Författare: fiffi

Publicerat

DEN SISTA FÄRDEN

”Sometimes you have to lose yourself before you can find anything. ”

Samma år som jag föddes gjorde John Boorman en av filmhistoriens riktiga måste-se-psyk-thriller-äventyrs-drama: Den sista färden.

Alla kan melodin som den läskiga inavlade banjopojken spelande (titta på banjoduellen här) och alla har hört uttrycket ”skrik som en gris” men inte alla vet att det är härifrån detta kommer. Men det är det.

Historien om fyra på ytan alldeles vanliga män som ska paddla kanot nerför Chattanooga river är spännande, den är läskig och det är obehaglig som satan att se hur människor kan personlighets-förändras så till den milda grad ”bara” genom yttre stress och jobbiga upplevelser och hur dom faktiskt blir några helt andra under resans gång. Fan, dom skulle ju bara på en mysig kanottur och umgås några dagar som vilken grabbhelg som helst.

Jon Voight, Ned Beatty, Burt Reynolds och Ronny Cox är männen som vi får följa nedför floden men tyvärr stannar det inte där, inte för mig i alla fall. Dessa fyra män har med den här filmen satt spår i mitt filmminne som aldrig kommer blekna. Har dom gjort detsamma hos dig?

 

Publicerat

Snabba cash

Det finns två anledningar till att jag väntat med att se Snabba cash och nu troligtvis är den sista i mellansverige som sett bokens JW förvandlas till Joel Kinnaman.

1. Jag ville glömma bort boken en smula. Jag gillade den och ville försöka se filmen för vad den är, inte jämföra mig galen med boken.

2. Jag har jävligt svårt på ett personligt plan för en av skådespelarna. Vem det är spelar ingen roll, men det är en anledning till att jag väntat.

Nu är väntan över, filmen är sedd och jag blev inte det minsta besviken. Regissören Daniel Espinosa har gjort ett toppenjobb, manus är visserligen omskrivet för att passa filmformatet men det är inte en sån stor förändring att jag stör mig och skådespelarna är alldeles förträffliga.

Om jag börjar med Joel Kinnaman så är han en skådis jag inte har superlativ nog för att beskriva. Jag tycker han är helt enastående och hans insats här och i Johan Falk-serien är bland det bästa jag sett i svensk film någonsin. Matias Varela (som Jorge) är också lite av en favorit och hade detta varit Trackslistan hade jag lugnt röstat på honom som veckans raket.

Om jag ska försöka beskriva min känsla av resten av skådisensemblen, specifikt dom skådespelare som spelar det kriminella knarkbuset, så är det just dessa som är både filmens styrka och svaghet. Styrka för att dom är förjävla bra, svaghet för att det finns en anledning till att dom är förjävla bra. Anledningen kan vara att det antagligen inte är så knivigt att spela sig själv och att det inte är så svårt att bete sig som en gris framför kameran när det är så enkelt i verkligheten. Jag överdriver en smula nu, det gör jag, men som jag ser det är ett drägg ett drägg även om han exponeras på stor duk.

Snabba cash är en bra thriller med många mänskliga bottnar. Den får mig inte att vilja läsa boken igen men kanske att jag kommer se om filmen.

Klicka här så kan du se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

Familjen Jones

Det är ganska intressant det här med prylar egentligen.

Tänk att saker är så viktigt för oss. Att vi jämför oss själva med andra och tror att bara för att grannen kör en större bil, att kompisen har dyrare kläder, att polarn hela tiden uppdaterar sig med nyaste mobilen, att det liksom skulle ha något med livskvalitet att göra eller att man på det sättet kan mäta lycka.

Det är inte så att den som har mest saker när han dör vinner. Det funkar inte så. Fast tittar jag mig omkring är det lätt hänt att jag börjar tro annorlunda för folk shoppar tamejfan som om det inte fanns någon morgondag.

Manuset till filmen Familjen Jones är egenligen rätt smart. En familj bestående av en mamma (Demi Moore), en pappa (David Duchovney), en son och en dotter flyttar in i värsta överklassområdet någonstans i USA. Grannarna imponeras över deras skönhet, över deras vackra hem, över deras perfekta yta, över vad dom tror är extrema inkomster – för hur skulle dom annars ha råd med all denna lyx?

Jo, dom har råd för dom är professionella säljare. Dom betalar inte en spänn själva för alla prylar, dom säljer en livsstil, SIN livsstil och familjen på ytan är inte i närheten av en familj när ytterdörren stängs på kvällen. Allt dom gör räknas i sålda varor.

