Författare: fiffi

Publicerat

Bröderna Karlsson

Nicklas är singel, affärsjurist och bor i en dyr innerstadslägenhet med kaffelatteväggar och värsta jävla takterrassen. Hasse bor några mil utanför nån liten håla. Han är en gift bonnig kvinnotjusare som har en bitter arg fru, två snoriga ungar och traktor.

Nicklas och Hasse är tvillingar men har ingen aning om varandras existens förrän deras biologiska mamma dör.

Nicklas åker till byhålan där Hasse bor för att skriva på lite papper och redan efter ett ögonblick står det klart att hur lika dom än är utseendemässigt så är dom varandras totala motsatser på insidan.

En dag ringer Hasse på hemma hos Nicklas med en moraklocka under armen och baktanken att stanna några dagar. Det visar sig bli både ganska många dagar och en hel del förvecklingar som vänder upp och ner på båda deras liv.

Jag trodde i min fördomsfulla enfald att Bröderna Karlsson skulle vara som vilken svensk överårspubertal springa-i-dörrar-fars som helst. Det var lite dumt. Nu får jag krypa till korset och stå och skämmas i ett hörn med polkagrisrandig dumstrut på huvudet för det här är en film som gått från att vara Göta Kanal-varning i mitt huvud till någonting heeelt annat.

Tuva Novotny är precis så bra som hon brukar vara, både som glad, kär, allvarlig, bitter och asförbannad. Kjell Sundvall har i mitt tycke inte gjort något riktigt intressant sen Tomten är far till alla barnen, men tiden går och det var elva år sedan nu. Med filmen Bröderna Karlsson lyckas han med konststycket att regissera Björn Bengtsson gånger två så att denne Björn bräcker allt jag tidigare sett honom i. Han spelar så bra att jag flera gånger undrar om det verkligen ÄR samma person i båda rollerna.

Men jag tror att det är hjärnan bakom filmen, manusförfattaren Ulf Kvensler, som ska tackas för att filmen funkar så bra som den gör. Han skriver dialoger så som folk pratar, precis som han gjort så framgångsrikt i Solsidan och DET hör inte till vanligheterna i svensk film.

Nähäpp. Bort med fördomarna och ge den här filmen en ärlig chans.

Här kan du hyra filmen.

Publicerat

Tre om en: M. Night Shyamalan

Här har vi en man som fått mycket skit på sistone.

Okej, M. Night Shyamalan är kanske inte inne i värsta glajderperioden gällande sitt yrkesverksamma liv just nu även om hans jobb som regissör till The last airbender (med uppföljare) säkerligen kommer att göra honom ekonomisk stabil i rätt många år framöver.

Men det Shyamalan också har gjort i och med detta är att han har satt sig på pottkanten vad gäller omvärldens syn på honom som filmmakare. Det är synd tycker jag.

Jag tycker han har gjort en hel del bra filmer och en del som är MYCKET bra till och med och det är dom filmerna jag tänker fokusera på idag.

 

Sjätte sinnet 1999

Barnpsykologen Malcolm Crowe (Bruce Willis) mår dåligt. Han försökte hjälpa en ung patient men misslyckades och minnet av detta jagar honom.

Cole (Haley Joel Osment) är en mycket rädd liten 8-åring. Malcolm får kontakt med honom och försöker göra allt som står i hans makt för att skipa lite lugn och ro i den där lilla kroppen men hur gör man det när Coles verklighet är att han kan se dom döda?

Har du inte redan sett Sjätte sinnet så kan jag inte säga annat än LYLLO DIG! Det här är en filmupplevelse av den högre skolan och en film som jag tror filmstudenter i decennier framöver kommer att få studera som en av klassikerna.

Har du redan sett den, vilket jag antar att du har om du gillar film och följer min blogg – se om den. Prova och förvånas över hur bra den håller även om du vet twisten och har sett slutet.

 

 

 

Unbreakable 2000

Elijah Price (Samuel L Jackson) föds i ett provrum med brutna ben och brutna armar. David Dunn (Bruce Willis) har aldrig varit sjuk, inte en enda gång i hela sitt liv.

