga utrymmen är peanuts kan filmen ändå vara värd att se.

Publicerat

Mary and Max

 

 

 

 

 

 

 

Efter att två av tre skribenter på Filmmedia.se listat Mary and Max som en av dom bästa (kanske DEN bästa) filmen under 2010 så blev jag självklart jättesugen på att se den. Den har liksom slunkit ner mellan stolarna hos mig och vad passar då bättre än att den sista julhelgseftermiddagen samla hela familjen i soffan och med en Aladdinask på vandring mellan ivriga händer se en leranimerad film?

Mary Daisy Dinkle är åtta år, bor i Australien, älskar choklad, sötad kondenserad mjölk och har ett födelsemärke i pannan som ser ut som bajs. Max Jerry Horovitz är 44, bor i New York, har använt mat som ångestdämpande medel i hela sitt liv och väger således väldigt mycket för mycket.

Mary blir retad i skolan, hennes mamma dricker för mycket och pappan är en asocial varelse som hellre umgås med uppstoppade djur i källaren än med sin familj och Max saknar även han en riktig vän så när Mary skriver ihop ett brev alldeles på måfå till ett namn och adress hon hittat i telefonkatalogen så kunde hon inte ana att det var början på en hjärtskärande och innerlig vänskap som överskrider både åldersskillnader, kön och kontinenter.

Mary and Max är en varm film, en såndär som jag tror alla mår bra av att se och den är finurlig på ett sätt som gör mig alldeles lycklig. Toni Collette är rösten till Mary och Philip Seymour Hoffman är Max och trots att jag vet om det så hör jag det inte, jag tänker inte på det, för sällan har två lerfigurer varit mer levande och mänskliga än just Mary och Max.

Det här är en underbar film såhär i juletid och om någon av reklamkanalerna vore smarta skulle dom hugga Mary and Max som en barracuda suktar efter en liktorn och kanske till och med lägga den simultant med Karl-Bertil i TV-tablån – eller varför inte kl 15 på julafton? Traditioner är till för att brytas, nyskapas eller förbättras, är det inte så?

O b s ! Här kan du se trailern.

Publicerat

Unstoppable

Denzel Washington är utan jämförelse USA´s mest bredröviga skådespelare.

Nej, jag har inte stavat fel, jag menar inte bedrövlig, jag menar precis det jag skriver: bred-rövig. Det finns ingen man (mig veterligen) som varit med i så många actionfilmer som Denzel Washington utan att ha setts springa.
Han går. Han går alltid. Han tar långa lite omständiga kliv, det går inte undan när han tar sig framåt och hans breda bakdel maskeras ofta med halvlånga jackor och/eller halvkroppsbilder, gärna i sittande ställning.

I Tony Scott har Denzel funnit en filmande kamrat som inte räds hans saktfärdiga tempo utan som istället för femte gången castar honom i en actionfilmshuvudroll. Rött hav, Déja vu, Man on fire, The taking of Pelham 1 2 3 var dom första fyra och nu är det dags för tågaction igen i Unstoppable.

Om man som filmtittare inte lider av färgblindhet känner man igen en Tony Scott-rulle på tio sekunder. Ingen regissör är lika kär som han i blå-grön-turkosa toner i kombination med gult. I Unstoppable, liksom i Man on fire, finns dessa två kulörer med i varenda scen. Varenda. Men trots att jag är färgfascistoid så hjälper det inte. För mig som en tänkande människa, som kvinna, som en person som inte lekt med tågbanor som liten och som någon som lätt kan komma på bättre grejer att göra än att gå på en banvall och sparka i gruset, för mig är Unstoppable ingenting annat än en lång jävla gäspning.

För mannen bredvid mig i soffan är däremot filmen en dreggelreagens. Jag tror knappt han blinkade på 98 minuter. Hornhinnan var som ett fucking grovkornigt sandpapper och jag såg minsann att han torkade av handflatorna mot soffkanten ett antal gånger.

Så, baserat på mina iakttagelser från ett vanligt hem strax söder om Stockholm så är Unstoppable ingenting annat än en snubbefilm. Personligen orkar jag inte ens dra handlingen i korthet för den är helt ointressant. Gillar du tåg, se filmen. Älskar du tåg, se filmen. Är du tågofil, se filmen. Tycker du däremot att tåg inte är särskilt kul eller att Denzel Washington inte är the sexiest man alive, kolla på nåt annat, sticka en halsduk eller gå och lägg dig och läs en bok. Bara ett tips i all välmening.

Publicerat

SEMESTERSABOTÖREN

Jacques Tati var skådespelare, regissör och komiker. Det är nästan tjugo år sedan han dog och jag lyckades inte se inte en enda av hans filmer under tiden han var i livet.