Jag tycker andemeningen med filmen är bättre än filmen i sig. Jag tycker det blir äckligt när jag känner efter och märker att jag faktiskt har folk i min närhet som funkar så samma sätt som familjen Jones, som flashar sina prylar och leker mycket flådigare än dom är, men JAG vet att dom inte själva betalat för sina saker. Det är gåvor, det är mutor, det är prov-ex, men det vet ju inte grannarna. Dom får bara panik för att dom behöver tjäna ännu mer pengar för att hålla samma standard som vännerna runtomkring och det blir en spiral som snurrar fortare och fortare och som bara kan sluta i antingen en TRISS-vinst eller fullständig kollaps.

Som film betraktat är Familjen Jones något jag ser, begrunnar och stänger av. Som idé sätter den som sagt lite djupare spår, men för mig gör det bara att min syn på prylhysterin blir ännu klarare: prylar gör inte mig lycklig, alltså shoppar jag bara det jag verkligen behöver.

Klicka här så kan du se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

Prince of Persia – The sands of time

Det här är inte lätt.

Jag har läst recensioner av denna film på flera olika filmbloggar . Det var dumt.
I min hjärna är det här nämligen en film som gödslar alla mina fördomar om snubbar.

Jag inbillar mig nämligen att det i första hand är snubbar som ser den här. Tjejerna sätter möjligtvis upp filmaffischen med Jake Gyllenhaals nakna prinsöverkropp med knappnålar ovanför sängen och killarna tittar på filmen med öppen mun och imma på fönstren.

Men jag vill liksom radera hjärnan och titta på filmen med rena fräscha ögon, men går det?

Jake Gyllenhaal spelar alltså en gatupojke, en riktig modig tuffis, som adopteras av en kung och blir således prins. Han kärar ner sig i en vacker tjej (Gemma Arterton) och blir liksom symbolen för att det goda alltid segrar över det onda och att man inte behöver vara svinsnygg för att lägra en babe som Gemma. Eller, nä. Så är det ju inte. Klart snubben behöver vara snygg. Det är ju inte så att Gemma hade fallit för den där kommunpolitikern i Göteborg som har lite taskig hud i fejset, hur rolig och charmig han än var. Jag vet inte ens vad det där har med saken att göra men jag blir bara lite ihålig i huvudet av att se deras gnabbande och jufsande innan första kyssen, för så omständigt kan det väl ändå inte vara? Hallå! Två skitsnygga människor i en värld full av fula människor och sand. SLÄTA AV VARANN FÖR FAAAAAN, vad väntar ni på???

Prince of Persia: The sands of time är en Disneyfilm. Det är en Disneyfilm i ordets sämre bemärkelse. Det är inga blodiga scener, det är inget överdrivet våld, det är ganska dåliga effekter, det är bara en rättigenom snäll film med actionscener som inte kan reta upp en grönsak.

Jake Gyllenhaal är snygg nåt så in i helvete men krävs det inte mer för att göra en film sevärd? Jo. Kanske. Krävs det mer för mig? Nej.

För mig är Gyllenhaals deffade överkropp skillnaden mellan betyg ett och en rätt stark tvåa och det är inte bara skämmigt och gummsjukt att erkänna det, det är oproffessionellt så det förslår. Men just precis idag struntar jag i det.

Publicerat

DUMMA MEJ

Gru har ingen lust att vara snällis. Gru gillar att vara ond. Gru vill vara den elakaste av dom alla, han vill komma på det perfekta, det största och det mest häpnadsväckande brottet, vilket i hans värld är att stjäla månen.

Den kulmagade sen-åttiotalisten Vector leder ligan för elakingar sedan han lyckades byta ut pyramiderna i Giza mot en uppblåsbar variant. Det retar Gru såklart. Han vill ju vara värst. Så han adopterar tre små flickor som han har tänkt använda som spioner för att komma in i Vectors ointagliga fort och norpa hans uppfinning, en förminskningsmaskin. Hur ska han annars kunna sno månen?

Jag har sett fram emot Dumma mej sen jag såg första trailern för ett år sedan. Jag har haft pirr i magen idag i samma size som innan jag skulle se Jedins återkomst, Terminator 2 och Jurassic Park. Det var en stor dag för mig, så stor att jag frågade personalen i biografkassan om jag kunde få köpa en tom popcornkartong med Despicable me-figurerna på – och hon sa ja! Jag fick en! Tyvärr hade hon ingen namnskylt på sig så jag kan inte tacka henne vid namn men TACK tjejen, om du läser det här, du gjorde min dag!