Elijah lever för sin serietidningssamling och driver en konsthandel som säljer serieillustrationer. David är vakt, hans kall är att ta hand om folk, få dom att känna sig säkra.

När ett tåg spårar ur strax utanför Philadelphia och 131 personer dör är David den enda som överlever. Han fick inte en skråma. Elijah läser om kraschen och letar upp David som är fascinerad av om verkligheten fungerar som i serierna, om det alltid är den goda som vinner.

M. Night Shyamalan har skapat en övernaturlig thriller i vilken ingenting är självklart. Det börjar bra och det slutar intressant och däremellan är det inte askul direkt men filmen funkar ändå hjälpligt. Den driver på i ett egensinnigt tempo med kameravinklar som känns otroligt krystade men det finns någonting där, någonting som gör att jag ser om den ungefär vartannat år och varje gång konstaterar samma sak: den är okej, inte mer och varför förstår jag den inte?

Precis som Shyamalans Devil utspelar sig Unbreakable i Philadelphia och det är inte utan att jag undrar om den staden är för honom vad delstaten Maine är för Stephen King.

 

 

 

 

Signs 2002

En familjefar och präst (Mel Gibson) som blivit änkling och därmed förlorat sin tro bor precis invid sitt majsfält några mil utanför Philadelphia (ha, jag kanske har rätt i min tes!).

En dag väcks han av konstiga ljud och en underlig upptäckt: någon eller något har gjort stora runda märken i grödorna. Barnen (Rory Culkin och Abigail Breslin som mest känns igen som Olive i Little Miss Sunshine) blir oroliga, hunden blir galen, barnens farbror (Joaquin Phoenix) som flyttat in i huset bredvid ställer upp allt vad han förmår och på TV rapporteras att samma märken har setts på olika ställen runt om i världen och det pratas om att utomjordingar är på väg att invadera jorden.

Signs är en film med många bottnar, om man är en sån person som orkar leta. Ser man den som en rysare funkar den alldeles utmärkt, blandar man in resten av parametrarna (andlig kris, gudstro som en garant för bra barnuppfostran, finns ödet, vad är egentligen meningen med livet) så är det lätt att få huvudvärk och tycka att Shyamalan är aningens bajsnödig, högtravande och väldigt VÄLDIGT moralpredikande amerikansk i sitt manusskrivande.

Men, för tusan, jag väljer att se på filmen som den ytliga människa jag är och jag går enbart på magkänsla. Signs är en spännande film. De minimala effekterna förhöjer spänningen ännu mer för det läskiga är inte alltid det man FÅR se, det är fantasierna i skallen. Och, tack vare Stephen King, det är svårt att se något mer skrämmande på film än ett simpelt jäkla majsfält.

Publicerat

HORTON

Jag tror, utan att ha det minsta belägg för mina tankar, att Theodor Seuss Geisel var en annorlunda kille som barn. Jag tror att han hade ganska få kompisar, ganska mycket fritid och (av någon anledning) fri tillgång till föräldrarnas marijuanaodling.

När han växte upp och blev Dr Seuss inbillar jag mig att han levde ett ganska ensamt liv utan alltför många kvinnor och att han fortfarande hade alldeles för mycket fritid PLUS att han utnyttjade sina receptblock till att skriva ut hallucinogena droger i ansenlig mängd – till sig själv.

Dr Seuss är mannen bakom barnböckerna The cat in the hat, How the Grinch stole christmas och Horton hears a who – och ett fyrtiotal böcker till – men det är efter att ha sett filmen Horton som jag på allvar har tagit mig en funderare på doktorns mentala status.

Horton (Jim Carrey) är alltså en elefant, men han är inte BARA en elefant. Han är en tänkare, lite av en filosof och fungerar som nåt slags pedagog för allsköns underliga smådjur i djungeln, där den knallgula lilla Katie är bland det knäppaste och sötaste jag sett på film. Horton upptäcker ett dammkorn på en klöverblomma och tycker sig höra nån som pratar inne i blomman, vilket stämmer. Det finns en hel miniatyrstad inne i blomman och invånarna i miniatyrstaden har lika lite vetskap om världen utanför som Horton och hans vänner har om miniatyrstaden.