På julafton förra året fick jag Tati-boxen av min sambo och efter att ha plöjt igenom den med muntert fnissande miner slog det mig att han var så mycket mer än sina yrkesroller, något mycket viktigare: han var en snällisvisionär.

Det finns ingenting ont i hans filmer eller i hans framtoning, det är bara mänsklighet som lyser igenom. Även när saker och ting går åt pipsvängen så är det aldrig med berått mod eller illaluktande baktankar. Jag vet att jag kanske inte borde skriva ordet aldrig i den föregående meningen för jag har inte sett alla hans filmer men det är en slutsats jag dragit av dom filmer jag sett (så trampar jag ingen på tårna eller i klaveret).

Jag tycker Semestersabotören är hans bästa film (med Fest i byn som god tvåa). Den är mysig som en gammal välkramad teddybjörn, den är fullsmockad med komiska scener och trots att den i mångt och mycket liknar en stumfilm (det pratas knappt alls) så känns den inte föråldrad på något vis och den har filmmusiken att tacka för mycket av den känslan.

Tati spelar en herre som åker på semester till en liten fin badort. Det är folk i randiga badkläder och kvinnor i dyra klänningar och män i vita tennisshorts och det doftar baguette och musettdragspel och det mesta går på tok, lite på samma sätt som det brukar göra för Mr Bean fast Tati gjorde det med stil, klass och finess.

Om du är en gammal-tyst-komedi-skeptiker som vill prova EN film i genren för att se om det är din grej, titta på Semestersabotören. Gillar du den inte kan du lägga ner tanken på någonsin förstå dig på denna del av filmhistorien men märker du att det börjar dra i smilbanden och att du omedvetet gungar med huvudet i takt med musiken, ja, då finns det en hel Tati-skatt kvar att upptäcka och det är bara att ta fram hink och spade och börja gräva.

 

Publicerat

Fiffis filmtajm önskar en riktigt god jul

Under denna helg, den mysigaste av dom alla
är det lätt att glömma alla som inte kan tralla,
alla som inte äter tills dom spricker,
alla som inte finsprit dricker,
alla som inte har råd att köpa klappar
eller planlöst runt på TV:n zappar

Karl-Bertil för mig är potatismos för själen
Han värmer upp den decemberfrusna tjälen
Han får mig att minnas det som är viktigt i livet
det som så många av oss tar för givet

En God Jul med kärlek, empati och andra passioner
önskar Fiffis filmtajm med sina filmrecensioner

(Här kan du se Karl-Bertil Jonssons jul: del 1, del 2 och del 3.)

Publicerat

Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen

”If one could treat relatives like one treats insects all my problems would be solved. I could simply put them in a jar or pin them to the wall.”

Mmmm, det är inte lätt att vara tonåring, på väg att bli vuxen. Eustace har inte bara ett dygnet-runt-morgon-humör och inskränkta griniga funderingar att bry sig om, han har även sina två kusiner boendes under samma tak, kusiner som han enligt citatet ovan avskyr som pesten.

Kusinerna är inga mindre Lucy och Edmund, två av syskonen Pevensie som tillsammans med sina syskon Susan och Peter hamnade i Narnia i den första rätt sevärda filmen och i den andra filmen som knappt hade styrfart att hålla en rejvare vaken. Men i Kung Caspian och skeppet Gryningen får Lucy och Edmund klara sig själva, vilket dom gör med den äran.

Jag tycker det är intressant att den brittiske regissören Michael Apted (född 1941) tagit över det jobbet från Andrew Adamson (född 1966) som regisserade dom två första Narnia-filmerna (och även första och andra Shrek).

Apted kan vara en av Hollywoods mest spretiga regissörer, eller så har han som få fått möjligheten att göra filmer i nästan precis varenda genre som finns: det lite underliga dramat Nell med Jodie Foster, De dimhöljda bergets gorillor med Sigourney Weaver som forskaren Dian Fossey, thrillern Bakom stängda dörrar med Hugh Grant och Gene Hackman, Pierce Brosnan som James Bond i The world is not enough, flera avsnitt av TV-serien Rome och nu alltså ett gäng snorungar och en hel massa cgi-effekter i Kung Caspian och skeppet Gryningen.

Det finns två negativa saker med den här filmen. Ett: det saknas en vuxen person, någon stor brittisk skådis i en roll, det hade gett hela filmen en tyngd och trovärdighet som den saknar. Två: Will Poulters röst. Som Eustace drar han iväg en hel del komiska oneliners som skulle kunna kännas ännu roligare om han inte hade samma röstläge som en sexuellt frustrerad, uppretad och extremt noggrann kvinnlig socialsekreterare som är mitt i hormonbehandling inför det stundande könsbytet.

