Nu kan du läsa min lördagskrönika om den skäggige mannen och filmen Magnolia på filmsajten Bigger boat.
Ett litet klick här bara så kommer du direkt dit.
Dagens filmkrönika: Magnolia och den skäggige mannen.
THE LAST AIRBENDER
Om förra fredagens biopremiär hade världens fånigaste titel så har denna världens ballaste.
The last airbender är en titel som förpliktigar. En film som heter så ger intrycket att vara en tuff film, alltså ingenting för mesar, veklingar och folk som lätt blir förkylda.
Filmen är baserad på en tecknad TV-serie som tydligen går på Nickelodeon som heter Avatar: The Last Airbender eller Avatar: Legenden Om Aang (ibland är det bra att ha en halvstor son för det här har gått mig helt obemärkt förbi).
Världen serien och filmen utspelar sig i består av fyra olika nationer där invånarna kan bända det element dom tillhör hur dom vill. De fyra folkslagen består av Eldnationen, Vattenfolket, Jordriket och Luftnomaderna.
Den 12-årige luftbändaren Aang (Noah Ringer) är en pånyttfödd Avatar och den ende som kan bemästra alla fyra elementen. Att hålla elementen i balans är viktigt för att bibehålla fred på jorden.
I första filmen får vi lära känna två syskon, Sokka (Jackson Rathbone) och hans syster Katara (Nicola Peltz) som är vattenbändare och det är dom som hittar Aang nedfrusen i en stor isklump och…..nej, jag orkar inte skriva mer om handlingen nu. Den är mig fullkomligt likgiltig. Jag känner aggressionerna bölja upp inom mig och jag försöker verkligen se objektivt på filmen för jag fattar att den inte är gjord för 38-åriga kvinnor men va faaaaan, lite kan man väl få kräva ändå? Typ någorlunda vettigt skådespeleri?
Jackson Rathbone är den jag retar mig mest på. Jag får fan klåda i underlivet av att se honom agera. Han ser sjukt dum ut med sina uppspärrade ögon och inte en enda gång lyckas han använda dom korrekt och titta mot rätt punkt på blue screenen så att effekterna runt omkring honom blir trovärdiga. Alltså, jag snackar om en kille som inte skulle platsa i Glada Hudikteatern men som av någon skum jävla anledning fått en roll både i denna och i Twilight. Den självklara frågan jag ställer mig är: vem har han sugit av för att få dessa?
Den enda skådespelaren som får godkänt är Dev Patel, killen från Slumdog millionaire som här spelar Prince Zuko. Det är en kille som kommer gå hur långt som helst.
Regissören M. Night Shyamalan är innan detta mest känd för sina annorlunda och personliga filmer Sjätte Sinnet, Signs, Unbreakable och The village. Jag gillar det han gjort förut och låter det vara så i min värld. Jag ska försöka förtränga den här, gå vidare och låtsas som det regnar när affischerna för uppföljarna dyker upp på stan. Jag ska helt enkelt behandla filmen som luft.
The last airbender är alltså inte avataren Aang, det är jag!
MACHETE
Danny Trejo är en skådis som fastnat rätt hårt i birollsträsket. Han måste visserligen vara en av världens mest anlitade sådana men huvudrollerna har lyst med sin frånvaro, tills nu, tills han fick rollen som Machete, den lilla mexikanen med dom vassa knivarna.
Det börjar klia i huvudet efter bara några minuter. Vafaaaaan, ännu ett manschauvinistiskt epos där män är korta, satta, balla och fula och kvinnor är fagra våp som bresar och tackar ja till att knulla allt med bifogad plånbok. Satan också, det här kan bli en låååång film.
Redan fyra minuter in i filmen kommer denna högintelligenta dialog (Machete har just slafsigt slaktat ett tiotal män och öppnar dörren till ett angränsande rum där en naken tjej ligger i sängen).
Machete: Get dressed!
Naken dum blondin i säng som direkt börjar tokflirta med massmördaren: It´s too HOT for clothes.
Machete lyfter upp henne och bär ut henne ur rummet. Hon börjar tafsa på honom.
Naken dum blondin som nu står på golvet: What´s this loooong haaaaaard thing?
Machete: My machete.
Jag hade kunnat släppa filmen precis där och då, hela min kropp fullkomligt skriker KALKON och jag gör höns-kackel-ljud alldeles tyst för mig själv, men jag sitter kvar, jag ger inte upp och det ger utdelning. Det kommer nämligen ett men, det kommer ett stort MEN, för Machete som film är inte vad första anblicken säger. Den är inte vad min fördomssiren tjuter om. Den är mer än så och det på ett bra sätt.
