Författare: fiffi

Publicerat

TILL DET SOM ÄR VACKERT

Jag står framför den där tavlan på bion på vilken man kan läsa filmtitlar och visningstider. Jag vill gå på bio kl 16 och jag har tre filmer jag inte sett att välja mellan: den kritikerrosade Hämnden, publikfavoriten Himlen är oskyldigt blå och det till synes pretentiösa dirigentdravlet Till det som är vackert.

Jag vet inte vad det är som får mig att välja den sistnämnda men nånting är det. Kanske hoppas jag på att få gå loss med en ordentlig tarmtömnings-recension när jag kommer hem? Kanske har jag inte tillräckligt höga tankar om dom övriga två filmerna? Kanske vill jag bara se nåt jag inte vet så mycket om?

Nåja. Hur som helst så går jag in i salongen och med ens sänks medelåldern med tjugo år. Vi är nio personer därinne, inte en chipspåse, inte en enda android mobil som pockar på uppmärksamhet, inte så mycket som ett viskande försnack eller nåt Samuel Fröler-skvaller bakom ryggen på mig. Det är bara knäpptyst och det är asskönt!

Filmen börjar och jag får lite dålig smak i munnen redan efter några minuter. Att klämma in nånting nytt (Youtube), nånting gammalt (Mozart) och två könsord (fitta och kuk) i dom första fem meningarna känns en anings…krystat…men jag bestämmer mig för att vara openminded och inte sparka på någon som mentalt redan ligger.

Till det som är vackert handlar om Katarina (Alicia Vikander), en 20-årig tjej som har levt ett hårt liv på många sätt, bland annat genom att ha vuxit upp med en alkoholiserad mamma. Hon bor med sin hantverkarsnubbe Mattias (Martin Wallström) och jobbar i skolbespisningen, men får ett utbrott, spöar på en elev som snackar skit om henne och får sparken. I samma veva får hon nys på Mozart och blir alldeles tagen av musiken.

Efter ett gäng turer lyckas hon få jobb i receptionen på Göteborgs konserthus och där kommer hon i kontakt med Den Store (och gifte) Dirigenten Adam (Samuel Fröler) och dom inleder en kärleksaffär.

Alicia Vikander är en unik skådespelerska, hon är av en sort vi inte är direkt bortskämda med i Sverige. Hon lyckas pendla i uttryck mellan en oskuldsfull trettonåring till en tärd fyrtio-plussare till en gammal gammal kvinna och hon tappar aldrig fokus, hon spelar aldrig över, inte en sekund.

Samuel Fröler däremot är både kung och president i riket Överspel men på nåt underligt sätt så köper jag det här. Jag antar att egocentriska dirigenter med narcissistiska drag beter sig just som han gör.

Däremot blir jag inte klok på FILMEN. Den drar åt en massa håll och just som jag tror jag får kläm på vad den vill säga så sliter den sig som en obstinat gammal hund. Lisa Langseth har både skrivit manus och regisserat och enligt det jag kan läsa mig till ska filmen handla om ”nedärvda maktförhållanden i den högkulturella världen”, vilket för mig är ren mumbo-jumbo. Det är som att försöka göra Darin till Rachmaninov eller Marcus Birro till Ernest Hemingway.

Till det som är vackert är som att lägga Lilja 4-ever, Så som i himmelen, Skärgårdsdoktorn, I rymden finns inga känslor (bara för att Martin Wallström är med, ingen jämförelse för övrigt) och Hundtricket i en blender och trycka på On. Resultatet blir spretigt och halvdant och Alicia Vikander. Det är dessa tre ingredienser jag kommer minnas i alla fall.

Publicerat

Tre om en: Pulp Fiction-reflektioner

Tarantinos intellektuella bakgata
av David från Filmmedia.se

Pulp Fiction ses idag som en modern klassiker. Den ligger högt på listor över världens bästa filmer och blev snabbt en av de mest hyllade. Det är smått ironiskt att Quentin Tarantinos lekfulla våldsorgie har blivit så pass upphöjd, med tanke på hur den bryter mot tidigare konventioner i amerikansk action- och gangsterfilm.

Istället för en film konstruerad enligt sedvanlig Hollywoodstruktur med utfyllnadsaction i brist på handling, presenterar Tarantino en actionfilmernas ”Short Cuts”, som istället är sprängfylld med just handling.

Något som har slagit mig lika mycket som berättarglädjen och det icke-linjära berättandet, är Tarantinos sätt att gestalta karaktärer. Hårt gestaltade karaktärer, men samtidigt känsligt uppbyggda sådana. I konventionell gangsterfilm, inte minst gällande Film Noir, gestaltas i regel samhällets kriminella bottenskikt som enkla och ytliga människor. Ofta är de lågutbildade och ointellektuella. Streetsmartness utgör gatans överlevnadsimpulser, något som utvecklats genom tuffa år och många svåra motgångar. Så långt som till streetsmart sträcker sig oftast gangsterns intelligens.

Men Quentin Tarantino skildrar helt andra gatuslagskämpar än sedvanliga Hollywoodgangsters. Tarantinos kriminella liga i Pulp Fiction är reflekterande individer, smarta, listiga och rör sig på ett högre intellektuellt plan än i konventionella gangsterfilmer. De diskuterar alltifrån hamburgare till etik och filosofiska spörsmål.

När jag tänker på vissa karaktärer ur filmen kommer jag ihåg när jag lärde känna ett par individer från ett raggargäng utanför Arvikatrakterna. De var intresserade av konst, kultur och historia och diskuterade sådant friskt. En av dessa var briljant tecknare och hade under flera år fött upp bland annat sköldpaddor och sålt dessa(olagligt) runt till zoologiska butiker. Det är härligt när människor på detta sätt bryter mot ens fördomar om en viss typ av personer i ett visst samhällsskikt.

Tarantino visar i Pulp Fiction att människor inte alltid är enkla och enkelspåriga, att deras tankar, intellektuella förmåga och önskningar inte alltid är avhängiga den miljö som format deras livsöden.