Det jag tycker är synd är att det enbart går att se denna film i 3D om man som jag vill se den med engelskt tal. Att se den med svenska röster fanns inte på världskartan. Herregud, vem byter frivilligt ut Steve Carell och Russell Brand mot Henrik Dorsin och Rederiet-Raspen GÖRAN GILLINGER?

Att se Dumma mej i 3D är egentligen meningslöst. Förutom en femtonsekunders berg-och-dalbanefärd så fanns det ingenting speciellt som gjorde just 3D-tittande till en wow-grej, förutom originalrösterna då men dom har inte så mycket med 3D-effekter att göra.

Jag lämnade biosalongen med en riktig varm klump animerad kärlek i magen, en önskan om att dom gula minionerna med dom blå byxorna fanns på riktigt (och gärna hemma hos mig) och en tro på att det går att lära gamla elaka hundar sitta, det gäller bara att lovebomba tillräckligt.

 

 

 

.

Jag hade lovat mig själv att aldrig mer gå på bio på Heron City i Skärholmen men idag hamnade jag där ändå. Det var inte bra. När två SF-personal släpper in ett gäng krockmongon en kvart in i filmen och uppenbart anar oråd då dom stannar kvar en minut eller två för att kolla läget – och sen går! – då undrar jag hur fan dom tänker.

Jag undrar också hur SF´s tanke med att jag som åskådare ska gå ut och tillkalla personal när störande personer håller låda rimmar med att det inte finns någon personal i närheten. Ska jag gå runt och LETA i hela lokalen och missa ÄNNU MER av filmen än jag redan gjort eller hur menar ni?

Idag satt idioterna tre rader bakom mig, alltså lite för långt bort för att det ska funka att säga till på skarpen, men jag hade en själsfrände, en partner in crime som satt två rader bakom som ska ha stor eloge och jättecred att hon filmen igenom bad dom hålla käften och sedan fortsatte ta diskussionen när filmen var slut. Det hjälpte dock inte, dessa tre idioter förstörde filmen för jävligt många, men hon höll inte tyst och´knöt handen i fickan. Jag däremot hade kramp i knytnävarna redan efter tjugo minuter.

Om jag någon mer gång i livet får för mig att betala 120 spänn för att se en film på Heron City, snälla, tjonga en spikklubba hårt i huvudet på mig och dra min kropp och min perforerade skalp till psykakuten och lås in mig där för fattar jag inte att DET RÄCKER NU då är jag helt klart en fara för min egen hälsa och ska inte vistas bland folk.

Publicerat

STORYTELLING

1998 gjorde Todd Solondz Happiness, en film jag tycker hemskt mycket om. Fyra år senare gjorde han denna.

Mycket kan man säga om Todd Solondz men det enda av egentligt värde i en filmrecension är att maken till historieberättare har jag sällan sett på film.

Han skriver manus själv och det är ju en sak, ett manus kan vara alldeles briljant men vad hjälper det om skådisarna inte lever upp till och kan leverera texten. Jag vet inte var Solondz letar efter sina skådespelare men han är uppenbarligen extremt duktig på att hitta dom – och hitta rätt. Han är även småskalighetens och detaljernas mästare, varenda liten millimeter av varje scen är helt perfekt, allt ifrån scenografi till musik till statister till kameravinklar.

Storytelling är en film som är uppdelad i två avsnitt. Det första handlar om några collegestudenter där en smal tjej med missfärgat rosa hår och hennes CP-skadade pojkvän/älskare har lite av huvudrollerna. I avsnitt två spelar Paul Giamatti en misslyckad dokumentärfilmare som kommer på idén att filma en collegekille utan andra drömmar och mål än att bli en TV-kändis.

En stor fördel med Solondz´s filmer är att man aldrig riktigt vet vad som komma skall, vilket också kan vara en nackdel. Eller nackdel å nackdel, nu tar jag i, det är bara det att jag sällan är tillräckligt mentalt förberedd på att få se riktiga tabuämnen exponerade på detta vis.