Borsett från mina två aber så är, tro´t eller ej, Kung Caspian och skeppet Gryningen den mest sevärda av juldagens biopremiärer. Det hade varit en brutal högoddsare om jag satt en tia på det innan jag såg filmerna men likväl så är det sant.

Änglagård och Megamind har båda sina brister och kvalitéer men den här filmen är som en gammal jullovsmatinée. Att förpassas till känslan av att ett jullov är ett jullov och ingenting finns att tvätta, städa, laga, betala eller steka är nästan lika häftigt som att gå in i en garderob eller titta in i en tavla och hamna i en annan värld.
Tack för den julklappen!

Publicerat

MEGAMIND

Megamind blev bortförd som liten. Hans utomjordiska föräldrar satte honom i en liten kapsel tillsammans med en konstig fisk med brutalt underbett som på svenska heter Hejduk (reserverar mig för stavningen).

Samtidigt, i en annan kapsel, sitter en annan liten bebis, en trind pojke med vacker lock i pannan och dom båda pojkarna landar på Jorden men ödet ville dom olika och den trinde pojken hamnar under granen hos en rik familj och Megamind krashlandar på ett fängelse.

Den trinde pojken växer upp och blir godheten själv, Metroman. En man som hjälper dom svaga, som kan flyga, som bara vill gott medans Megamind kommer på att det enda han kan bra är att vara ond och varför då inte bli BÄST på det?

Jag vet inte, men storyn står mig upp i halsen redan där. Det där snacket om att ödet bestämmer varför vi blir som vi blir och att det ödet vill är bara att hacka i sig, det finns ingenting vi kan göra själva åt saken, alltså, jag köper det inte.

Detta trams i kombination med att den snälle Metroman framställs som en totalt ocharmig mansgris och att Megamind själv inte är sådär genomond utan egentligen ganska klantig och mesig och att den manhaftiga TV-hallåan Roxanne (Hallå! Hon har KORT HÅR, det ultimata beviset för att hon inte är bimbo) är beundrad av alla fast hon egentligen är trist så klockorna stannar OCH att kameramannen Hal (som sedemera blir förvandlad till muskelhjälten Titan) inte är något annat än ett egocentriskt mobboffer med en pipeline i platina till mammas navel gör att jag inte får bra vajbs från någon. Jo. Lille fisken Hejduk är en sköning och med David Batras röst är han klockren.

Annars måste jag säga att jag sällan sett sämre dubbat läppsynk. Det är som att det varit lite skitisamma, prata på ni i studion. Magnus Rongedal är Megamind (Will Ferrell i original), Fredrik Dolk är Metroman (Brad Pitt i original) och Caroline Söderström är Roxanne (Tina Fey i original). Jag tycker inte någon av dessa är toppen direkt.

Summa summarum så är Megamind ett knappt ljummet tidsfördriv som inte räddas av ett soundtrack innehållande både AC/DC och Ozzy. Ta med kidsen och se Tron Legacy istället.

Publicerat

ÄNGLAGÅRD – TREDJE GÅNGEN GILLT

Det är 16 år sedan sist.
16 år sedan min mamma satt och snarkade på bion åt filmen hon längtat så länge efter (och jag önskade att jag hade kunnat göra henne sällskap men nej, John Blund ville INTE vara i närheten av biosalongen och jag förstår honom).

Det är 18 år sedan första gången. 18 år sedan vi fick träffa Fanny Zander, Zac, Axel och Rut Flodfält, Mårten, Gottfrid, Ivar, prästen Henning och alla dom andra i Änglagård, en film som vad man än tycker har blivit en svensk klassiker och i mina ögon en välförtjänt sådan.

Nu är det tredje gången gillt. Änglagård har brunnit upp, Fanny bor på Mallorca tillsammans med sin dotter Alice (Molly Nutley) där hon äger en restaurang. Måns Flodfält, son till Mårten (Jakob Eklund) har addat Alice som kompis på Facebook och där har han berättat en hel del om turerna kring släktskapet mellan Fanny och hans egen farfar Axel (Sven Wollter). Alice konfronterar sin mamma, hon vill att dom åker tillbaka till Änglagård och tar reda på en gång för alla vem som är hennes morfar för (säger hon gråtande): ”jag vill veta vem JAG är”.

Jag tror inte det här kommer bli den sista Änglagårdfilmen. För precis lika engagerad som Alice är i att hitta sin riktiga morfar precis lika ointresserad är hon av att veta vem som är hennes riktiga PAPPA. Det där är en tråd så lös att den aldrig ens tänkt tanken att slå knut och det är en av ganska många manusmässiga paniklösningar. Änglagård är lite som ett extranummer på en bra konsert. Många vill se mer men det finns liksom ingenting mer att säga, energin är slut.