 

 

”Royal avec Cheese”
av Martin från Royale with cheese

Året var 1994 och en film vid namn Pulp Fiction hade premiär. Filmen skulle snart bli en av årets stora snackisar inom filmvärlden och den då relativt okände regissören Quentin Tarantino skulle snabbt skapa sig ett namn i branschen, mycket tack vare Pulp Fiction och hans debutfilm Reservoir Dogs. I Pulp Fiction vrängde och vred Tarantinos på filmens tidslinje, hämtade inspiration från gamla avdammade filmklassiker – av tvivelaktig kvalitet – och kryddade det hela med knivskarp dialog, bland annat om hamburgare, som flödade märkbart fritt ur den stjärnfyllda ensemblen. Det hela var något som få hade sett tidigare.

Pulp Fiction skulle några år senare bli filmen som fick mig själv att bli verkligt intresserad av film och allt runt omkring denna underbara värld. Det var mina föräldrar som på något sätt någon gång nämnde för mig om en knasig film där man hoppade fram och tillbaka i historien, så att man knappt visste vart man var till slut. Med detta i bakhuvudet såg jag senare filmen på egen hand och jag var fast direkt. Den olinjära berättarstilen var inte så svår att följa med som jag först trodde och det gav historien en extra dimension, där enskilda scener tilläts att skina utan att den ack så viktiga helheten fick lida.

Nu i efterhand har jag sett en mängd filmer med samma upplägg, men ingen har fungerat lika väl som Pulp Fiction. I Pulp Fiction byggde detta tillvägagångsätt vidare på historien och fördjupade filmens plot, utan bli en gimmick enbart för att visa publiken att filmen var annorlunda. En stor hjälp till detta får tillskrivas filmens klippare Sally Menke (RIP) som tillät Tarantinos manus, skriven med hjälp av Roger Avary, att breda ut sig utan att bli för omständligt. För trots filmens stjärnfyllda cast är det manuset som är den klarast lysande stjärnan här. Citaten flödar om hamburgare, livsfilosofier och sådant som yrkesmördare pratar om en helt vanlig dag när de är på väg till ett uppdrag.

Pre-Pulp Fiction hade jag inte insett regissörens viktiga del i filmskapandet, eller hur viktigt det var med ett riktigt starkt och välskrivet manus. Sådana saker som man idag tar för givet, när man väger in olika saker till en films slutbetyget, var inte självklart just då. Pulp Fiction var alltså filmen som gjorde mig mer intresserad av personerna bakom kameran än de som var framför, vilket har hållit i sig sedan dess. Det är större chans att jag idag väljer en film utefter dess regissör, än vem som är med i rollistan.

Pulp Fiction var även bland de första filmerna där jag märkbart noterade låtarna som användes i filmen och att man kunde använda dessa till mer än att i bakgrunden spela med i filmens historia. Tarantino valde med omsorg sin musik och flyttade fram de till förgrunden, där de fick lysa. Detta musikfrö som Pulp Fiction sådde har gjort att filmen inte enbart påverkade mitt filmintresse, utan även tillät mitt musikintresse sakta men säkert växa sig starkare och starkare. Idag är musik minst lika viktigt inslag i en film som skådespelarna och miljöerna. Mitt musikintresse ”privat” är även det starkt präglat av det jag snappar upp via filmerna jag ser.

Efter mina första upplevelser av Pulp Fiction kände jag mig starkt manad att plöja igenom Tarantinos övriga verk och när det var klart var det Tarantinos ”kloner” (Snatch, Boondock Saints etc.) som gällde. Sedan snubblade jag in på IMDb top250 och därifrån cementerades mitt filmintresset på allvar. Jag har mycket att tacka Pulp Fiction för och mitt [trevliga] lilla filmberoende har gett mig många underhållande, minnesvärda och tänkvärda stunder genom åren.

Pulp Fiction har jag inte sett så många gånger som man kanske kan tänka sig, med tanke på dess betydelse för mig, men jag vill försöka suga på karamellen så länge jag kan och inte tjata ut filmen direkt. Filmen har även lärt mig förmågan att värdesätta en filmupplevelse och ifall man gör samma resa om och om igen kan den speciella känslan från den försvinna eller flagna. Men ibland när humöret är rätt sätter jag gärna igång Pulp Fiction och njuter i fulla drag av den, gärna med en hamburgare som tilltugg.

Och vad jag beställde i matväg när jag var i Paris på klassresa? En ”Royal avec Cheese” såklart!

 

 

En såndär….klassiker
av Fiffi från Fiffis filmtajm

Tre killar nånstans i 15-16-års-åldern sitter bakom mig i biosalongen. Snart vankas det Dumma mej men först reklamfilm. Dom frodiga tanterna Judit & Judit i Comhem-reklamen dyker upp och gör parodi på olika TV-serier och långfilmer.

Kille 1: Kolla. Nu sitter dom där i bilen. Vet ni vem hon ska låtsas vara?
Kille 2: Nä.
Kille 3: Nä.
Kille 1: John Travolta. Fett grym!
Kille 2: Vem?
Kille 1: John Travolta. Grym skådis!
Kille 2: Jahaaa. Men vem är den andra då? Han med polisongerna?
Kille 1: Samuel L Jackson.
Kille 2: Vasadu?
Kille 1: Samuel L Jackson.
Kille 2: Okej.
Kille 1: Vet ni var det är för film då?
Kille 2: Nä.
Kille 3: Nä.
Kille 1: Pulp Fiction heter den.
Kille 2: Jaha. Pulp….fiction?
Kille 1: Ja. Det är en såndär…vad säger man….klassiker. En grym film helt enkelt. Fett grym. Hahaha. Lyssna nu.

Killarna tystnar. Ena tanten i reklamfilmen säger ”Royaaale with cheeese”.

Kille 1: Hahahaha! Royale with cheese. Så jävla skönt!
Kille 2: Ofta!
Kille 1: Fett grymt.
Kille 2: Royale with cheese! Hahaha.