Filmen kretsar kring hämnd som så många filmer före denna. Det är ett tacksamt tema, något vi alla kan ta till oss, men jag hoppas vid gud att inte så många tar efter Machetes version på hur man hämnas som en man.
Danny Trejo kommer aldrig bli en stor karaktärsskådespelare men i denna rollen är han perfekt. Han är liten, han är bitig, han har påsar stora som fatboys under ögonen och för övrigt ett personligt och använt ansikte och oavsett om ärren och fårorna kommer från elak ungdomsacne, att han slagit sig själv i fejset med ett knogjärn, att han är gammal och hårdrynkig eller en kombination av allsköns dåliga gener så är han helt perfekt i rollen som Machete.
Robert DeNiro spelar en senator som skulle kunna vara klippt och skuren ur Sverigedemokraternas årsbok. No amnesty for parasites är hans slogan när det gäller mexikansk invandring. Det är skönt att se honom i en rätt igenom osympatisk roll, precis som det är skönt att se Steven Seagal och Don Johnson placerade i samma fack. Det är både coolt och smart av Robert Rodriguez att damma av dom där gamla stolfilerna och ge dom blodtransfusion, ett par liter C-vitaminbrus, en hård spark i röven och tvinga dom att prestera för se hur det gick med Mickey Rourke efter The wrestler. Det är svindumt av föredettingar att inte ta chansen när den kommer, serverad på silverfat liksom.
Den gamle gräsklipparmannen Jeff Fahey får plats här även han, precis som han fick i Planet Terror. Han är ingen personlig favorit men han gör heller inte bort sig fullständigt.
Kvinnoporträtten däremot lämnar ett hel del övrigt att önska, men jag tar för givet att det är med mening. Michelle Rodriguez är visserligen både skitsnygg och tuff som en tarantella, men Lindsay Lohan, ja hon är Lindsay Lohan och Jessica Alba, herregud, vad fan gör hon för nytta för mänskligheten egentligen? Jag bara undrar.
Summa summarum: Machete är ett stycke underhållande piece-of-shit och Danny Trejo har fattat grejen att även en redigt ful karl kan se rätt okej ut om han odlar långtradarmustasch.
Den tuffa trailern kan du se här.
Tre om en: Rediga snyftare.
Ghost (1990)
I Ghost var Patrick Swayze inte bara snygg och en jävel på att dreja, han var död också. Redan då var han det.
Han spelar han Sam, en kille som lever ett lyckligt liv med sin Molly (Demi Moore) när han blir rånad och mördad. Molly sörjer något ofattbart och Sam kan inte riktigt släppa taget. Han återvänder till Molly som ett spöke, men hur ska han få henne att se honom, hur ska han göra för att få henne att TRO?
Whoopi Goldberg kammade hem en Oscar för bästa biroll som Oda Mae Brown, den något excentriska medium-kvinnan som ska hjälpa Molly att se och Sam att komma till ro.
Ghost är inte enbart en sorglig film men när stråkarna kör igång och den smärtsamma kärleken mellan Molly och Sam visas så tydligt som det bara är möjligt i en hollywoodsnyftare, då är det bara att ladda upp med näsdukar. Äkta kärlek dör aldrig, är det inte så?
Hyr filmen här.
Ömhetsbevis (1983)
Ja. Fy fan. Var ska jag börja?
För att göra en lång och innehållsrik historia kort: vi får följa en mamma (Shirley MacLaine) och en dotter (Debra Winger) genom en trettio år lång resa som kantas av både glädje och sorg – ja, det som kallas LIVET helt enkelt.
Ömhetsbevis är en film som förtjänar fler superlativer än jag kan stava till men det är också en film man ser EN gång i livet för mer orkar inte ett hjärta med. Då är det hjärt-lung-maskin och pacemaker och hela faderullan för detta tar på krafterna!
Om jag ska se på filmen enbart ur snyftarsynpunkt så går det nästan inte att maxa en film mer än såhär. Att på nära håll se en mamma bli sjuk och tvingas ta farväl av sina barn från sjuksängen, fan, jag orkar knappt skriva det utan att det blir saltvattenspool i tangentbordet. Det är übervidrigt och jättesorgligt, men det är sånt som händer, även verkligheten ser ut så och det är ingenting någon kan göra åt saken hur orättvist och hemskt det än är och hur det än vrider sig i hela magen bara jag tänker på det.
Att se, men kanske inte se om.