I det läget är inte helt förvånande att dom skådespelare som sticker ut mest är nykomlingarna men det känns ändå en smula skevt att dom mest livgivande är dom döda.

Det är nostalgiskt så det knyter sig i magen att se Ruts begravning, att se bilden av Viveka Seldahl på kistan och följa Sven Wollters sörjande ansikte när han säger hejdå till sin fru som även var hans livskamrat i verkligheten. Och Ernst Günter. När han knatar iväg längs grusgången som Sveriges mysiga-men-ändå-lite-småläskiga svar på Shrek så undrar jag lite var dom där 18 åren tog vägen.

Dom självklara höjdpunkterna i filmen är annars Molly Nutley och Lindy Larsson. Molly agerar och finns till med en självklarhet som jag önskade se hos varenda 15-årig tjej och Lindy Larsson som den homosexuelle pastorsadjunkten Kristoffer äger varenda scen han är med i. Herregud, killen kan steppa, sjunga, spela dragspel, baka, flirta med Zac och be till Gud samtidigt – OCH han är dessutom tatuerad! Jag menar, hur mer politiskt inkorrekt korrekt kan en kille bli?

Jag måste ändå säga att Änglagård – Tredje gången gillt inte är särskilt intressant som film betraktad. Som Bregottreklam fungerar den alldeles utmärkt med alla sina vyer över öppna landskap och betande kor, som en påminnelse om att byhålebor är inskränkta och missunsamma, javisst den funkar som det med och även som ett bevis på att alla drömmar kan uppnås och alla människor köpas med kombinationen av gråtmilda komplimanger och arvslotter.

Det jag väljer att ta med mig från visningen är ändå den varma känslan i magen jag får av Tord Petterssons Ivar. Har han inget barnbarn och vill ha ett så är jag villig att adopteras. Farfar eller morfar spelar ingen roll, jag har inte någon av dom kvar i livet och säger Ivar ja så gör jag det också. Det går inte att vara knusslig i det läget.

Publicerat

Nine dead

Jag känner att det är dags att bryta av den här inför-jul-myspyskavalkaden en smula och tjoffar in en film som tydligen skulle vara en thriller-rysar-skräckis.

Tillåt mig småle.

Nio personer som på ytan inte har det minsta med varandra att göra blir kidnappade av en man i ful mask och inlåsta i en karg form av lokal, alla nio fastlåsta med handfängsel i en golv-och-tak-fast stång. Mannen med masken kommer in i rummet och förkunnar att han kommer att döda en person var tionde minut, det enda som kan få dom att klara sig från det som känns som en rätt solklar död är om dom kommer på varför dom alla är här. Vad är den gemensamma nämnaren av dessa nio?

Fåret Dolly hade kunnat gissa att Saw-filmerna har en alldeles egensnickrad hylla hemma hos manusförfattaren Patrick Wehe Mahoney, kanske en punktbelyst sådan, kanske med glasdörrar och kodlås till och med. Men om han nu prompt ska sno en idé, kan han då inte göra det ordentligt?

Nine dead är så mycket Saw utan att vara Saw så det blir larvigt. Det är inga fränt uttänkta mordvapen, det är enklast möjliga pang men precis som den maskerade mannen säger så är det ett pang var tionde minut och ja, det är realtid, jag har klockat.

Slutet däremot det är mer Haneke-skumt än jaaaaaa-jag-fattar-att-det-kommer-en-uppföljare-Saw och för mig är det det som räddar filmen från ett säkert kalkonbetyg.

Skådespelarna är ingenting, absolut INGENTING att hänga i julgranen. Inte ens Melissa Joan Hart (Sabrina – tonårshäxan) får godkänt trots att hon är den skådis som lyser starkast i sammanhanget.

Imorgon blir det puttrig snällisfilm igen. Mitt försök till att komma ifrån julstämningen gick ändå inge bra.

Publicerat

THE SNAPPER

När jag tänker på The snapper så tänker jag på nånting gulbrunt. Hela filmen går liksom i smutsirländska brunbeiga toner med ett stänk av senap, som om dom dragit en diarréfärgad nylonstrumpa över kameralinsen. Detta faktum är inget som gör filmen dålig på något vis, bara…gulbrun.

Sharon (Tina Kellegher) är 20 år, bor hemma, är gravid och hon vägrar säga vem pappan är. Mamman och speciellt pappan (Colm Meaney)är otroligt engagerade, dom ställer upp och finns där och även om pappan hänger mycket på puben med polarna om kvällarna så är han definitivt en närvarande förälder.