Reklamen är slut. Lamporna slocknar. 3D-glasögonen tas på och filmens förtexter drar igång. Då hör jag den tredje killen bakom mig vrida sig oroligt i stolen.

– Hörrni, vad är en royale with cheese?

Publicerat

THE SOCIAL NETWORK

En miljon flugor kan inte ha fel – skit är gott.

500 miljoner facebook-användare i 207 länder kan inte heller ha fel – Mark Zuckerbergs uppfinning fyllde ett hål som behövde stoppning.

The social network handlar om datanörden Mark Zuckerberg och hans liv runt 2003-2004 när han startade Facebook.

Zuckerberg var smart och jag kan absolut förstå hans baktanke med Facebook: att skapa en plattform där vänner kan interagera med varandra, hålla koll, umgås och chatta. På det sättet förstår jag hålet. Det jag inte kan förstå är att stoppningen är så jävla lättsmält och icke ifrågasatt.

För några år sedan umgicks alla på nätet med alias och hade användarbilder som var porlande vattenfall, sandstränder i motljus eller seriefigurer och hade man mot förmodan sin egen bild så visst tusan var den photoshoppad intill oigenkännlighet. Lägg därtill att ingen någonstans uppgav bostadsort eller exakt födelsedatum.

I och med Facebook har internet som användningsområde och informationsspridningscentral vänt 180 grader och allt som förut var läskigt och tabu är nu inget konstigt alls. Hela fotoalbum ligger uppe för allmän beskådan, bilder på barn prånglas ut, vardagslivet berättas in i minsta detalj och det går att få tag på långt mycket mer info än man frågar efter, både om andra och om sig själv.
Men det är okej, för klickar 500 miljoner användare i rutan att dom accepterar villkoren och förlorar rättigheterna till sina egna bilder så ja, då är det väl okej antar jag. Däremot är det inte okej för mig.

Jag som privatperson är inte med på Facebook. Jag vill inte. Fiffis filmtajm fanns på Facebook i 72 timmar. Efter 48 timmar blev mitt konto hackat och jag fick mejl om försök till intrång. Jag bytte lösenord men bestämde mig för att avsluta mitt konto, vilket för en egentlig facebookhatare och skeptiker som jag inte var ett särskilt svårt beslut att komma fram till. Men jag vill passa på att tacka alla som under dessa få timmar blev bloggens FB-vän. 48 stycken hann ni bli, vilket bara det är helt fantastiskt!

Jag säger således tack men nej tack till Facebook men tack men ja tack till The social network. David Fincher har fått till en riktigt underhållande film om visionära idéer, om vänskap, om pengar och om det faktum att man aldrig någonsin ska underskatta makten hos en redig nörd.

Publicerat

Topp 10: Världens bästa filmslut

Om början på filmen är bensinen så är slutet avgaserna, för att dra till med en rätt illaluktande metafor som faktiskt är sann.

Slutet är upplevelsen du och jag får med oss in i hjärtat, det som hänger kvar. Det är lukten, känslan, eftersmaken, resterna från när allt är över, slattarna efter festen, tårtkanten efter kalaset, doften av den goda parfymen från snyggingen som just passerade.

Är slutet dåligt trycks stoppknappen ner direkt eftertexterna anas eller så reser jag mig fort som attans från biostolen för att springa ut till bilen och låtsas spara sjuttio öre i parkeringsavgift. Är filmen bra så sitter jag där och tittar, eftertexterna rullar men jag är kvar som i nån slags skön koma och vill inte riktigt komma ut ur den där filmbubblan. Det är liksom slutet som är den STORA skillnaden mellan en klassiker och en bra dussinfilm.

Här är tio av mina favoritslut. Självklart finns det fler och antagligen har jag glömt några storfavoriter men dessa tio är mumma för själen. I alla fall för MIN själ.

Om filmtiteln är blå betyder det att du kan klicka på den om du vill. Då kommer du till min recension av filmen.

1. Det stora blå

Att inte ha med den enda film som fått betyg 6/5 av mig, det vore som att inte bara kacka i eget bo utan att göra det rätt i middagsmaten.

Slutscenen är så magnifik, så självklar men ändå överjävlig, så vacker men ändå irriterande att jag ryser bara jag tänker på den.

 

 

 

2. Saw

Det här borde vara det ultimata slutet i varje skräckfilmsthriller men av hundra som försöker är det hundra som misslyckas.

Den första Saw-filmen är undantaget som bekräftar regeln.

 

 

 

 

3. Döda poeters sällskap

Oh captain, my captain!
Hur många ungdomars liv har inte detta filmslut förändrat? Jag vet inte, men det sitter som gjutet i mitt hjärta i alla fall.

 

 

 

 

4. Primal fear

Det är inte ofta det kommer en vändning som denna i en för övrigt rätt ordinär thriller, men för mig är den inte ordinär. Speciellt inte slutet. I say no more.

 

 

 

 

5. Instängd

Det är mörkt, det är svart, det är trångt, det är klaustrofobiskt och spännande och herreguuuuud hur hög puls kan en människa ha innan hjärtat exploderar?

 

 

 

 

 

6. Sjätte sinnet

Filmtwisternas twist, jag får kalla kårar och smälter som smör.

 

 

 

 

 

7. A.I

Den här filmen kan jag skriva en C-uppsats om men det tänker jag inte göra. Jag tänker bara skriva att vad man än tycker om filmen i sig så sätter sig slutet i skallen och både jag och min klump i magen kommer minnas det för evigt.

 

 

 

 

8. Thelma och Louise

Wohoooooo, liksom! Det gäller att ge järnet här i livet, inte backa, inte ta skit, inte mesa, bara LEVA sitt liv till max och när det är slut så är det slut.
Och jag grinar.

 

 

 

 

9. Farligt begär

När Glenn Close använder sminkborttagning så gör hon det ordentligt och trots att ingenting blir sagt så förstår jag allt. Lysande, helt enkelt lysande!

 

 

 

 

10. Alien 3.

Ett slut som fick mig att se Alien 3 tre gånger på bio måste vara ett bra slut. Ripley rules!