Hyr filmen här.
Glädjekällan (1993)
Den pensionerade frisören Ragnar (Sven Lindberg) är gift med Ellen (Helena Brodin) och vinkar hejdå till henne då hon ska iväg på en charterresa tillsammans med några väninnor.
På resan händer det som bara inte får hända – Ellen dör. Kvar hemma är Ragnar och ett helt liv tillsammans med Ellen är över. Allt han har kvar av sin fru är minnen och hennes aska i en urna och han beslutar sig för att strö ut den vid deras älskade sommarställe: Glädjekällan.
Såhär är det. När Filmstaden fanns på Norrlandsgatan var det kanske 5-6 minuters promenad till T-centralen. Från T-centralen till Fruängen där jag bodde var det elva stationer med tunnelbanan (vilket det är fortfarande). När jag hade sett Glädjekällan ensam på bio och skulle ta mig hem störtgrinade jag. Jag fulgrät sådär så hela ansiktet snörpade ihop sig, jag hulkade, jag snorade och dom jag mötte måste ta trott att det var MIN närmsta anhörig som trillat av pinn.
Richard Hobert har med Glädjekällan skapat en liten svensk pärla, en fin diamant som jag vårdar ömt och nära mitt hjärta. Jag tycker såååå mycket om den här filmen! Det är få svenska filmer som görs med sådant hjärta och äkthet som Glädjekällan och ända ut i varenda liten pytteroll vilar perfektion.
Göran Stangertz som Ragnars krökande son Mick Pierson och Camilla Lundén som Catti får vi fortsätta följa i Hoberts svit om dom sju dödssynderna, där denna är den första och den tveklöst bästa.
FIRST BLOOD
En ensam krigare, en loner utan familj, utan mening och mål hamnar i en liten stad. Han är där för söka upp en gammal vän men vännen visar sig vara död och den ensamme mannen blir än mer ensam.
Den ensamme mannen ser inte ut som alla andra, han är en udda filur och både du och jag vet hur udda filurer blir bemötta i små inskränkta städer. Det pratas skit, det sprids rykten, det gaddas ihop sig och blir det inte sverigedemokrater av urinvånarna så blir det i alla fall omänskliga utfrysare och mobbare som gör minsta viskning till en sanning.
Byhålans polis är inget undantag. Han gör allt som står i hans makt – och lite till – för att jaga ut den ensamme mannen ur staden. Men den ensamme mannen är inte vilken man som helst, han är vietnamveteran, han är John Rambo och när han får nog då ÄR det nog.
First blood är filmen som stoppade in Sylvester Stallone i mitt hjärta och tejpade igen det med hårdhomogaffa. First blood är en actionfilm som befinner sig i den absoluta toppen av listan bestående av världens bästa filmer – alla kategorier.
Jag saknar ord. Jag är bara kär. Det finns inget negativt att skriva och SATAN vad skönt det är ibland.
Fiffi fixar (med hjälp av dig): Den ultimata filmmusikspellistan.
Ska vi med gemensam ansträngning försöka göra världens ballaste filmmusik-spotify-spellista?
Jag har börjat, nu är det upp till dig att klicka in och fylla på med låtar som just du vill ha med.
Klicka här och bege dig in i soundtrackens förlovade land. Kanske hittar du en ny favorit, kanske minns du en gammal, kanske vill du dela med dig av dina bästa låtar?
För visst är det så att ibland behövs bara några sekunder av en låt för att man ska förpassas in i filmkänslan och se bilder flimra framför ögonen.
PATRIK 1,5
Precis såhär var det.
Jag satt i en fullsatt biosalong. Filmen Patrik 1,5 hade precis börjat och Torkel Petersson och Gustaf Skarsgård pussas. Det går ett sorl genom publiken, det fnissas, skrattas och nån säger ”oooooäääääääähhhhhh, näääääääeeeeee” alldeles för högt.
Vafandåför, undrar jag? Det är ju inte så att det tillämpas random-movie-nights i Sverige, där man köper en biljett och inte vet vad man ska få se. Köper man en biljett för 90 spänn för att se en film om homoadoption, varför blir man överraskad att snubbarna pussas?
Det var precis likadant när jag såg Brokeback mountain på bio. Tre personer gick i affekt efter första halvtimmen och två av dom proklamerade med hög röst vad dom tyckte om ”äckliga bögjävlar”.
Vet man med sig att man är homofob och måste typ bua så fort det visas någon form av manlig ömhet – varför går man inte och ser nån annan film istället? Nån machofilm om heteromän, för heteromän. Typ…..Arn?