Sharon har fyra, fem, sex (?) syskon, vet inte hur många faktiskt, det dräller av ungar i det där solkiga radhuset men det som slår mig är att fast det är uppenbart att det inte dräller av pengar i familjen, att det inte finns några dyra prylar eller snygga kläder så finns det kärlek. Massvis med kärlek.

Scenerna när familjen tittar på TV är så vardagligt softa att jag blir varm i hela magen. Mysbyxor, fula välanvända kaffemuggar, mamman med en stickning, pappan pratar högt om nåt som retar honom, fan, det är mysigt. Det är sådär det är, sådär det borde vara. Det är inte snyggt, det är inga cofféetablebooks, inga Filippa K-muggar, inga danska möbler, inte en tandblekning så långt ögat når, knappt en hårborste, det är bara en familjekänsla som går rätt igenom min TV och in magen.

Det finns några frågeställningar i filmen som känns gammalmodiga och då tänker jag inte bara på att den blivande modern är stupfull i var och varannan scen utan även på synsättet att den unga gravida inte är gift. Herregudochfasa vilket elände hon satt sig i. Tjugo år, mamma och ogift dessutom. Kan det vara värre?
Det är klart det kan. Det kan alltid vara värre. Men väntan på the snapper (= oäktingen) sätter fart på många i bekantskapskretsen, relationer ställs på sin spets och Sharon blir tvungen att växa upp på riktigt.

Roddy Doyle har fått ihop ett filmmanus som håller hela vägen och Stephen Frears har regisserat en film som trots den gulbruna sörjan är myspysig, småkul och tänkvärd. Sen tycker jag det är skönt att ibland att se ”vanligt folk” på film. Folk med skavanker, otvättat hår, osminkade ansikten och som har magar som är en massa i rörelse när dom sätter sig ner, inte nåt stenhårt gjort av plast. Nu såhär i jultider är det extra skönt att se. Undrar varför?!

 

Publicerat

Ställ en fråga till Danny Boyle

Danny Boyle är en intressant regissör. Hur kan man benämnas annat efter att ha gjort filmer som Trainspotting, 28 dagar senare och Slumdog millionaire och nu har fått uppdraget att regissera invignings-ceremonin av OS i London 2012?

Imorgon kväll kommer hans nya film 127 hours (med James Franco i huvudrollen) att visas på en exklusiv förhandsvisning i London och direkt efter visningen intervjuas Danny Boyle. Denna intervju kommer att livestreamas på lovefilm.se kl 21.00 svensk tid, alltså imorgon tisdag 21/12.

Nu har du chansen att ställa din alldeles egna genomtänkta fråga till Danny Boyle!

På Lovefilm finns en livechatt där du kan ställa din personliga fråga som sedan publiceras på en filmduk i biografen och besvaras i direktsändning av regissören själv. Coolt va?

Klicka här för att komma till livesändningen.

Publicerat

Den vita filmen

Den polske hårfrisören Karol Karol (Zbigniew Zamachowski) är kallad till rättegång. Hans franska fru (Julie Delpy) vill skilja sig då hon anser att deras äktenskap inte blivit fullbordat eftersom Karol varit impotent sedan deras bröllop.

– Det är enbart tillfälligt, säger Karol.
– Jag älskar inte dig längre, säger frugan och tar precis allt det som förut var gemensamt. Allt. Pengar, tillhörigheter, hemmet, ALLT.

Karol flyttar hem till Polen igen och livet vill honom inte direkt väl. Han bestämmer sig för att hämnas på allt och alla – och speciellt på ex-frun – men inte ens det går enligt planerna.

Den vita filmen handlar om jämlikhet. Den handlar om tron vi invaggats i att vi alla är lika inför lagen. Men precis som friheten i Den blå filmen visar sig vara en illusion så är jämlikheten i Den vita filmen inget annat än ett luftslott.

Den vita filmen är den andra filmen i Krzysztof Kieslowski trilogi Trikoloren och kanske den som jag har lättast att ta till mig. Zbigniew Zamachowski spelar den vanliga tjommen Karol på ett ytterst mänskligt vis och han är så närvarande i varenda scen att det bara inte går att koncentrera sig på annat.

Filmen handlar också om en av dom mest ångestladdade känslor som finns: att veta att man hamnat i skiten på alla sätt som går men utan egen förskyllan. Hur tar man sig upp från botten om det knappt finns hård mark under fötterna och hur mycket livslust och överlevnadsinstinkt ryms i tanken på den ultimata hämnden?