Solondz väjer nämligen inte för någonting. Han sitter i sin lilla bulldozer och kör på och kör över (och backar tillbaka och kör över igen) alla våra svartaste sidor, allt det vi skäms över, alla känslor vi försöker nedtrycka. Det är befriande men samtidigt jävligt jobbigt. Det blir liksom underhållande men på ett sjukt vis och hur underligt det än känns att titta på det så är Todd Solondz filmer hästlängder bättre än allt i samma genre. Hmmm. Om det nu finns andra regissörer som befinner sig i samma genre, jag blev lite osäker här. Det finns i vilket fall regissörer som försöker men jag tycker dom kan ge upp nu.

Todd Solondz är lite av min generations Woody Allen, fast med en stark bidoft av svett, bensin och otvättat kön.

 

 

Publicerat

FROZEN

Tre ungdomar vill åka skidor men har inga pengar till liftkort. Dom två killarna i gänget lyckas övertala den blonda tjejen, den enes flickvän, att med kvinnlig list och uppknäppt tröja försöka smöra för snubben som kör sittliften så att dom kan få åka upp om inte gratis så mycket billigare.

Det är klart hon lyckas, man ser ju det på lång väg. Rosa skidjacka och drypande läppglansläppar, klart den småtjocka liftkillen inte kan säga nej och klart att han inte ens säger nej när dom två ”tjejkompisarna” hon ville bjuda med visade sig vara två snubbar.

Gänget tar sig upp i skidbacken och gänget tar sig ner. Sen vill gänget åka upp en gång till, på kvällen när det är mörkt, det blåser och liften egentligen är avstängd. Klart dom får åka upp. Klart nån tjomme som inte vet att dom där tre sitter i liften stänger av den. Klart det är fredag och backen inte öppnar igen förrän på måndag (vilka skidbackar som nu gör det?). Klart att även lamporna i backen släcks (vilka skidbackar är helt nedsläckta under högsäsong?).

Där sitter dom alltså, den höjdrädda tokrökande tjejen som har slut på cigg och dom två vindögda killarna. Ja, dom är vindögda, båda två och det är sällan man ser det på film. Två huvudrollsinnehavare med samma uttryck i ögonen, eller icke-uttryck snarare i detta fall.

Är det läskigt då? Ja, litegrann faktiskt. Jag som avskyr både snö och slalombackar får lite lätt panik bara vid tanken, men filmens aber är dels att det skulle kunna kännas så himla mycket värre, dels att filmen är så jävla infantilt pratig innan dom fastnar däruppe att jag flera gånger säger högt ”åååå vad jag hoppas att hon dör först” eller ”kan han inte bara frysa ihjäl nu då så det händer nåt?” och det är ju inte riktigt meningen. Meningen är väl att jag som tittar ska BRY MIG hur det går för dom, men hahahaha, nääääää, inte en chans att jag gör det.

Frozen är lite som en tittkö vid en stor bilolycka. Jag plockar fram mina primitiva sidor, tittar med stora ögon och gottar mig åt att det inte är jag som sitter i skiten.

Publicerat

Hejdå och hej.

Jag vill bara säga hej då till mitt lilla betygsufo och passa på att tacka för den här tiden.

Ufot har sagt upp sig och drar till Slovakien imorgon där han ska jobba som fotmassör och han hälsar att han hoppas kunna knäcka extra på nån recensionsblogg i öst.

Jag säger lycka till och hälsar istället Fiffiluran välkommen.

Från och med imorgon är det hon som sköter betygssystemet som för övrigt fungerar precis som förut:

= Världsklass! Kärlek! Applåder och visslingar!

= Toppenbra. Den här kommer jag se om!

= Helt okej. Bra underhållning för stunden.

= Njaaaa. Går att se men är något jag glömt bort redan till eftertexterna.

= Till vardags kallas detta bajs och spolas ner i toaletten men nu handlar det om film och kallas med ett finare ord kalkon.

= Göta kanal 3

Publicerat

Tre om en: Tre tjejer och tre killar om en riktig tjejfilm.

Dom senaste månaderna har jag fått ett gäng sköna mejl från några manliga läsare.
Själva kärnan i samtliga dessa mejl är att det är häftigt att:

1. En TJEJ har en filmblogg.
2. En TJEJ tycker om att se på film.
3. En TJEJ skriver om något annat än bara TJEJFILMER.

Jag kanske är korkad men jag förstår inte riktigt grejen. Varför skulle inte tjejer kunna tycka om film? Varför skulle inte tjejer kunna skriva om film, om ALL sorts film och vad är egentligen en TJEJFILM?