Filmen för övrigt var helt okej. Ingen kioskvältare känslomässigt men jag hade en trevlig stund. Torkel Peterson spelar som vanligt Torkel Peterson men här funkar det jättebra. Och i mina ögon gör den annars ganska beige Gustaf Skarsgård en av sina bättre rollprestationer.
De skoningslösa
En prostituerad kvinna blir svårt knivskuren av en man som hade så liten snorre att han inte fixade att horan började fnissa när han drog ner byxorna.
Han skar henne så svårt att det först var oklart om hon skulle överleva eller inte, men det gjorde hon. Knivmannen klarade sig dock undan både döden och piskrapp mot att han skänkte fem hästar till bordellägarhalliken.
Det var ett rimligt straff tyckte sheriffen (Gene Hackman). Halliken hade ju ändå investerat en hel knippe dollars i jäntan, köpt bussbiljett och gett henne en plats på bordellen, klart det är gubben det är synd om som går miste om sin inkomst, inte kvinnan som förlorade sitt ansikte och därmed skönhet (och ja, det är klart kvinnosakskvinnan i mig skulle vilja gå bärsärk men det är ju liksom meningen med hela storyn).
Den knivskurnas horpolare på bordellen samlar unisont ihop sina surt förvärvade pengar och utfäster en belöning på 1000 dollar till den som dödar knivmannen och det är klart att ryktet går, den bonkas stenhårt på djungeltrumman så att nyheten sprids över dom öppna vidderna.
Bill Munny (Clint Eastwood) är en gammal änkling som bor med sina två små barn (kanske 12 och 10 år gamla på ett ungefär) på en liten gård i omarken. Han har varit en riktig tjuv, bandit och mördare i sina dagar men förändrades när han mötte sina barns mamma och lever nu ett stilla liv i lugn och ro.
Men när nyheten om jättebelöningen når honom sadlar han hästen, lämnar sina barn med orden ”vi ses om några veckor” och rider till sin gamle kompis Ned (Morgan Freeman) för att få med honom på döda-kvinnoskäraren-och-kofösarjäveln-och-tjäna-1000-dollars-äventyret.
De skoningslösa är liksom en vanlig cowboyfilm men vridet ett par varv. Det är en rätt kul film stundtals, jag fnissar lite när Bill inte kommer upp på hästen och när han lagt av sig och inte kan sjuta på en tomburk och blir alldeles frustrerad och löser problemet the-Clintan-way. Det är även en tänkvärd film som spelar på alla mina mänskliga strängar och jag borde egentligen bli jätteberörd men nej, det funkar inte riktigt på mig det här. Jag kan inte ta till mig vidder och cowboyboots och lägereldar och den där manly-man-mentaliteten hur mycket jag än försöker.
De skoningslösa fick fyra Oscars 1992 för bästa klippning, bästa regi (Clint Eastwood), bästa film och bästa manlige biroll (Gene Hackman) och trots att filmen långt ifrån är en personlig favorit så fattar jag att det är en BRA FILM och att det ibland är gott nog även för mig.
Klicka här för att se filmen direkt på Headweb.
THE RIG
”Some things shouldn´t be disturbed” står det på filmaffischen. Gud så sant det är.
Nån som inte vill bli störd är typ jag. Jag vill speciellt inte bli störd när jag längtar efter att se en läskig film som handlar om monster i kombination med vatten och blir skitglad när jag hittar The rig som enligt all info handlar om ett alien-ish-monster på en oljerigg mitt i en jättestorm som liksom betar av besättningen en efter en i ett svindlande tempo och i en klaustrofobisk miljö.
Nostromo eller en oljerigg, det kan väl inte spela nån roll? Ja, för tusan, det kan bli nåt, tänkte jag i min enfald och satte på filmen.
Nu såhär efteråt när filmen är sedd och pulsen lagt sig har jag bara en sak att säga till teamet bakom The rig: GÅ OCH DÖÖÖÖ! Ni har fan ingen aning om någonting alls, JÄVLA klåpare!!
Ni är tydligen fullkomligt okunniga i psykologi, relationer, spänningsuppbyggnad, rolltillsättning, scenografi, monster-tillverkning och den lilla men ack så viktiga punkten i en skräckfilm: hur blod ser ut. Vilken färg har det, vilken konsistens?