Publicerat

Tomten är far till alla barnen-tankar

”Det är väl klart att det är den där kåte fan. Han skulle tända på en daggmask om den hade bröst.”

Detta citat är mitt enkla bidrag till dagens mastodontinlägg. Det är Janne (Peter Haber) som uttalar dom bevingade orden till Åkes fru (Jessica Zandén) och det är alltså Åke himself (Leif Andrée) som är ”den kåte fan”.

Tomten är far till alla barnen är en film som dom allra flesta har en åsikt om, ja, alla utom jag just idag då. Här nedan följer en samling intressanta, tänkvärda och underhållande texter om den svenskaste och juligaste julfilmen av dom alla.

.

.

Först ut är Andreas från Addepladdes j-vla filmblogg.

När man samlar massvis av kända och välmeriterade skådespelare i en och samma tillställning finns det två möjliga resultat. Antingen blir det toppenbra eller så blir det pannkaka. På grund av förväntningar och krav är det sällan man hamnar mitt emellan. Dessutom är det inte allt för ovanligt att stjärnor i mindre roller brukar kräva lite väl mycket uppmärksamhet, vilket stjälper helhetsbilden. Eller så är det oinspirerade stjärnor som bara samlar lönecheckar. Mycket kan gå fel, men det går åt andra hållet också. Det kan ju bli hur bra som helst!

I Tomten är far till alla barnen samlas den svenska skådespelarelitens gräddhylla. Tillsammans ger de sig på det käraste vi har här i Sverige (efter midsommar) – självaste julafton. Det är en knepig handling och det är imponerande att se hur den långsamt byggs upp och exploderar i ett fantastisk klimax. Regissören Kjell Sundvall dirigerar och håller samman sina skådisar väl, men han har det fantastiskt välarbetade manuset att tacka för allt. Äntligen får vi se naturlig och trovärdig dialog i en svensk film.

Med bra manus och regi kommer man väldigt långt, men i slutändan hänger det ändå mycket på skådisarna. Haber är felfri som Janne. Han levererar bitska kommentarer, ett underbart minspel och gör den bästa roll jag sett honom i. Höjdpunkten nås när han utbrister: ”Dö för i helvete, tomtejävel!”. Ewerlöf är lika bra hon i det kontrollerade kaoset. Bland föredettingarna finns bland annat bröderna Anders och Dan Ekborg, där den senares drickande resulterar i många roliga situationer. ”Vem fan orkar vara nykter i det här sällskapet?”. Leif Andrée är nog min favorit i rollen som den sliskige och dominanta Åke.

Jag kan inte komma på något dåligt med Tomten. Det vore väl att handlingsförloppet är lite väl otroligt, men det är samtidigt en stor del i att det blir så roligt. Överlag är det en lättnad att se en svensk komedi som faktiskt är genuint rolig, samtidigt som man känner för karaktärerna. Trots humorn bygger allt på rätt tragiska missuppfattningar och händelser, vilket skapar empati. Jag vet många som blir stötta av det faktumet att en familjs julafton kan gå så åt helsike, men livet är inte vackert alla gånger. Då är det lika bra att skratta åt det istället för att grämas.

Tomten är det tredje benet i den ultimata julfilmstrion (tillsammans med Love Actually och Ett päron till farsa firar jul) och visar den svenska julens både för- och nackdelar. Få filmer lyckas lika bra med att spegla det. Ett måste varje jul.

Betyg: 4/5

.

.

Vrångmannen & Surskägget

Här följer ett samtal mellan Vrångmannen (V) och Surskägget (S) om Tomten är far till alla barnen.

V: Kjell Sundvalls dråpliga julkomedi skulle ha kunnat bli en svenskklassiker. Nu är den bara helt ok med några skojigt hysteriska scener. Vadär det här, vad ääääär DET HÄÄÄÄÄÄÄÄR?!
S: Håller inte riktigt med om att det inte skulle vara en svenskklassiker. Tror de flesta har tagit till sig den här som en av filmerna mantraditionellt ser kring jul. Bara häromdagen hörde jag två medelålders mänpå pendeln sitta och diskutera filmen och hur rolig den är.
V: Det som stör mig lite med filmen är att regissören Sundvall(slappjannen!) liksom har fått upplägget gratis. Släng in ett gängtokstollar med förflutet till varandra under samma tak på en högtid såhänder det grejer.
S: På den punkten håller jag med dig att filmen är skön men ojämn och attdet finns en hel del slevar Sundvall skulle kunnat slänga ut som hanbehåller i grytan.
V: Han håller tillbaka och inte vågar ta ut svängarna som han t ex gjordei den utomordentliga tv-filmen Vi hade i allafall tur med vädret från 1979.
S: Scenen när Haber spöar skiten ur en tomte är förstås svensk farshumornär den är som bäst och överlag finns en hel del sköna stunder varavbastuscenen med en odräglig Ekborg är en.
V: Skön men ojämn underhållning och ytterligare en påminnelse om att julenger ris och ros i både slott och koja. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!
S: Absolut. En bra film med potential för mer.