Efter lite forskning i ämnet och en noga genomförd enkät bland mina närmaste har den ultimata tjejfilmen korats. Det blev inte helt otippat Stekta gröna tomater.

Det är en film OM kvinnor FÖR kvinnor, men betyder det att det är enbart vi som är födda med bröst och lingonvecka som höjer den till skyarna och betyder det att den del av befolkningen som kan gro mustasch och kissa stående på offentlig plats per automatik avskyr den? För mig är det en intressant fråga.

Här följer sex recensioner av Stekta gröna tomater, tre skrivna av kvinnliga filmbloggare och tre av manliga, på sina högst personliga sätt. Längst ner i detta inlägg ser du vem som skrivit vad, men går det att genusgissa skribenten utan att veta?

Recension nummer 1.

Idgie (Mary Stuart Masterson) och Ruth (Mary-Louise Parker) är två starka kvinnor på 20-talet som först inte gillar varandra men som inom kort blir bästa vänner. Idgie hjälper Ruth att fly från sin slusk och hustrumisshandlare till man och efter det startar de en restaurang vid namn Whistle Stop Café, där de blir kända för sitt goda grillkött och sina stekta gröna tomater.

Olyckliga Evelyn (Kathy Bates) träffar gumman Ninny (Jessica Tandy) på 80-talet och får historian om Idgie och Ruth berättad för sig, vilket ökar hennes självförtroende och gör att Idgie och Ruth lever vidare i henne.

Vänskapen mellan Idgie och Ruth är jättefin. Jag vill kunna ta mig in i TV:n och umgås med dem, jag vill bli deras tredje vän. Filmskaparna har lyckats bra med att skildra deras glädje och scenen där de startar ett matkrig i restaurangen och kladdar ner hela köket, skildrar bäst den känslan. ”Nu får ni lägga av”, säger polisen Grady men de bryr sig inte om hans sura uppsyn och svarar med att smeta choklad i ansiktet på honom. Obetalbart.

Filmen är både rolig, trevlig, dramatisk och otäck. 80-talsbiten ligger mer åt komedihållet medan 20-talsbiten innehåller några ganska ruskiga scener. Visst har 80-talsbiten sina dramatiska ögonblick (det är lätt att identifiera sig med Evelyns brist på självkänsla) men den är mestadels rolig och mysig.

Jessica Tandy fick en Oscarsnominering för sin insats men det kunde gott alla fyra ha fått, eftersom de alla är felfria i sina rollprestationer. Stekta gröna tomater är en underbar film and I love it.

Betyg: 4 av 5

.

.

Recension nummer 2.

Min mamma har sett fyra filmer på bio i modern tid: Änglagård 2, Göta Kanal 2, Så som i himmelen och Stekta gröna tomater. Dom första tre hade hon nog kunnat vara utan men Stekta gröna tomater var filmen som fick henne att fatta grejen: film kan vara alldeles alldeles underbart.

När mamma fick diagnosen demens för några år sedan och var galet vimsig och glömsk var Stekta gröna tomater den enda film hon faktiskt mindes att hon överhuvudtaget sett. Jag minns också både filmen och dagen när vi satt bredvid varandra på Astoria på Nybrogatan bland rynkiga tanter i fjäderboa och grät. En fin historia, en mysig film, en skön känsla och som sagt, en film som inte släpper taget ens om man genomgår en altzheimerutredning. Vad säger man om det? Det måste ju vara världsklass!

Betyg 4/5

.

.

Recension nummer 3.

När Stekta gröna tomater hade premiär var jag tolv år gammal. Jag såg den på bio två gånger och sedan köpte jag VHS:en. Jag såg den om och om igen. Och grät. Sedan började jag tycka att den var sentimental och pinsam och gömde den i videohyllan. Det är säkert femton år sedan jag såg den. Tills idag.

Det var väldigt märkligt att se den här filmen som vuxen. Jag kände igen varenda varenda scen, varenda musikslinga, varenda replikskifte. Det var som att lyssna på en skiva som man har ”lyssnat sönder” – man hör liksom inte låtarna längre; de är för hemtama. Den här filmen kan man säga att jag har ”sett sönder” och det gör det väldigt svårt att skriva om den.

Magin var tyvärr försvunnen. Ur mitt tolvåriga perspektiv tyckte jag att den var mörk och spännande. Nu fascineras jag av hur en film som handlar om lesbisk kärlek på 30-talet, rasism och kannibalism (!) kan vara så utslätad. Jag önskar att producenterna hade haft modet att inte göra den PG-13. Ruth och Idgies kärleksrelation är ju nästan oförskämt kysk och outtalad. Det är också trist att vi aldrig får lära känna de svarta karaktärerna mer än som som ”de snälla, trogna svarta som de vita kvinnorna är schyssta mot.”