Men det värsta, det absolut värsta av allt är valet av bakgrunds-musik. Soundtracket består av ett brassband som tutar loss genom hela filmen och jag undrar redan efter tio minuter om det är en columbiansk TV-film jag tittar på eller nåt som sänds på helgnätter på Hallmark. Skräckfilmskänsla får jag bara efteråt när jag tittar mig i spegeln och undrar hur fan jag tänkte. ”Are you talkin´to me?”
The rig gör mig faktiskt BARA förbannad. Ingen annan känsla befinner sig i kroppen, allt annat har rymt. Nåt så urbota jävla korkat packeterat i en alldeles för snygg förpackning – som ett sämre avsnitt av Paradise Hotel.
Topp 10 – Världens mest romantiska filmkyssar
1. Clint Eastwood och Meryl Streep i Broarna i Madison County.
Scenen i köket, kyssen mellan Robert Kincaid och Francesca, passionen som går igenom både duk och TV-skärm är för mig den fulländade filmkyssen.
.
.
.
2. Johnny Depp och Heather Graham i From Hell.
Den alltid lika skönt maskulina Johnny visar med all önskvärd tydlighet hur begreppet ”hångla upp någon” ska gå till, även om det är upp mot en tegelvägg i en skräckfilm om Jack the ripper.
.
.
.
3. Demi Moore och Patrick Swayze i Ghost.
Äkta kärlek kan aldrig dö.
Molly: Do you love me, Sam?
Sam: What do you think?
Molly: Why don’t you ever say it?
Sam: What do you mean, why don’t I ever say it, I say it all the time.
Molly: No you don’t. You say ’ditto,’ and that’s not the same.
Sam: I love you, Molly. I’ve always loved you.
Molly : Ditto.
Sam: It’s amazing, Molly. The love inside, you take it with you. See ya.
.
.
.
4. Heath Ledger och Jake Gyllenhaal i Brokeback mountain.
Sällan har uppdämd passion mellan två älskande människor skildrats lika innerligt som i kyssen mellan Ennis och Jack precis utanför dörren till Ennis hus, där hans fru dessutom står i fönstret och tittar på.
.
.
.
5. Rosanna Arquette och Jean-Marc Barr i Det stora blå.
Amerikanskan Joanna åker till Sicilien för att åter få träffa Jacques, den snygga men lite underliga dykarmannen hon trånat efter från andra sidan jordklotet. Dom är på fest och ska gå hem tillsammans och hamnar i en hiss. Nuff said.
.
.
.
6. James Garner och Gena Rowlands i The notebook.
”Do you think I can be her tonight?” frågade Allie och dom båda visste att det kunde vara fråga om minuter, sekunder, innan hon åter försvann in i demensen. En kyss som kan vara den allra sista i ett helt liv av många.
.
.
.
7. Tom Hanks och Meg Ryan i Du har mail.
Hela filmen är superromantisk, slutscenen är fantastisk och dom är enastående tillsammans. Alltid, alltid.
.
.
.
8. Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i Titanic.
Vad spelar klasstillhörighet för roll när man vet att man är gjorda för varandra?
.
.
.
9. Julia Roberts och Hugh Grant i Notting Hill.
Historien om bokhandlaren William Thacker och filmstjärnan Anna Scott har blivit en av världens mest romantiska filmer och varenda kyss dom emellan sitter som gjuten men den på bänken i den lummiga innergården är bäst av dom alla.
.
.
.
10. Kirsten Dunst och Tobey Maguire i Spider-man.
Upp-å-ner, en man med mask, en spännande filmkyss som självklart blir ännu bättre för att det regnar.
GREENBERG
Ben Stiller är en typ av skådespelare som genom egna val och ohejdad vana försatt sig själv i ett fack som gör att jag som åskådare förväntar mig kasta-skruvmejslar-i-ansiktet-humor (a la Dodgeball) eller hjärndött bluescreen-äventyr (a la Natt på museet).
Jag förväntar mig inte att se honom i rollen som dramatisk skådespelare. Men det är fine. Tanken är god. Antagligen ville Ben Stiller prova nåt nytt, visa oss en annorlunda sida av honom och bredda sin repertoar. Om det tilltyget kan jag bara säga: Ben, gör inte om det.
Greenberg är en sorglig historia. Nja, inte kanske historien i sig, eller jo, den med faktiskt, men Ben Stiller själv är riktigt sorglig. Med håret utväxt ett par centimeter så det liksom blir en liten hundlock i nacken får han samma frisyr som många statligt anställda kvinnor mellan 55 och 62 har. Dessutom ger det hans redan stora huvud yttligare en dimension och begreppet vattenskalle ligger rätt långt fram på min tunga och skvalpar.