Borgmästaren i ministaden (Steve Carell) får nån slags kosmisk kontakt med Horton via en koppartratt och äventyret kan börja.

För nu snackar vi ÄVENTYR i versaler. Ett galet jävla skithäftigt äventyr som är bland det roligaste animerade jag sett (som inte är Pixar). Det är flummigt och helt skadat och vansinnigt och ett helt nytt sätt att se på världen. Det är som att vara en passiv rökande dammråtta som hittat dom bortglömda färgglada pillren i vardagsrumshörnet i en välanvänd och grymt ostädad knarkarkvart.

Spänn fast säkerhetsbältet och stäng av det logiska tänkandet för nu jäklar är det paaarty!

Publicerat

Bagdad café

Jasmin Münchgstettner (Marianne Sägebrecht) sitter i bilen med sin man på väg genom Mojave-öknen.

Dom grälar, vilket jag kan förstå, för han känns som en väldigt osympatisk tysk man och hon, ja, jag vet inte om hon känns trevligare direkt men hon ska ha absolut cred för att hon får nog och inte bara gnäller utan försöker lösa sin situation.

Hur gör man det mitt i öknen kanske du undrar? Jo, man öppnar bildörren, tar sin väska och går.

Jasmin går och går och till slut kommer hon fram till ett gudsförgätet motell mitt i obygden som drivs av den bittra och rätt själsdöda Brenda, spelad av CCH Pounder, mest känd för mig som den stencoola Claudette Wyms i TV-serien The Shield.

Jasmin bestämmer sig för att stanna, vilket inte ses med blida ögon eftersom hon är en tovig katt bland hermelinerna där i ökenlandskapet med sin tyrolerhatt, tyska färgglada scarves, sina svettiga kinder och stora barm.

Percy Adlon filmade stora delar av första halvan av filmen på samma sätt som jag fotar med kamera: snett, för att få plats med så mycket som möjligt på varje bild. Jag kommer aldrig mer att fota så. Det är svinjobbigt att titta på och dessutom helt onödigt. Som tur är lägger han av med det otyget efter en timme och jag kan se filmen för precis vad den är: en magisk liten historia om vänskap, om att vad som helst kan hända om man ger av sin energidepå och fokuserar på bra saker och allt detta ackompanjeras av den fantastiska David Lynch-iga melodin Calling You med Jevetta Steele.

Jag såg Bagdad café när den kom 1987 och har inte sett om den förrän nu. Kanske var det meningen att jag skulle vänta så pass länge för jag tog till mig den på ett hela annat sätt nu än förra gången. Framförallt kan jag se storheten hos Jack Palance. Sicken skön gubbe han var!

Ingenting att klaga på, inga undringar whatsoever. Allt funkar hittills utan minsta missöden.

Publicerat

ALIVE

Efter att ha sett Fredrik Skavlans program förra veckan och hans otroligt fascinerande intervju med Nando Parrado, mannen som var en av dom få som överlevde den omskrivna flygkraschen över Anderna 1972, kände jag ett enormt sug efter att se om filmen Alive som är baserad på dessa händelser.

När filmen kom 1993 slogs det på stora trumman att filmen var en ”kannibalrulle” och ja, visst, dom överlevande hade inget annat val än att äta köttet från sina kompisar men att göra denna film och denna händelse till enbart en fråga om kannibalism är att förminska en mirakulös historia till ingenting.

När filmen kom och jag såg den tyckte jag inte den var så värst bra. Ett njaaaaa, på sin höjd. Jag hade förväntat mig mer. Nu när jag ser om filmen har jag Nandos egna ord i färskt minne, men hjälper det? Får filmens historia en annan dimension den här gången?

Svaret är konstigt nog nej.

Ethan Hawke spelar Nando. Det är fel nummer ett.

En sånhär film kan i mina ögon aldrig bli hundraprocentigt trovärdig med ett skådespelarfejs i huvudrollen. 1993 sågs Ethan Hawke som en hottie, en kille som surfade på vågen. Han var 23 år då, det här var fyra år efter att han slog igenom i Döda poeters sällskap och även om han inte var superkänd så var han FÖR känd för den rollen, tycker jag.