 

 

 

 

 

Läs fler filmslutslistor här:
BlueRoseCase

Publicerat

TOLKEN

Sylvia Broome (Nicole Kidman) är duktig på språk. Hon jobbar i FN-högkvarteret i New York som tolk av Ku, ett språk som pratas i ett afrikanskt hittipåland som heter Matobo.

Det låter schysst och helt grammatiskt rätt när hon pratar, det gör det. Å andra sidan är det rätt svårbedömt rent linguistiskt, men i mina otränade öron skulle det kunna vara ett existerande språk. Men det är det inte. Ja, nog om detta, så jädra viktigt är det inte.

En kväll har i alla fall Sylvia glömt sin väska och när hon ska hämta den i sitt bås hör hon av misstag en viskande konversation på detta afrikanska språk och två personer som pratar om att någon ska dö. Mördas. Den som ska dö är Matobos president Edmond Zuwanie och tanken är att det ska ske under hans besök i FN.

Secret service blir indragen med specialagent Tobin Keller (Sean Penn) i spetsen. Han ska utreda hotbilden och luska ut Sylvias trovärdighet och han lyckas gräva upp en hel del hemligheter om henne men vilka det är skriver jag inte här.

Tolken är en potent politisk thriller, hur kan det bli annat med Penn och Kidman framför kameran och Sydney Pollack bakom? Den är spännande på ett såntdär intelligent sätt, så jag sitter i soffan och känner mig lite bättre, lite smartare och lite mer intellektuell än grannen (som jag hör tittar på Fast and the furious för tusende gången).

Det här är en thriller som med beröm godkänt fungerar även för en omtittning. Det är inte alla thrillers som klarar det. Sen vill jag ge ett oväntat plus i kanten för Nicole Kidman. Det finns ingen, ingen, INGEN som kan uttala Zuwanie lika vackert som hon. Det är värt att se filmen (igen) bara för att få uppleva det.

Publicerat

Tre om en: Underskattade kvinnliga skådisar som borde sola sig i värsta jävla stjärnglansen

Det har varit mycket machomän och tuffa filmer här i bloggen ett tag nu. Jag känner att det är dags för om inte en förändring så väl ett litet andningshål.

Nu är det lite tema: starka kvinnor över helgen och jag laddar på med en stor dos kvinnlig fägring och begåvning bland all testosteron och självklart tar jag min chans att lyfta fram tre av mina stora favoriter som förtjänar att bli ÄNNU större.

Missi Pyle

Exakt på dagen två månader, så mycket äldre än Missi Pyle är jag.

Om jag med våld och tortyr blev tvingad till att göra en extreme face makeover och se ut som en kändis så skulle jag välja Missis fejs. Hon är coolast av dom coola och jag bara går och väntar på att hon ska få en huvudroll av nån härlig regissörsvisionär och breaka så Eyjafjallajökull ligger i lä.

I min värld har Missi gjort fantastiska, men på tok för små, rollprestationer i Kalle och chokladfabriken, Big fish, som servitrisen Roxanne i Along came Polly, som Laliari i den lilla pärlan Galaxy quest och givetvis som Fran Stalinovskovichdavidovitchsky i Dodgeball.

Jane Lynch

Jane Lynch. Underbara, fantastiska Jane Lynch. Jag är nästan mållös nu.

Om jag vore en TV-serie-junkie skulle jag antagligen sitta som fastklistrad framför Glee enbart för hennes skull, men jag har inte sett ett enda avsnitt och det svider att erkänna men jag är inge bra på att följa serier, jag har annat att göra. Skriva filmblogg och sånt.

Jag har däremot följt Janes långsfilmskarriär från första parkett genom yttepytteroller i Vice versa och Jagad tills Christopher Guest, den geniala regissören, gav henne en större roll som Christy Cummings i Best in show och sedan som Laurie Bohner i The mighty wind. Sen blev hon Steve Carells chef i 40-year old virgin och egensinnig föredetta knarkare och rektor för Sturdy wings, skolan där Seann William Scott och Paul Rudd ska tjäna sitt samhällsstraff i Role models.

Jane Lynch är en sån skådis som kan göra en minnesvärd insats av världens minsta biroll. Det är kaxigt i en värld där mycket toksnyggt men menlöst får huvudroller som ingen sedan minns.

Jennifer Coolidge

Här är en kvinna som har en av världens mest välfyllda läppar. Man kan lätt förledas att tro att Jennifer Coolidge är världens äldsta spåndumma bimbo men inget kunde vara mer fel. Tyvärr har hennes utseende placerat henne i ett fack som just ett äldre, blonderat, högljutt, sexfixerat och kanske lite småäckligt våp och hur mycket jag än tror på hennes talang och gärna skulle se henne spela något helt annat så får hon gärna stanna i sitt fack för ingen gör det Jennifer gör bättre än Jennifer själv.

Hon verkar inte bara vara begåvad med en gigantisk portion skådespelartalang utan även med en stor hög skön självdistans och levererar sina repliker med sylvass precision oavsett om hon är Stifler´s mamma i American pie, manikyristen Paulette i Legally Blonde, Bobbie Morganstern i TV-serien Joey eller Amber i The mighty wind.

Publicerat

Somewhere

På pressvisningen av Sofia Coppolas film Somewhere sitter en man i stickad grå kofta på raden bakom mig. Han pratar med en kritiker-kollega innan filmen börjar och säger högt:

”Jag känner att jag måste se den här trots att det är en kvinnlig regissör. Jag försöker jobba mot mina fördomar, men det går inte. Det är sällan jag förstår varför kvinnor gör film. Jag förstår inte sensmoralen.”

Jag har fördomar mot män, speciellt äldre. Mot äldre män som har fördomar mot yngre begåvade kvinnor för att dom är just kvinnor har jag extremt mycket fördomar så självklart lyssnade jag extra noga och antecknade vartenda ord han sa. Det gäller att citera korrekt om det ska citeras.