Nu är det inte Ben Stillers utseende jag ska recensera men tyvärr är det svårt att låta bli när det är han som står mitt emellan storyn och min åsikt. Jag kan liksom inte se förbi honom. Han har huvudrollen, han tar plats och den platsen han tar är han inte man nog att fylla. För att göra en jämförelse, Jim Carrey i den enormt överskattade The eternal sunshine of the spotless mind. Nu blåser jag i stora bröltutan ett tag – BRÖÖÖÖÖÖHÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL – nejnejnej vad det inte funkade. Carrey har visserligen gjort bra ifrån sig i andra seriösa roller men där, nonono, icke!
Filmens höjdpunkter, de som gör att jag klarar av att se den utan att använda spypåsen, är samtliga scener med Rhys Ifans. Där är en snubbe jag gärna skulle snacka skit och dricka lakritsshots med en kväll, eller två.
Vill du läsa en mer nyanserad text om Greenberg, klicka här och läs AddePladdes recension.
Henry – en massmördare
Det var sommaren 1992, det var fredag, jag var glad som en spillevink i hela magen för arbets-dagen var över och min semester började. Hur kunde jag fira det på bästa sätt? Jo, genom att gå på filmpremiär såklart.
Så jag hastar iväg till Victoria på Götgatan, biografen i Stockholm där det ofta visas lite ”smalare” film och köper en biljett till filmen jag sett fram emot ett tag, den om massmördaren Henry.
Man kan väl utan att överdriva säga att detta var ett av mina sämre filmval här i livet.
Efter att ha sett filmen om Henry var det inte direkt Pina Colada-smak i munnen och en doft av Hawaiian tropic i näsan utan mer synerna av kroppsdelar och den otäcka känslan av att redigt psyksjuka människor faktiskt kan finnas överallt och dom kan ha mörka sidor. Jäääävligt mörka sidor.
Historien om Henry (Michael Rooker) börjar med att hans mamma tvingade honom att som tonåring klä sig i kvinnokläder och se på när hon hade sex med rätt osköna snubbar.
20 år senare delar Henry lägenhet med sin före detta fängelsekamrat Otis (Tom Towles) och det är inte många som överlever när dom sätter igång sina störda hjärnor. Dom våldtar, mördar, styckar och videofilmar med samma frenesi och som åskådare får man hänga med hela tiden som en överfull handväska på någons axel där remmen vägrar ge vika.
Jag hade med mig en apelsinfanta på bion 1992. Jag vet det för att när jag nu ser om filmen så känner jag doften av den där läsken och jag minns hur jag försökte tänka på baddräkter, sovmornar och tre veckors frihet, men det gick liksom inte.
Ibland blir man smått uppäten av filmer man ser och det här var en sådan gång. Jag tyckte inte filmen var riktigt lika läskig nu som då men då var kontrasten så milsvid mellan en singeltjejs första riktiga semester i ett solstrålande vackert Stockholm och mördande människors mörkaste avgrund.
Jag är aningens mer luttrad nu.
PAPPA PÅ BURK
På riktigt nu, vem kom på den svenska titeln på denna film?
Vem? VEM? VEEEM? VEEEEEEM???
Nåt så urbota dumt skulle absolut kunna komma ur huvudet på manusförfattarna till Full fräs med Stefan och Krister, men detta är en amerikansk romcom, ingen underbältetbuskis från Falkenberg och det gör mig till ett levande frågetecken. Varför översätta den fullkomligt dugliga titeln The switch överhuvudtaget?
Bortsett från titelfadäsen och att få lär nappa på filmen på grund av det (”Nämen, Pappa på burk, DET låter som en bra film, DEN ska vi se!”) så är det en ganska angenäm filmupplevelse, dock en anings korkad.
Men va fan, korkade filmer har jag sett förr, korkade amerikanska filmer dräller det av och korkade amerikanska filmer med undermåliga skådespelarprestationer går det elva av på ett dussin men det här är ingen sådan.
Jennifer Aniston spelar Kassie, en medelålders kvinna som drömmer om barn men har insett att hon är för gammal för att hinna vänta på Den Rätte Mannen/Pappan och beslutar sig för att bli gravid genom spermadonation.
Jason Bateman är Wally, Kassies bäste vän och han har uppenbara känslor för Kassie men är en mes med dålig klädsmak som inte vågar säga vad han känner.
Juliette Lewis är Debbie, Kassies extroverta väninna och hjärnan bakom årets fundamentalt superdummaste nu-ska-jag-bli-gravid-fest.