Resten av skådespelarna är fel nummer två.

Det finns ingen känsla nånstans. Allt är konstigt och plastigt och trots att det händer dom mest vidriga sakerna så blir jag sällsamt oengagerad.

Första tio minutrarna är fel nummer tre.

Det finns en anledning att alla katastoffimer värda namnet har en jävligt trög start. Karaktärerna presenteras in absurdum, vi får följa med på arbetsplatser, i skolan, runt middagsbordet, i affären, allt för att vi ska få en mänsklig känsla för personerna. Vi ska kunna sätta oss in i hur DOM känner och hur katastrofen förstör deras liv. Får man ingen introduktion blir personerna bara platta.

Alive börjar med flygkraschen, pang på bara och har man inte läst boken (eller sett Nando hos Skavlan) så vet man inte att dom resande i planet enbart är ett rugbylag med medbjudna närmsta släktingar och att dessa killar i princip har känt varandra hela livet. Det underliga är att vid denna tittning, fast jag VET allt detta, så bryr jag mig inte i alla fall och allt detta på grund av det jag skrev ovan. Alla människor behöver en dåtid för att man ska förstå nutiden och bry sig om framtiden, film eller verklighet, det är ingen skillnad.

Alive som helhet är en helt okej film men det är också en film som hade potential att bli en riktig höjdare. Det är inte utan att det retar mig.

Programmet Skavlan med Nando Parrado kan du se här fram till den 26:e december. Även Lasse Åberg och Jon Skolmen är med som gäster (och min favvo Robbie Williams, även om han inte har så mycket med film att göra.)

Publicerat

Fiffis filmtajm tipsar: Julklappar som får rediga filmnördar att gå ner i brygga

Bläddrar man i Filmkokboken får man tips på mångalna middagar och magiska menyer från filmens underbara värld och det är faktiskt sant.
Det är rätt mysigt att titta på Gudfadern och samtidigt äta specialgjord pasta och det är rätt intressant att baka Matrix-oraklets kakor.

Maria Holm och Mikaela Kindblom har sammanställt boken och den finns att beställa här.

 

 

 

Director´s collection box är en samling med 38 klassiska filmer gjorda av nio olika regissörer. Den kostar en slant men vill du ”beta av” filmer du redan borde ha sett så är det en bra investering. Boxen finns här.

 

 

 

Filmspelet är klurigt även för inbitna cineaster.

Det är en jättesnygg förpackning, genomtänkta frågor och filmcitat som gör mig galen när jag inte kommer på svaret.

Finns att beställa här.

 

 

 

 

Ocean´s eleven är inte bara en bra film, det är ett grymt soundtrack också. David Holmes musik passar även den mest kräsne.

CD:n finns här.

 

 

 

Spela mot dig själv eller med andra filmördar. Buzz Hollywood Quiz (för PS2) är sjukt roligt och finns till kanonpris här.

 

 

 

 

 

Vad säger man? ÄNTLIGEN finns den fantastiska lilla filmen Trolltyg i tomteskogen på DVD. En måstepresent till alla 70-talister som antingen levt på minnen av denna eller tittat sönder en knastrig VHS-kopia.

Filmen finns här.

 

 

 

 

Att läsa Quentin Tarantinos manus som ligger till grunden för filmen Pulp Fiction är ingenting annat än ett rent litterärt nöje.

Boken finns här.

Publicerat

A christmas carol

Jag: Hörrni barn, ska vi titta på en riktig julfilm?

Son & dotter: Kan vi väl!
Jag: A christmas carol med Jim Carrey, det funkar va?
Son: Vad betyder carol?
Dotter: Saga typ.
Son: Men det är ju ett namn.
Dotter: Jaaaa, men det är en saga också!

Filmen börjar.