Sofia Coppola som regissör är intressant. Ska man fortsätta fördomsanalysera henne så tror jag att hade hon inte hetat Coppola och inte varit dotter till Francis Ford så hade hon antagligen inte fått göra film. Hon hade definitivt inte fått någon roll i Gudfadern 3 om hon inte varit regissörens dotter, DET är klart som korvspad i alla fall.

Nu säger jag däremot inte att hon är en usel filmmakare, för det är hon inte, men det finns många begåvade människor överallt i världen som inte kommer nånstans alls utan rätt kontakter och släktskap. Sofia Coppola fick rätt räkmacka och nu är hon här för att stanna, om detta är jag säker.

Somewhere handlar om Johnny, en nerdekad skådis spelad av en annan skådis på nedåtgående, nämligen Stephen Dorff. Han lever ett liv som mest kretsar kring starksprit och blonda poledansöser men inget av det verkar intressera honom nämnvärt. Han har en 11-årig dotter, Cleo (Elle Fanning), som han har hand om ibland och när Cleos mamma bestämmer sig för att ta en time-out i föräldraskap och överlämnar ansvaret för dottern till Johnny har han liksom inget val. Han måste växa upp.

Somewhere är inte en särskilt speciell film, kanske inte ens en särskilt bra film. Ja, jag vet att den fått Guldlejonet för bästa film i Venedig men det biter inte på mig. Jag gör inte vågen, jag hurrar inte ens litegrann. Å andra sidan somnar jag inte heller och jag hade inte en tanke på att resa mig från visningen och gå därifrån.

Somewhere är som ljummen potatissallad för mig. Inte bra, inte dåligt, inte main-stream och inte as-udda men för att odla mina fördomar så är Somewhere en film för dom som gillar P3-musik. Mannen bakom mig i biosalongen lär alltså såga den hårt.

Publicerat

THE BUCKET LIST

Jag såg den ”mysiga” och ”sentimentala” filmen The bucket list.

Jack Nicholson och Morgan Freeman spelar cancersjuka gubbs med bara nån månad kvar att leva. Dom skriver en gemensam lista med sånt dom vill hinna med innan dom dör, vilket dom kan eftersom Nicholson spelar miljardär och kan bjussa fattiga bilmeckar-Freeman på allt.
Dom gör det dom ska, sen *spoilervarning* dör dom. Såklart. Ett regelrätt hollywoodending.

– Åååå, den här var bra, sa min snubbe när eftertexterna rullade.
– Äh!
– Jooo. Det var en mysig film.

Han som jag tycker om satt och gjorde känsloljud genom hela filmen så att för mig var det liksom ingen direkt förstasidesnyhet att han gillade den.
”Näääääh” (när man ser Nicholsons operationsärr och han ligger i sängen och skakar),”IIIIIIIIh” (när dom hoppar fallskärm) och ”Hahahahahaha” (flera gånger, varför vet jag inte).

– Klart du gillar den här filmen, sa jag. Det är ju bara snubbar.
– Gubbar!
– Ja, gubbar då.
– Jag gillar gubbar!!!
– Jag vet……
– När jag blir gammal ska jag bli gubben med snuggan som säger ”hocken” om allt hela tiden.
– En rätt ensam gubbe kan jag lova.
– Vadådå?
– Jag ska sätta gung på gungstolen allt vad jag har och sen springer jag, eller kanske hoppar fram jättefort med mitt deltastöd som en geriatrisk Lille Skutt. Då kan du sitta där i din ensamhet med din pipa och titta på The bucket list på kabel-TV.
– Jaaa,det kan jag väl! Vad mysigt!

Publicerat

Tre om en: ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND

Andreas från AddePladdes filmblogg.

Komiker i ”seriösa” filmer är ett vanligt grepp i Hollywood och det må kännas lite konstigt, men ibland blir det riktiga lyckoträffar. Det skapar en väldig kontrast och om komikern innehar lite skådespelartalang kan det till och med bli riktigt bra.

I Eternal Sunshine har Michel Gondry använd just ovan nämnda metod med Jim Carrey i huvudrollen, som för övrigt är en man som jag är övertygad har fler mörka sidor än vad han vill ge sken av. Lite som en amerikansk Robert Gustafsson. Det blir i alla fall en joyride i minnenas värld med Carrey och den enastående Kate Winslet.

Charlie Kaufman är trollkarlen bakom det komplexa manuset, som hittills är det mest lyckade av hans verk. Adaptation och Being John Malkovich har sina egna storslagna kvaliteter, men Eternal är den enda som verkligen lyckas beröra på ett känslomässigt plan. Det är en film som får en att stanna upp, tänka till och medan Jim Carrey återupplever det ena minnet efter det andra så börjar man reflektera över sitt egna liv.

Kate Winslet är som vanligt utom denna värld. Den kvinnan borde få förtur på Oscarsgubben varje gång hon släpper en ny film.

En annan viktig faktor är att Eternal faktiskt blir bättre för varje titt. Hur många filmer har sådana egenskaper? Inte många, men så är Eternal Sunshine of the Spotless Mind en unik film. Kanske är det som varit värt att minnas i alla fall? Jag tycker nog det.

Betyg: 5/5

.

.

Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.

Det finns många minnen i skallen man önskar inte skulle finnas där – förnedrande stunder, besvärande situationer och taskiga ord. När man har fått hjärtat krossat är det helt naturligt att känna att det vore bättre om hela relationsbiten vore utraderad från ens medvetande, de bra bitarna är inte till någon tröst utan gör bara mer ont än de dåliga. Så tänk om det funnes en sådan möjlighet? Vad skulle man föredra att inte minnas alls?

För Joel Barish är svaret uppenbart: Clementine. Inledningsvis dragna till varandra på grund av sina olika personligheter kommer både Joel och Clementine till slut till den punkt där alla de där olikheterna bara blir argument för varför de inte längre gillar varandra. Hon tycker han är dödligt trist, hämmad och kvävande. Han tycker hon är prålig, lite väl glad i alkohol, påflugen och, ärligt talat, lite obildad. Varje konversation blir bara ytterligare en möjlighet att såra varandra där man vet att det kommer att smärta som mest.