Hon ordnar alltså en fest till Kassies ära där alla hennes vänner ska gratta och hurra för att hon just denna kväll ska insimineras och alltså bli gravid (hallåååå, det är en amerikansk film och ett extremt förenklat manus, alla tänkande människor VET att man inte kan bestämma med hundraprocentig säkerhet vilken dag man ska bli med barn). Med på festen är även spermadonatorn himself, vikingen Roland (Patrick Wilson) med stora bländvita tänder och fru.
Wally kommer till festen, knaprar piller, dricker sprit och tappar kontrollen fullständigt. Han tappar ut Rolands sperma i slasken och bestämmer sig för att rädda situationen på det enda sätt han kan: med ett tidningsomslag föreställande Diane Sawyer, högerhanden och lite pricksäkerhet.
Jennifer Aniston har inte tagit till sig ett endaste ord av all kritik jag kräktes ur mig i min förra Aniston-filmrecension. Det här är ännu en film där hon har samma jävla uppklippta Vänner-frilla och det är nästan så det känns befriande att hon botoxat överläppen (alltså inte själva läpp-läppen utan hela LÄPPEN, från överläppen till näsan liksom) och därmed inte ser yngre ut utan äldre. Hon ser helt enkelt lite normalt smårackig ut.
Jason Bateman tycker jag om. Jag har tyckt om honom sen jag såg honom i Lilla huset på prärien 1981.
Ja, nu skojar jag lite, då hade jag naturligtvis ingen aning om att han hette Jason Bateman och skulle växa upp och bli en charmig manboy med små ögon, då var han bara James, lillebrorsan i familjen Ingalls.
Hur som helst så gillar jag honom skarpt i allt han gör och i Pappa på burk har han fått en roll som passar honom som handen i handsken.
Till sist skulle jag vilja skicka ett litet kärleksbrev till Jeff Goldblum. Han spelar Wallys chef i filmen. Jag känner att det är för lite Jeff Goldblum i världen och trots att han är med rätt lite här så är det tillräckligt för att jag ska få Flugan-abstinens och vilja ha ett JG-maraton en regnig ledig dag.
Med Jason Bateman bredvid mig i soffan.
Och Jennifer Anistons hår som en avklippt tofs i handen.
SVINET
Dagens långsökta gåta:
Köksluckor kan med fördel målas med en skumgummi-rulle för bästa resultat. Om du tar bort gummit, vad finns då kvar?
Svar: Den här filmen. En SKUM RULLE.
Jag tänkte bryta av mitt massiva tittande på amerikansk och svensk film med något helt annat och hittade då denna: en belgisk svartvit film från 1974 – utan text – som handlar om en ensam man som knullar en gris. Ingen kan någonsin säga att jag inte försöker ta ut svängarna i alla fall.
Den svenska titeln, Svinet, låter rätt så harmlös egentligen. Jag har ingen aning om vad originaltiteln Vase de noces ordagrant betyder men den engelska titeln förstår jag: The pig fucking movie.
Redan dom första minutrarna av filmen får mig att ifrågasätta min mentala status som inte stänger av. Mannen, huvudkaraktären, dvs svinet, ska försöka skapa en flygande docka med hjälp av en duva och ett ihåligt illa tilltygat dockhuvud som han försöker trycka ner fågelhuvudet i.
Sen fortsätter filmen med att han försöker sätta på sin älskade sugga, sen bajsar han i en trälåda, sen springer han runt naken endast iförd grova innetofflor och jagar sin sugga men hon är för snabb och för lurig och han får fortfarande inte till det. Mannen har även massor av fåglar som springer runt på tomten och han verkar mest leva för sina djur, sina suspekta glasburkar och innehållet i sin bajstunna.
Sen får han då äntligen valuta för sitt trånande. Han tjongar på suggan och verkar mer än lovligt nöjd, glad och hård i magen efteråt och tidelaget resulterar i att mannen blir pappa till tre små grisar som han ska försöka uppfostra på sin sunkiga jävla gård.
Hade det här varit en svensk film hade jag sagt att med 78 minuters speltid skulle den inte få kallas långfilm. En belgisk film på 78 minuter bör inte heller kallas långfilm och den här är på gränsen att få kallas film överhuvudtaget. Ett konstprojekt, javisst, ett filmat experiment för att ta reda på var filmtittares gränser går, jodå, jag köper det med, men att se Svinet som en vanlig normal spelfilm kommer jag aldrig att kunna göra.
Undrar du förresten hur det gick att se filmen utan text?
Det gick bra. Inte ett enda ord yttrades nämligen i hela filmen.