Jag: Kolla vad lik han är!
Son: Ser ju precis ut som Jim Carrey.
Dotter: Ja det gör han.
Jag: Och kolla, Gary Oldman! WOW liksom!
Dotter: Vem är det?
Jag: Gary Oldman? Vet ni inte det?
Son: Nej.
Jag: Hahaha, kolla, han är ju Colin Firth ju!
Dotter: Vem är det?
Son: Jag vet inte vem han är heller.
Jag: Alltså, det är ju himla kul gjort det här, snyggt liksom. Väldigt mörkt för att vara tänkt som en barnfilm men det kanske inte ÄR en barnfilm, oiii, nu blev det läskigt, blev ni rädda nu?
Son: Zzzzzzzz.
Dotter: Zzzzzzzz.
Jag: Va fan…

Tjugofem minuter in i filmen.

Jag: Zzzzzzzzzz.

När det är en halvtimme kvar av filmen vaknar jag. Tio minuter senare vaknar barnen.

Jag: Ni bryr er lika mycket om den här filmen som om Polarexpressen. Jag menar, ni sket ju att att Tom Hanks var konduktör där liksom, eller hur?
Son: Jooo. Men Tom Hanks vet jag ju vem han är.
Dotter: Vad är det här för historia egentligen?
Jag: Charles Dickens jätteberömda saga, du vet, Jim Carrey är ju Ebeneezer Scrooge.
Dotter: Men hallå! Vem är den där Charles Dickens då?

(Ja, jag har sett om den och denna gång var jag vaken hela tiden. Den är inte så pjåkig, jag var nog mest halvdöd vid första tittningen.)

Publicerat

Vinnare i LOVEFILM-tävlingen.

Tack till alla som skickat in bidrag till tävlingen!

Det har varit en imponerande samling mejl som dimpt ner i min inkorg och nu är en vinnare dragen:

Ett vinnarmejl är på väg till dig.

Publicerat

The Runaways

James Brown´s This is a man´s world spelas i bakgrunden när Joan Jett (Kristen Stewart) dragit från sin mansgris till gitarrlärare när han sa till henne att tjejer ska inte spela elgitarr.

Det är männens värld men det är väl själva fan om inte tjejer ska kunna spela elgitarr om det är det dom vill. Herregud, what´s the fucking problem liksom?

Tjejer ska göra precis allt det dom känner för, på samma sätt som killar, men 1975 var det ingen självklarhet. Cherie Currie (Dakota Fanning) klipper av sig håret, sminkar sig ful och pekar finger åt kompisarna som kastar sopor på henne när hon uppträder som David Bowie i skolans aula och Joan Jett tömmer spargrisen för att köpa sig en skinnjacka på herravdelningen och hon har bara ett mål i livet: att starta ett hardass svintufft tjejrockband.

Alltså, det här är skithäftigt! Äntligen en tuff film för tjejer om tjejer. The Runaways är en film som unga tjejer kan ha som motvikt till allt rosa-fluff-fluff-Paris Hilton-barbiedockstrams som jag tror att väldigt få unga av kvinnligt kön faktiskt KAN relatera till och vill likna. Här tillåts tjejerna vara skitiga, mänskliga, trasiga, glada, arga, pinsamma – sig själva – precis som det alltid borde vara men sällan är.

Precis som Robert Pattisson fick mina totala Twilight-Edward-aversioner på fall i Remember me så har även Twilight-Bella Kristen Stewart fått lite upprättelse i och med den här filmen. Dakota Fanning har hittills inte varit något annat än en skrikande ungjävel i varenda film jag sett henne i (den här speciellt) men nu är hon sexton och agerar som en hel vuxen.

Dakotas syster i filmen spelas av Elvis barnbarn Riley Keough och Lita Ford, som var mina klasspolares våta dröm på högstadiet, spelas av Scout Taylor-Compton, skriknissen från nya Halloween. Men med handen på Bibeln, alla sköter sig utmärkt. Jag har absolut ingenting att klaga på, nånstans.

Det här kommer bli en kultfilm för unga tjejer och en välbehövlig väckarklocka för oss som tyckte Joan Jett var det fränaste som fanns när vi gick i skolan men som nu stampar takten till Dansbandskampen.

Jag postade förra filmen i måndags och fick denna i onsdags. Posten sköter sig och Lovefilm likaså.

Publicerat

Sista chansen!

Tävlingen om en presentbox från LOVEFILM pågår fram till midnatt.