Så då kommer ju Lacuna Inc som en räddande ängel, företaget som raderar folks jobbiga minnen med ungefär lika mycket påverkan på hjärnan som en rejäl bläcka. Men även om tekniken är förfinad till att med pikometerprecision likvidera minnen finns också den mänskliga faktorn att räkna med.

Det måste sägas med en gång: ovanstående beskrivning är inte ens i närheten av att göra Eternal Sunshine… rättvisa. Berättad så här rakt upp och ned låter det som om filmen är en enkel historia om hjärtesorg och glömska. Hjärtesorgen och glömskan finns där, inga tvivel om den saken, men det raka berättandet kan man se sig i månen efter. Istället erbjuder den ett fantastiskt fascinerade utforskande av hur man rent fysiskt kan manifestera minnen eller avsaknaden av dem.

Eternal Sunshine… är karakteriserad som en romantisk film men här känner jag i ärlighetens namn inte så mycket för den. Jim Carrey är sympatisk som Joel (om än något känslomässigt hämmad) och Kate Winslets Clementine är särartad på ett rätt tilltalande sätt som nästan bara hon fixar. Trots det tycker jag inte att jag får någon egentlig kontakt, varken med dem som personer eller deras förhållande. Det är inte kärlekshistorien som får mig att bli glad, det är istället surrealismen och visionerna i berättandet.

Narrativet är nämligen uppbrutet på flera plan och det här en sådan där film som man egentligen behöver se om minst en gång om man vill hänga med på alla små nickningar och antydningar som man missade kapitalt första gången. Hur icke-linjärt det än är, hänger ändå berättelsen om Joels (och Clementines) minnen ihop och det går faktiskt att se en röd tråd som långsamt börjar lysa klarare och klarare. Jag kommer på mig själv med att ibland sitta och bara hisna över hur påhittigt de olika historierna väver ut och in i varandra, kröker sig runt sin egen axel, biter sig själv i svansen och allt utan att krocka. Trots att filmen i mångt och mycket fokuserar på Joels ångest (över ganska många saker faktiskt) är den underbart fantasifull.

Framförallt blir jag helt betagen i de olika sätt varmed Charlie Kaufman (manus) och Michel Gondry (regi) lyckas göra minnen och deras sönderfall så fysiska, med en del nästintill magiska övergångar. När Joel närmar sig Clementine på jobbet och hon inte verkar känna igen honom panorerar kameran snabbt ut, belysningen släcks successivt, Joel kommer ut genom en dörr och sitter helt plötsligt i trappen hos sina kompisar för lite tröst i sin misär (ok, det låter platt när man beskriver det, men det är det inte, tro mig). Joel blinkar till, Clementine (eller minnet av henne?) är plötsligt försvunnen och med henne alla omslag – böckerna i de omgivande bokhyllorna är helt blanka.

Överallt finns också olika mer eller mindre tydliga språkliga hänvisningar till minnen och glömska. Lacuna kommer från det latinska ordet för hål eller grop och betyder gap eller tystnad inom en mängd olika områden (musikaliskt, lingvistiskt, juridiskt). Titeln, ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, kommer från Alexander Popes episka 1700-talsdikt Eloisa to Abelard, inspirerad av en historiens mest välkända kärlekshistorier. I det fläckfria minnets eviga ljus har man gett upp all längtan.

Ta detta överflöd av infall, lägg fram det mot bakgrund av Jon Brions lite eftertänksamma och vemodiga score och du har en sagolik film som kombinerar det absolut bästa av Gondrys surrealism och Kaufmans invecklade utveckling.

Betyg 4/5

.

.

Fiffi från Fiffis filmtajm.

Nångång ibland känner jag att det här med att växa upp och samla på sig erfarenheter kanske inte är så dumt egentligen.

Det är inte bara att jag blir klokare med åren, det händer att jag ibland tänker lite mer nyanserat också. Förr var allt svart eller vitt, nu kan jag arbeta lite mer i gråskalan utan att känna mig torftig och tråklagom.

När jag såg Eternal Sunshine första gången 2004 var jag fortfarande inne i tankebanan att Jim Carrey var en grimaserande högljudd tramspelle och ingenting mer än det. Jag förväntade mig att få se honom i färgglada komiska roller där inte ett enda skämt nådde över skärpkanten. Så börjar filmen och Jim Carrey spelar Joel, en tärd, ledsam typ med ett ansikte som livet gått hårt åt och han träffar Clementine (Kate Winslet), en blåhårig vivid ung kvinna och jag sitter där och kliar mig i hårbotten och undrar vad fan det är som pågår.

Det finns ingenting glasklart med Eternal Sunshine. Handlingen är luddig, på gränsen till obegriplig ibland och den griper aldrig tag i mig. Den gör ingenting alls med mig annat än får mig irriterad, trött och jävligt besviken. För mig är Eternal ingenting annat än ett superfiasko, ett avskrap under skon, ett hån mot filmpubliken.

Sen går det sex år. Sex fucking små år, inte mer än så och jag ser om filmen. Mest ser jag om den för att kunna leverera en stenhård klockren toksågning till det här inlägget och för att få tillräckligt med uppdaterad information i ryggan för att kunna stå för vartenda ord. Jag trodde liksom inte att det skulle bli mer än så.

Rent objektivt har inte mycket hänt med mig på dessa år (inbillar jag mig) men tydligen massor under hjärnbarken. Jag tittar på filmen och fattar grejen lite mer nu. Jag kan se det mysiga. Relationen mellan Joel och Clementine som jag hångarvade åt förra gången känns faktiskt ganska trovärdig nu. Dom är fina tillsammans och storyn är visserligen fortfarande psyko men inte kolsvart som då, mer miljonprogramsgrå.

Jag kommer inte se om filmen om sex år igen men jag måste erkänna (om än lite motvilligt) att Eternal sunshine of the spotless mind har återupprättat någon form av heder i min filmminnesbank. En väldigt otippad heder då jag så ofta och så hjärtlöst sågat denna i andra sammanhang. Men inte idag och inte här. Det får någon annan göra.