.

.

Fiffi från Fiffis filmtajm har tillfälligt lämnat över stafettpinnen till dottern som 13 år gammal har betydligt intressantare åsikter om filmen än sin mamma.

Det första jag lade märke till när jag för första gången såg Tomten är far till alla barnen var nog dem vuxnas beetende. All otrohet och alla lögner som lika fort som baciller sprider sig överallt. Är det så här? Ska det behöva vara så här? Ser verkligen ”vuxenvärlden” ut så här?

Men det bästa med filmen är nog enligt mig berättelsen. Hur allting svänger hit och dit liksom. Allt som man får reda på och som på något sätt måste redas ut, men när man väl tror att man vet hur det ska redas ut så händer det någonting nytt som gör att din egna lösning inte funkar alls.

Ett sånt exempel är bland annat när Sara berättar att hon är gravid med Jannes och hennes kärleksbarn. Hemligheten som bara några få personer vet om blir plötsligt ett rykte som alla förutom Sara vet om och min fråga blir så klart, är lögner en del av vardagen? Och ryktena. Betyder ett ”lovar att inte säga någotning” ingenting alls i ”vuxenvärlden” eller?

Men i alla fall. Sara var i London en månad innan självaste julafton, då hon berättar för Janne och alla andra att hon är gravid och efter ett tag då man får reda på att det även är någonting lurt med det så krånglar allt till sig igen.
Allt blir som en ända stor röra. Men några har också blivit misstänksamma och kopplar ihop allting så att pusslet ska stämma. Men stämmer pusslet? Är det rätt lagt?

Samtidigt som alla försöker att koppla samman allt som sker så sprider sig ryktena till max och frågan som alla ställer sig är vem som är far till Saras barn. Ja, vem är det? Dem mystiska telefonsamtalen som Erik skiter i att svara på, har dem någonting med saken att göra? Eller Åkes ”tittande” på Marika, har dem någonting med saken att göra. Eller London resan?

Slutet är bra och det knyter ihop säcken på ett helt perfekt sätt. Och ja, även om ”vuxenvärlden” ser ut så här så vill jag nog bli vuxen. Men jag skulle helst slippa otroheten, ryktena och lögnerna, om jag fick välja själv.

.

.

Stefan på Flmr – En sorts filmblogg

Att se på Tomten är far till alla barnen är som att få väldigt ont i magen, och ändå inte kunna låta bli att utsätta sig för obehaget. Med en igenkänningsfaktor som är ganska hög vad gäller det här med att fira jul enligt den svenska modellen tillhandahålls ett julpyntat hus, snö, en tillställning med inbjudna gäster, barn och ett stressat värdpar. Ungefär som det kan gå till i verkligheten ute i stugorna med andra ord. Där upphör dock (får man hoppas) likheterna, för hädanefter i storyn serveras den ena efter andra obehagligheten och jag liksom sitter med skämskudden och turas om att lida och hånskratta åt de stackars karaktärerna.

Filmen är en sorts svidande uppvisning i hur en julstämning fastnar på det kvävande sättet som bara svarta komedier av det här slaget kan. Dock galet roligt i bland samtidigt som filmen lite tar fasta på det där som vi alla kanske drömmer om, en gammeldags jul med nära och kära intill, gärna i stora sällskap, så blir det också ett tittskåp där vi möjligen gillar att titta på andras olycka. Enligt den svenska modellen kan vi sedan luta oss tillbaka och säga” tack och lov att det inte ser ut så hos mig.”. Nu är väl filmens motor, den hurtiga Sara, kanske lite speciellt over-the-top-utformad i manuset, men ingen ska ju kunna säga att hon inte har sitt hjärta på det rätta stället.

”Tomten…” är en effektiv hybrid mellan en Norén-mardröm och en komedi om att gapa efter alldeles för mycket godhet och förståelse i jultider. Det är en lysande samling skådespelare som förtjänstfullt tar fram det värsta i oss alla. Samtidigt, märkligt nog, lyser en sorts godhet igenom ju längre filmen rullar på. I slutscenerna, när ett helt år passerat, kan vi också studera detaljerna runt det ånyo fullsatta matsalsbordet och se att det skett vissa förändringar hos alla.