Har du inte skickat in ditt svar än så passa på. Klicka här så kommer du direkt till tävlingen.

Imorgon korar jag vinnaren.

Publicerat

The next three days

Hur långt är en man beredd att gå för att rädda den han älskar?

Där har vi filmens tagline. Klämmigt kan tyckas. Spännande kanske en del anser. För egen del ger det mig en förhoppning om en passionerad thriller med nerv, hjärta och hjärna men efter att ha sett filmen känner jag mig mest som ett stort frågetecken.

Storyn kretsar kring John Brennan (Russell Crowe), hans fru Lara (Elizabeth Banks) och deras lille son Ty (Ty Simpkins som är en riktig Meg Ryan-look-alike) och hur deras liv förändras när Lara anklagas och döms för mordet på sin kvinnliga chef.
Alla misstankar tyder på att hon är skyldig men John vägrar ge upp. Han tror på sin fru, han kämpar för att hitta nya bevis som kan göra att fallet tas upp på nytt men när alla lagliga vägar stängs för gott tänker han om, han tänker nytt och hela hans liv kretsar kring den strålande idén att få ut henne ur fängelset och rymma för gott.

I min värld fungerar en sån här film bara om den för det första saknar logiska glapp i Grand Canyon-size och för det andra har en twist. Jag tänker inte vara nån Miss Spoiler nu men jag kan väl säga som så att för mig nådde storyn iiiiiinte riktigt ända fram för att uttrycka sig diplomatiskt.

Däremot måste jag säga att så bra som Russell Crowe är här har jag inte sett honom sen….jag vet inte när. Gladiator? A beautiful mind? Beats me. Bra är han i vilket fall och han har otroligt manliga underarmar. Elizabeth Banks som hans fru är också jättebra även om jag oftast blandar ihop henne med Maria Bello av nån underlig anledning. Nåja. Båda är duktiga skådespelerskor och när jag har polerat upp mitt halvblinda öga kanske jag lär mig vem som är vem.

Höjdpunkterna med filmen var ändå att få se Brian Dennehy i en ömsint fader&farfarsroll och att jag somnade till på förhandsvisningen och vaknade av mina egna snarkningar. Jag som aldrig snarkar!

Det var en powernap på fem minuter som jag trodde var femtio men så kändes också The next three days som världens längsta film. Den tog typ ALDRIG slut. Den är 45 minuter längre än det franska orginalet (som jag inte sett) men jag har svårt att tänka mig att denna historia inte skulle gå att berätta på kortare tid.

Ben Hur är en kortfilm i jämförelse, i alla fall mätt i träsmak.

(Bra skådespelarprestationer väger upp att filmen som sådan är väldigt nära en überkalkon.)

Publicerat

PIRANHA

Imorgon har denna film då ÄNTLIGEN premiär på bio.

Regissören Alexandre Aja verkar ha en förkärlek för kroppar som delas/går av/dras isär på olika sätt och jag kan tänka mig att det funkar alldeles utmärkt i 3D, liksom många sylvassa tänder på äckliga fiskar i närbild.

I Piranha har han hittat den ultimata storyn för att goffa sig i blod, inälvor och kroppsdelar men det saknades inte våldsamma och slaffsiga scener i vare sig The hills have eyes eller Switchblade romance, vilket också är filmer han ligger bakom.

Filmen börjar med att Richard Dreyfuss sitter i en båt och fiskar och jag blir alldeles lycklig. En liten Hajen-cameo kan man ana, men han är inte ensam som ”stort namn” i rollistan. Elisabeth Shue spelar ortens polis (och hon har fanimej inte åldrats en dag sen Farväl Las Vegas) och Ving Rhames är hennes kollega.

Sen kommer jag till resten av böset, horden av ungdomar som enbart var anlitade som statister och pirayamat. Herregud, EAT THEM ALL ville jag bara skrika för jag blir rädd för hela mänskligheten när jag ser alla dessa likformade unga killar med långa badbyxor och pumpade hårlösa överkroppar och tjejer som inte väger ett hekto för mycket och som utan att skämmas gärna dansar i minimal bikini till ost-musik med en kameraman hängandes mellan dom tillfixade bröna.