Med det sagt så tycker jag att Mary Stuart Masterson och Mary Louise Parker är underbara i huvudrollerna och har en fantastisk kemi. Jag älskar scenen när Idgie hämtar honung åt Ruth. Nutidshistorien tyckte jag var lite pinsam redan som barn och den har ju inte direkt blivit mindre genant. Den känns alldeles för mycket ”familjefilm” hur mycket de än pratar om vaginor.

Visst grät jag men jag är väldigt osäker på om det var en pavlovsk effekt eller filmen i sig …

Betyg: 3/5

.

.

Recension nummer 4.

Bilar som vinchas upp ur vattensamlingar signalerar vanligtvis problem och oro. Så också för Idgie Threadgoode som i och med den upptäckta bilen anklagas för mord på Frank Bennett, make till väninnan Ruth.

Historien om Idgie, Ruth, Frank och många andra berättas i sin tur för Evelyn Couch av den 83-åriga Ninny. Evelyns namn är välfunnet ety hon är överviktig och med sin kläder helt klart äger ett visst släktskap med de pösigt storblommiga chinzkreationer som ofta återfinns i brittiska vardagsrum. Som så många andra husmödrar med utflugna barn famlar nu Evelyn efter att hitta någon mening i sitt liv (förutom att frånvarande stoppa i sig chokladbit efter chokladbit) men kurserna där man ska utforska källan till kvinnlighetens styrka genom att gresa över speglar är inte riktigt hennes grej. Istället finner hon sig mer och mer dragen till Ninny och historien om kvinnlig vänskap på 30-talet.

Fried Green Tomatoes slår sig bekvämt tillrätta bland de likartade filmer som kom en masse i början och mitten av 90-talet (redan när vi hör de första tonerna av Thomas Newmans klarinettscore förstår vi vartåt det barkar) — Steel Magnolias, A League of Their Own, Joy Luck Club, Waiting to Exhale och How to Make an American Quilt. Filmer som i många fall också byggde på böcker som, hade de publicerats blott tio år senare, alla hade ståtat med klistermärken från Oprahs egen bokklubb. Alla med ett myllrande persongalleri, vindlande historier som gärna sträcker sig över decennier och budskapet om att sann frälsning ligger i systerskap.

Det som gör att Fried Green Tomatoes skiljer sig en aning från mängden är utnyttjandet av southern gothic-greppet, använt av författare som William Faulkner och Harper Lee. Stilen använder de klassiska gotiska stereotyperna och vrider dem sedan en aning, bland annat för att utforska sydstatskulturen i all sin härlighet och misär. Istället för riddaren och den sköna jungfrun har vi Idgie och Ruth. De obligatoriska övernaturliga inslagen tillfredsställs av den flera gånger upprepade vandringssägnen om gässen som flög bort med en hel sjö samt Idgies bihypnotiserande förmågor. Groteskerierna återfinns framförallt i en övergångsscen som är riktigt briljant i sin makabra humor.

Men så mycket skiljer sig filmen ändå inte från sina medsystrar. Den nutida parallellhistorien om hur Evelyn får kraft och mod att återta makten över sitt eget liv genom att börja träna, skaffa sig ett jobb samt snyggare frisyr och kläder och sluta be om bekräftelse från sin nonchalante sportfåne till man blir inte så mycket mer än en artikel enligt modell 1A i Amelia. På det här sättet slinter filmen också på snabba feelgood-medar över mörka vakar — tangerar lättsamt ämnen som hustrumisshandel, rasism (i form av good ole KKK), alkoholism, fattigdom och homosexualitet utan att någonsin på allvar dyka ned i dem. Gud förbjude att publiken skulle känna sig deprimerad.

Just när det gäller det lebiska temat blir jag nästan fascinerad över hur jag själv så kapitalt kunde missa det vid tidigare sittningar med Fried Green Tomatoes, eller åtminstone inte fästa någon större uppmärksamhet vid det. Scenen där Idgie och Ruth rödblommiga och svettlockiga har ett vällustig matkrig i köket är nästan söt i all sin övertydlighet. Däremot känner jag mig betydligt mer övertygad om vänskapen mellan Ninny och Evelyn än den mellan Idgie och Ruth, kanske för att Jessica Tandy och Kathy Bates när det kommer till kritan faktiskt är bättre skådisar än Mary Stuart Masterson och Mary-Louise Parker.