Tack gode gode Spielberg, Cameron, Malmros, Ephron, Lucas, Howard, Sundvall, Tarantino, Zemeckis och alla ni andra som gör lättsmält filmunderhållning för oss som vill drömma oss bort till en annan värld ibland. Fanns det bara experimentell film såsom denna så skulle jag lägga ner Fiffis filmtajm på en pisskvart och sitta och karva mig i hålfoten med en glasbit istället. Det vore behagligare. För alla.
(märk väl, inte ens denna är sämre än Göta Kanal 3)
Tre om en: Filmer om svenska städer.
Hata Göteborg 2007
Rogge, Svante, Lukas, Johan och Jonas Mitander bor i Helsingborg. På helgerna åker dom över till Helsingör, super snodd öl och slåss med danskar.
Jonas är ledaren i gänget. Han är äldst, han är argast och han är som en oemotsagt storebror för dom andra. Så kommer Isak, kusin till en i gänget, med smutsiga dreads och ett öppet sinne och vrider om schackpjäserna några varv, om jag nu kan kalla skånska svennebanankillar för just det.
Gänget har som princip att aldrig snacka med någon som dom inte känner. Det är inte så moget tänkt, men man kan tillskriva dessa pågar många egenskaper men mogna är kanske inte det första jag tänker på.
Killarna spelar fotboll i ett skitdåligt korplag och dom scenerna känns så autentiska att varenda fotbollsförälder i landet kan känna igen sig. Svordomar, överskotts-testosteron-energi och en lagledare helt utan empati. Vem har inte sett sånt in action? Nicolaj Schröder som den arge fan Jonas lyckas dessutom vara både skitrolig, jätteenerverande och totalidiot på en och samma gång. Det ska han ha absolut cred för.
Det här är på en gång både så realistiskt, så dumt och så charmigt att jag inte kan göra annat än smälta. Tro bara inte att Hata Göteborg är nån huliganfilm eller ens en fotbollsfilm, för det är den inte. Hata Göteborg är en film om att fastna i mönster, om att växa upp och känna behov av att bryta sig loss och kanske till och med få arslet ur vagnen och göra just det.
Stockholm boogie 2005
Stockholm är som allra vackrast på sommarkvällar och speciellt sommar-kvällar då promillehalten är perfekt, sällskapet välvalt och ingenting känns omöjligt.
Jerka (Erik Johansson) har precis blivit singel och bestämmer sig för att fira detta med sin kusin Hoffe (Jens Malmlöf). Men en tête-a-tête med sin kusin kanske inte är den bästa förutsättningen för en oförglömlig kväll så dom bestämmer sig för att leta upp lite tjejer. Dom är rätt osmidiga, tjatar på allt som rör sig med två fettsäckar på framsidan och nappen haglar inte direkt men så missar Nathalie (Maria Lindström) sin nattbuss och blir ett enkelt byte.
Timmarna går, kväll blir natt blir morgon och sen tar filmen slut. Det händer inte mycket och det som händer är peanuts mot vad jag varit med om själv i stockholmsnatten (höhö) så jag tycker inte det är nåt att skriva hem om direkt. Ingenting mer än att jag tycker Erik Johansson är en av Sveriges absolut bästa skådespelare och att jag önskar honom ett totalt hutlöst no-mercy-genombrott så att ALLA lär sig vem han är och sätter hans vanliga namn på kartan.
Fucking Åmål 1998
Det är inte många gånger sen jag blev vuxen som jag längtat tillbaka till högstadietiden. Framtidsångest, idiot-hormoner och plastglas med La Garonne mosat med Dextrosol är ingenting att sträva efter igen kan jag känna.
Men när jag satt ensam i biomörkret den där novemberdagen 1998 och tittade på Agnes (Rebecka Liljeberg) och Elin (Alexandra Dahlström) och lyssnade på Broder Daniel och bara njöööööt av en ungdomsfilm som varken knäpper på näsan, förbannar, förenklar eller försvårar, det var så jävla härligt och helt klart ett stort hallelujah-moment för mig.
Jag minns att jag blev glad vid tanken att ungdomar kommer att få se den här i skolan och inte behöva fylla 27 innan hjälpen kommer. För Fucking Åmål är hjälp till självhjälp för massor med unga tjejer, det är jag helt hundra på.
Lukas Moodyson har gjort ett storverk som kommer sitta som ett skönt småkliande ärr vid hjärtat på många generationer ungar framöver. Ja, inte bara ungar förresten. Deras mammor också.