KOM IGEN PIRAYAJÄVLAR, HUGG DOM, BUSS PÅ DÅÅÅÅÅÅ, KOOOM IGEEEEEEEN!

Jag ropar och tjatar och försöker mentalt muta dom små vasstandiga firrarna att sätta lite fart på beachpartyt och ja, till slut så. HA, DOM HÖR BÖN! tjoade jag och bevittnade en halvtimmes blodbad av sällan skådat slag.

Läskiga-djur-under-vatten-filmer är en favoritgenre hos mig och även riktigt skräp kan jag finna någorlunda underhållande. Piranha anno 2010 är inte en dålig film men det är alldeles för mycket datoranimerat bjäfs mellan alla läskiga scener. Det känns ibland som att det är tänkt som små lugna pauser men jag vill inte ha pauser, jag vill ha fullt ös medvetslös och som sagt, den sista halvtimmen är precis vad jag önskade.

Resten av filmen är halvseg och ett stort minus är att trots att det finns många karaktärer i filmen som Aja försöker få oss att ”lära känna” så bryr jag mig inte ett dugg om vem av dom som blir uppäten och dödad. Inte en enda, inte ens barnen och DET är något jag tycker är konstigt. Piranha 2010 är annars en vrickad men ändå rätt skapligt underhållande film.

Publicerat

Killers

Det finns bra anledningar till varför jag väljer att se en film – och så finns det andra anledningar.

Varför jag valde att lägga 39 kronor på att se Killers har jag ingen aning om men för att lindra dom sura uppstötningarna jag försöker svälja ner samtidigt som eftertexterna rullar så kan jag väl säga att jag såg filmen för att geniet Rolfe Kent komponerat filmmusiken och för att mitt frikort, mitt ENDA frikort här i världen, Tom Selleck har en roll. Bortsett från det så finns det ingenting av bestående värde med den här filmen.

Jag inbillar mig att jag gillar Katherine Heigl men det är inte sant. Jag känner samma tomma plastiga känsla efter varje film hon är med i, precis som jag gör när Ashton Kutcher tror att han agerar när han i själva verket bara visar sin jävla överkropp.

Så när Fröken Plast och Herr Vaxad Muskelbringa ska försöka klämma lite liv och passion ur denna ”romantiska actionkomedi” då känner jag mest för ett hånskratt. Alternativt kräkas lite i en fryspåse och sen släppa den från balkongen och rätt ner på en hund som promenerar i godan ro.

Klicka här för att hyra filmen direkt på Headweb. Kom igen! Vågar jag så vågar du.

Publicerat

Memories of murder

Två jävligt korkade poliser är satta på att utreda två kvinnomord i den sydkoreanska provinsen Gyunggi.

När ett tredje lik hittas börjar dom inse att det rör sig om en kombinerad seriemördare och våldtäktsman och en polis kommer från Seoul för att hjälpa dom. Kvinnorna som dödas är alla vackra, har röda kläder på sig och mördas när det regnar.

Själva ramhistorien är helt klart intressant, det är utomordentligt fint filmat och allt är estetiskt genomtänkt. Skådespelarna är också bra men allt känns en smula…konstigt.

Jag vet liksom inte om filmen ska spegla verkligheten, om koreanska poliser överlag är som en blandning av Gunvald Larsson och clownen Manne, om brottsutredningar fungerar lika komiskt illa som i filmen, jag vet inte och jag blir inte klok på det. Jag märker att ju längre filmen går ju mer retar jag mig på att balansgången mellan hemskheter och humor inte funkar för mig. Jag kan inte bara titta och go-with-the-flow, jag vill kunna sätta fingret på det som retar mig men det går inte och det lägger sordin på hela upplevelsen.

För upplevelse, ja det ÄR det. Av det lilla jag sett av koreansk film måste jag säga att jag tycker det är sevärt och fascinerande i all sin udda berättarstil. Memories of murder är inte en film som kommer följa mig genom livet men jag fick i alla fall två timmars rejäl koreansk kulturkrock och det händer inte mig varje dag.