Fried Green Tomatoes är som att sjunka ned i en bekväm fåtölj — den tillhandahåller trygghet och följsamhet. Vill man bli utmanad får man söka sig andra jaktmarker.

Betyg 3/5

.

.

Recension nummer 5.

När en kvinna besöker ett ålderdomshem råkar hon börja samtala med en av de inneboende som börjar berätta om sin uppväxt under det tidiga 1900 talet. Berättelsen handlar om den starka vänskapen mellan de två kvinnorna Idgie och Ruth.

Vill man se en film där: Klyschor duggar tätt och alla talar med en påklistrad sydstatsdialekt, skådespelarna låter ungefär så här då är detta filmen för dig! Jag har i varje fall sett den för sista gången.

Betyg: 3/10

.

.

Recension nummer 6.

Någonstans ganska långt in i det här 130-minutersdramat inser jag att något riktigt listigt och effektivt har inträffat. Utan att jag tänkt på det har två, till synes olika historier, mer eller mindre sömlöst vävts in i varandra och får givetvis i slutet den förväntade hopknytningen av den berömda säcken helt enligt standardmallen. Men ack så vackert och självklart det hela utförs.

Berättelsen tar avstamp i olyckliga Evelyn (mästerligt spelad av Kathy Bates) och hennes vardag med den mossige maken Ed som hellre äter kyckling framför televisionsmediet och kollar sport. Evelyns räddning från det trista förortslivet heter Ninny Threadgoode, en synnerligen vital kvinna hemmahörande på det äldreboende som Evelyn besöker med jämna mellanrum för att hälsa på en släkting till Ed.

Av en slump börjar så Ninny berätta en historia för Evelyn om en svunnen tid och två starka kvinnor, Ruth och Idgie, i den amerikanska södern under början av 1900-talet och vi får tacksamt följa deras vänskap och liv under kommande goda och mindre goda år.

Och det är allt en mustig och spänstig historia som regissören Jon Avnet serverar med diverse tilltugg, färgrik och detaljfylld till sista filmrutan. Manuset (efter en framgångsrik romanförlaga) är så pass strategiskt hopsatt, där jag växelvis får följa Evelyns vardag kontra Ruth och Idgies äventyr, att ögat lurar in mig i en fascination för alla inblandades vidare öden. När jag så småningom inser att filmen ihärdigt trycker på alla de effektiva knappar som behövs för att spä på den ganska banala historien enligt konstens alla regler, är det försent att hejda sig och jag är fast i tvånget och lusten att få veta hur det ska gå för dessa kvinnor från dåtid och nutid (eller tja..ett tidigt 90-tal med starka spår av det hemska 80-talsmodet…).

Om detaljerna är vägvinnande och färgstarka, måste detsamma sägas om skådisprestationerna. Det är helt kvinnornas filmkväll, även om ett par flyktiga mansroller syns till lite lagom i historiens utkanter. Kathy Bates redan nämnd, som visar framfötterna ihop med väna Mary-Louise Parker, veteranen Jessica Tandy (det här blev en av hennes sista roller) som med sitt enkla och bejakande skådespeleri får mig att le fånigt i tv-soffan, och så Mary Stuart Masterson! Skådespelerskan från det gamla glada 80-talet som var expert på att gestalta pojkflickor med hemliga drömmar (vi minnesgoda ser förstås Some Kind of Wonderful framför ögonen!) Roande att se henne igen, och banne mig om inte pojkflickan tillåts komma fram en aning även i denna film! Karaktären sitter vattentätt hos henne och det är absolut inget fel på vare sig energi eller utstrålning. En mycket bra kvartett som tillsammans bär upp hela filmen.

Stekta Gröna Tomater är klassiskt lurendrejerienkel i sitt upplägg när det handlar om känslor och drama. Den använder humor som snygg motpol till det sorgliga och tunga. Filmen framstår på sina ställen nästan som episk, trots att den kanske inte förtjänar det och allt vävs in i en varm filt av musikaliskt finlir, frågor om livet och döden och allt det där som händer mellan, vänskap över alla gränser, lite skön sydstatshumor och ett vackert foto. Till och med en liten kriminalhistoria lyckas hitta in i händelserna, utan att på något sätt ta plats eller fokus från dramat.