2004

 

2010
(Fast det är en svag trea. Nån jävla måtta på utveckling får det vara.)

 

 

Publicerat

Knight and day

En actionfilm med Tom Cruise i huvudrollen är sällan genomtråkig, för att inte säga aldrig.

Cameron Diaz gör sällan ett genomuselt jobb, bortsett från lågvattenmärket Charlies änglar 2 som inte är nåt annat än en kompostrest från helvetet om någon frågar mig.

I Knight and Day spelar dom mot varandra. Cruise är Roy och Cruz är June och storyn känns lite som en såndär teckning där en person ritar huvudet på en gubbe och sen viker pappret, sen ritar nästa person nacken och viker pappret och nästa ritar överkroppen, nästa underkroppen, nästa benen och den sista fötterna och sen viker man upp pappret och ser hur gubben blev. Jag kan väl säga att handlingen inte är helt…kosher. Helt ärligt så hänger jag inte riktigt med, jag förstår inte allt, men det är egentligen lite skit samma.

Tom Cruise är manligt lugn och trygg i varenda situation hur mycket det än smäller, pangar och skjuts runt omkring honom. Cameron Diaz är andfådd, skrikig och flamsig precis som en tjej ”ska” vara och filmen, hur är den då? Ja, den är väl precis vad jag förväntar mig av något som släpptes som en sommar-blockbuster – lagom hjärndöd underhållning för en trött kväll men så hiskeligt bra vet jag inte om den är. Ganska medioker faktiskt.

Cruise och Cruz funkar däremot bra tillsammans. Det hade varit kul om dom varit gifta och lagt till varandras efternamn efter sina egna. Ungefär lika kul som om Glenn Close och Glenn Hysén gifte sig. Då skulle båda heta Glenn Hysén, eller om man tänker lite mer modernt: Glenn Close.

Publicerat

En ganska snäll man

”Jag har gjort ett par väldigt bra filmer och ett par väldigt dåliga filmer och en massa mediokra filmer. Jag ångrar inga, inte ens de sämsta. Man kan inte alltid pricka rätt men man kan i alla fall göra det bästa möjliga av situationen. Som livet självt litegrann. Man ska se framåt, med nyfikenhet och entusiasm” säger Stellan Skarsgård under en intervju i samband med Berlins filmfestival tidigare i år.

Han fortsätter:

”Igår kom en kvinna fram till mig och sa att till och med i Dogville hade hon gärna gått i säng med mig. ”Men den här filmen gjorde mig helt torr!” Allt är hästsvansens fel!”

Man kan skriva spaltmeter om Stellan Skarsgårds roll i En ganska snäll man. Ett är att någe vidare snygg är han inte och han klär definitivt inte i tunn, lång bikertofs. Ett annat är att just i den här rollen ska han inte vara snygg. Han ska se ut som en man som suttit länge i finkan och nyss kommit ut och det är precis det han gör, varken mer eller mindre.

Stellan Skarsgård har en genialisk förmåga att ta fram intressanta personlighetsdrag även hos väldigt beiga karaktärer och i lag med den norske regissören Hans Petter Moland får han alla chanser till det. Dom jobbade tillsammans även i filmerna Aberdeen och Zero Kelvin men det är med denna som det enligt mig klickat till både in absurdum och perfektum.

Skarsgårds Ulrik är ingenting mer än en ganska snäll man med ett mörkt förflutet. Han vill leva ett enkelt hederligt liv men dras in i skit av sina forna gangsterpolare för han är för snäll för att säga nej. Han ligger med sunkiga kvinnor med smutsiga trosor för att dom vill, han själv vill mest bara vara snäll och ställa upp. Men som den ganska snälla man han ändå är så har han en gräns för vad han kan se och vad han tål utan att reagera.

En ganska snäll man är en film som med en underfundig handling knallar på i ett behagligt tempo och med jämna mellanrum blixtar till med oneliners så fyndiga att jag skrattar högt. Filmen ger mig en varm känsla i magen som inte försvinner och jag sitter och tittar på eftertexterna utan att se bokstäverna, jag bara tänker. Drömmer. Fnissar lite.

Snart ser vi Stellan Skarsgård som Martin Vanger i den första amerikanska Millenium-filmen The Girl with the Dragon Tattoo och jag tycker det är så väldans synd att vi inte får se Stellan Skarsgård i fler svenska filmer. Han skulle höja kvaliteten på många filmer bara genom sin närvaro men vad bristen på svenska Stellan-filmer beror på svarar han bäst på själv:

”Jag får inte de erbjudanden jag får utomlands. Det finns ingen Moland eller von Trier i Sverige som har de intressanta jobben. Och så ser jag inte så bra ut i poliskläder.”

Du kan se filmen direkt på Headweb. Hyr den genom att klicka här.

Publicerat

Topp 10: Världens bästa öppningsscener

Det händer ibland att jag har cravings efter en speciell film precis som jag kan ha efter andra grejer, ja, choklad, lakritsshots och sånt.

Är det choklad jag vill ha och öppnar en chokladask så har jag svårt att ta en bit och stänga locket, men vill jag se en film men har ont om tid så funkar det i vissa fall att sätta på filmen och bara se öppningsscenen, i alla fall om den är tillräckligt bra.

Efter att ha läst 10-i-topp-listor med just öppningsscener hos Filmitch, Royale with cheese, BlueRoseCase och Voldo (som är påhittaren till hela idén från början) blev jag sugen på att gnugga mina grå och göra en egen.

Det finns många bra, många jättebra och en handfull helt fenomenala. Jag har säkerligen glömt några, jag har valt bort vissa men gällande topplistan har jag enbart gått på kärlek, magkänsla och mängden ståpäls på både armar och ben.

Vill du se öppningsscenen, klicka på filmtiteln.

1. Cobra
Jag tror inte ens Barry White kan bräda Sly´s sängkammarröst i det här introt.
Okej, Barry White är död men hade inte fixat det även om han var vid liv. Det blir liksom inte tuffare än såhär.