Regissören Kjell Sundvall målar ett på ytan snyggt vykort om julen och fångar också träffsäkert in alla de olika typer av människor som kanske både du och jag stöter på i vardagen, och just det faktum att historien till viss del och i vissa bitar möjligen går att identifiera sig med, höjer ju naturligtvis underhållningsvärdet. Det obehagliga inträffar i samma stund den första lilla sprickan växer sig större och asken på något sätt öppnas lite för mycket..

För visst är det ändå lite skadeglatt kul att se hur den svenska skämmigheten och avundssjukan till och med på självaste julafton firar stora triumfer hos ett sällskap där distansen med ens känns obehagligt långt borta.

Tomten är far till alla barnen bjuder upp till en lustiger dans, där man dock ganska snart finner sig sittandes med skrattet i halsen. Obehagligt roligt och känslan av en sorts Norén-värld på speed. Som betraktelse av storfamiljsfenomenet träffsäker och vass. Trots sitt tragikomiska ämne en liten modern julklassiker som naturligtvis hör hemma i dvd-spelaren lagom till jul. Om så bara för att få pusta ut i verkligheten efteråt…

mvh

40+:aren
Stefan

.

.

Om jullidandets estetik
eller
Hur jag lärde mig uppskatta Clark Griswald

av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord

“Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”.

Jag håller det inte för helt osannolikt att Pär Lagerkvist skrev dessa berömda rader på juldagen. För det är vad svenskarna uppenbarligen gör allra bäst under julen: lider. Bort med myspys och gröt, in med braskande rubriker om JULSTRESSEN och rejält med ångest under julklappspappret.

Tomten är far till alla barnen faller väl in i ledet — julafton handlar om fylla, knakande relationer och sjaskiga hemligheter. Det intressanta med denna film är att den i många avseenden sätter upp en svensk ångestspegel mot den betydligt lättsammare amerikanska Christmas Vacation.

Till att börja med är båda filmerna fast rotade i förhållandevis burgen medelklass och vi får träffa familjer där kvinnan i sedvanlig ordning (åtminstone inledningsvis) är alldeles för snygg och smart för att vara gift med Jan/Clark. Julen är förvisso för både svenskar och amerikaner en tid av mer eller mindre uppslitande familjedramer men där Griswaldhushållet hemsöks av en ganska traditionell samling far- och morföräldrar är den svenska versionen betydligt mer uppdaterad med vad som i praktiken kan beskrivas som en samling buksvågrar och -svägerskor (genus-o-metern vill också gärna veta varför det bara är männen som får jämför sina upplevelser med den liderliga Sara, medan kvinnorna som delat man inte tycks ha något att diskutera i denna fråga).

I bägge kvarteren finns det också grannar. Paret Chester är pretentiösa och snobbiga, det är lätt att skratta åt dem när de ska ha finstämt och modernt sex i sitt minutiöst planerade 80-talssovrum men istället får snava omkring i spillt vin och glasskärvor på grund av Clarks belysningsorgie. Humor: hyfsad. Ångest: not so much. Mats och Helena är helt vanliga människor, vilka lika plötsligt som obegripligt faller ur ramen med hon som en hämndlysten obeveklig furie och han som dyngrak (på det där sättet som folk bara tycks bli på film) tomte. Humor: noll. Ångest: Lars Norén-nivå.

Att det i medelklassen grasserar hemlighetsmakeri är ingen större hemlighet. Clark har gjort av med pengar han inte har på något han vill ge sin familj. Onödigt och dumt kanske (och också rätt patriarkaliskt på ett klassiskt amerikanskt bread winner-plan) men han menar väl. Jan törs inte tala om för Sara att han inte vill ha barn och säger därför att han gärna vill ha det samtidigt som han egentligen är steriliserad. En i huvudsak självisk lögn som dels är extremt taskig mot den partner som vill ha barnet och dels bäddar för en jäkla massa krystad komik där man sitter till slut sitter och skriker: ”Men så kläck ur dig det som ändå kommer fram förr eller senare, förihelvete!!”

Om skadeglädjen vore den enda sanna glädjen skulle svenskar ha roligt mest hela tiden, framförallt på julen. Men trots att jag innan Tomten är far till alla barnen verkligen inte såg Clark Griswalds påhitt som någon komisk höjdpunkt, har jag nu kommit till slutsatsen att det definitivt finns annan glädje. Glädjen av att se en film som bjuder på slapstick och sentimentalitet istället för ångest och graviditetsbedraganden exempelvis. Och för första gången är jag genuint tacksam för amerikansk familjefilmsprydhet, jag hade helt klart kunnat överleva alldeles utmärkt utan bilderna av Peter Habers rumpa och Jessica Zandéns bröst för evigt fastetsade på näthinnan. Det fick bli min alldeles egna lilla julångestklapp.