 

 

 

 

 

2. Gudfadern.

Det tar en sekund att komma i Corleone-mode.
EN SEKUND!

Filmmusiken, typsnittet på förtexterna, lyckokänslan i magen av att än en gång få se en av världens bästa filmer (detta gäller både Gudfadern och Gudfadern II som faktiskt är ÄNNU bättre än ettan).

 

 

 

 

3. Rocky IV
Wohooooooo!
Jag bara dööööööör så bra är det!!

 

 

 

 

 

4. Terminator 2
Det är ingen slump att den här öppningsscenen finns med på dom flesta såna här listor. Den ger ju hurven långt ner på vaderna.

 

 

 

 

5. Lejonkungen
När jag såg Lejonkungen allra första gången på premiärdagen på plats i Hollywood då grät jag som ett barn åt öppnings-scenen. När det liksom säger ”poff” av det där dova ljudet och sen kommer titeln upp mot den svarta bakgrunden, ja, det blev för mycket för mig, tårkanalerna typ brast!
Å andra sidan spelar det ingen roll om jag ser filmen fem gånger eller tio eller femton, jag blir alldeles tårögd varenda gång och ja, herregud, nu minns jag tjejen som sjöng den där låten fast på svenska (En värld full av liv) på ungarnas dop också….varför tänkte jag på det nuuuuu…..uuuäääääk. Måste snyta mig.

 

6. Magnolia
Jag vet inte om det går att berätta mer på så pass få minuter än vad Paul Thomas Anderson lyckas göra i Magnolias öppningsscen.

 

 

 

 

7. Reservoir dogs
Coola killar i snygga kostymer och smala svarta slipsar går i slowmotion till ball musik. Tarantino kan sin pryl!

 

 

 

 

8. Det stora blå
Precis som med introt till Gudfadern så behövs det inte många sekunder för att jag ska hamna i Det stora blå-världen och vilja stanna där. Den här öppningsscenen sätter mig nästan i trans och jag önskar mig ett direktnummer till Air Sicily.

”Roberto and an elevator, isn´t that enough?”

 

 

 


9. Hajen
Läskigt nåt så inihelvete. Och simpelt. Och nyskapande. Och, nä, jag vill verkligen inte bada utomhus mer.

 

 

 

 

 

 

10. Men in black
Danny Elfmans musik och en galen kameraåkning kittlar min fantasi så jag får utslag i hypofysen.

(Börja 2 min in i klippet.
Såg nu att introt är från MIB 2 men jag hittar inte introt från första filmen, fast det är den jag menar.)

 

 

Sen finns det tre eviga favoriter som är så klockrena att dom egentligen spelar i en egen liga i respektive genre och därmed inte får glömmas bort: Seven, Dum och dummare och Hulken.
Jag ÄÄÄÄLSKAR Hulken!!

Publicerat

Territory

Northern Territory i Australien är ett av världens mest krokodiltätaste områden. Filmen Territory utspelar sig just precis där. Kan det bli fel?

En krokodilskräckfilm kan snubbla på eget grepp på hur många sätt som helst egentligen men Territory klarar alla fallgropar galant.

Skådespelarna är ett skönt gäng till synes vanligt folk med Avatar-Sam Worthington i spetsen, krokodileffekterna är läskigt bra, så bra att jag får kalla kårar längs ryggen flera gånger och storyn håller i princip hela vägen (en smula ologiskt slut men det kan jag leva med). Krydda detta med helt makalöst vackra vyer över en bit av vår värld som det är få förunnat att ha sett i verkligheten så får du en rätt oklanderlig skräckfilm som jag antagligen inte kommer se igen men heller inte glömma i första taget.

Nog för att Australien är ett land som ligger mig varmt om hjärtat, men 95 minuter av just Northern Territory räcker faktiskt alldeles utmärkt till och med sett ur soffvinkeln, för jag skulle aldrig våga åka dit efter det här.

Du kan hyra filmen direkt om du vill. Klicka bara här.

Originaltiteln och originalplanschen är förresten skitball. Kolla här.

Publicerat

Nowhere boy

För lite drygt en vecka sedan skulle John Lennon ha fyllt 70 år. Den 8 december är det 30 år sedan han blev mördad. Han blev alltså bara 40 år.

Nowhere boy handlar om John Lennons första 17 år, hur han växte upp med sin moster och morbror i Liverpool och sakta men säkert lärde känna sin riktiga mamma, kärleken till musiken – och sig själv.

Nowhere boy är lite som en vinylsingel som börjar bra men där större delen av skivan är en stor rispa som gör att musiken hackar å hackar å hackar, den kommer liksom inte framåt, den står och sparkar sig trött mot en tegelvägg och sen vid sista sticket tjoffar man till skivspelaren och låten trallar vidare igen med ett behagligt gung.

Aaron Johnson som John Lennon har kommit att bli en stor personlig skådespelarfavorit som bara kommer bli större och större ju fler filmer jag ser honom i. Han var alldeles fantastisk som Dave Lizewski i Kick-ass och som John Lennon briljerar han. Han ensam ÄR och bär filmen ända tills Thomas Sangster kliver in som en väldigt ung Paul McCartney och jag blir alldeles tossig för poletten trillar inte ner – var fasiken har jag sett grabben förut? Jo! Han spelade Liam Neesons son i Love actually, den lilla söta trummande pojken.

Kristin Scott Thomas spelar Johns moster och hon gör mig aldrig glad, inte i nåt, aldrig någonsin. Däremot gör Anne-Marie Duff ett bra jobb som Johns riktiga mamma, den psykiskt instabila och karl-och-pojk-tokiga Julia.

Tanken med filmen är god, jag förstår välviljan och att det säkerligen finns ett intresse i att lära känna den riktiga John Lennon, sån han var innan han blev känd, innan han blev ikon, men är man inte ett genuint Beatlesfan (vilket jag inte är) så är filmen rätt menlös i sin enkelhet. Absolut sevärd, men rätt menlös.

Hyr filmen på Headweb. Klicka här.