Även om filmen luras och blir bättre än vad manuset egentligen berättar, blir det en synnerligen effektiv må-bra-film som sätter positiva spår i mitt filmhjärta. Jag smälter och skäms inte för det en enda sekund att gnugga mig i de aningens blanka ögonen när filmen närmar sig slutet. Rekommenderas varmt och tryggt. Till och med tomaterna i filmen verkar goda!

Betyget: 3 fina tomater

.

.

Gissade du rätt?

1. Skriven av Rasmus från RJ:s filmblogg.
2. Skriven av Fiffi från Fiffis filmtajm.
3. Skriven av Sara från Glory box.
4. Skriven av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.
5. Skriven av Johan från Filmitch´s filmblogg.
6. Skriven av Stefan från Flmr – en sorts filmblogg.

Publicerat

I rymden finns inga känslor

Sam (Martin Wallström) bor ihop med Frida (Sofie Hamilton). Sam har en bror som heter Simon (Bill Skarsgård) som bor hemma hos deras föräldrar.

Simon har Aspergers syndrom och är inte helt lätthanterlig ens för föräldrarna och när Simon återigen gömmer sig i en tunna med lock (som han tror är ett rymdskepp) och vägrar komma ut får hela familjen nog. Sam tar med sig Simon hem till lägenheten och där ska dom försöka bo och samsas alla tre. Ja, lycka till säger jag bara.

I rymden finns inga känslor är en vettig film. Det är skönt att se en ungdomsfilm men tänkande, kännande, MÄNSKLIGA människor, där det händer jobbiga saker som karaktärerna får deala med och visa riktiga känslor som i verkligheten. Precis som när Sams och Simons mamma (spelad alldeles fenomenalt av Lotta Tejle) får nog, när måttet är rågat och hon bara VRÅLAR, det är så jävla härligt att se. Inga fasader, inget påklistrat låtsasliv, bara ett jävla desperat urvrål.

Jag har egentligen ingenting negativt alls att säga om filmen mer än att jag, min vana trogen, är alldeles för arbetsskadad för mitt eget bästa och reagerar på tapeterna i lägenheten och rabblar artikelnummer och kollektionsböcker i huvudet. Det är en knapp jag inte kan stänga av men det är också en olat jag kan leva med.

Det jag därmot INTE kan leva med och VÄGRAR att acceptera är alla dessa UNGJÄVLAR som envisas med att PRATA, RINGA, MESSA och SPARKA I STOLSRYGGEN FRAMFÖR under filmen. Jag blir fan galen. Jag blir RABIAT och det var beteendet från vissa ungdomar under denna film som fick mig att skriva detta blogginlägg.

Men jag får ta tillfället i akt och passa på att tacka dom störande unga tjejerna att dom åtminstone hade vett nog att bara göra grimaser och lipa och inte svara mig med svordomar och könsord när jag bad dom lägga av eftersom min dotter satt i stolen bredvid och ingen unge mår bra av att höra sin morsa bli kallad fitta offentligt.

Nog om det. Tillbaks till filmen. Bill Skarsgård gör mig glad. Han visar att efternamnet inte bara öppnar dörrar, det förpliktar och han lever upp till förväntningarna. Han är duktig.

Min dotter hade svårare för Cecilia Forss än jag hade men det beror antagligen på att hon är mer bevandrad i reklam-TV än jag. Så visst finns det en fara i att sälja sitt ansikte för länge till en specifik produkt, jag tror nämligen inte att hon vill förbli känd som ICA-bruden.

Martin Wallström är annars filmens stora behållning. Jag vet inte var han kommer ifrån, jag vet inte vart han är på väg, jag vill bara att han stannar kvar och filmar mer för han gjorde det här riktigt riktigt bra.

 

Publicerat

SEVEN

Jag är en sån filmtittare som älskar förtexter.

Således är jag en sån filmtittare som avskyr filmer som bara börjar UTAN förtexter, utan någon form av presentation. Jag inte bara avskyr det, jag HATAR det som pesten. För mig säger förtexterna enormt mycket om filmen och dom behövs för att jag ska komma i stämning. Sån är jag liksom.

Fyra minuter in i filmen Seven börjar förtexterna och bortsett från i filmer av Quentin Tarantino som är en snubbe som verkligen förstått the power of the typsnitt så är förtexterna till Seven det bästa jag sett.

Jag hamnar i rätt känsla på studs, det finns inga tveksamheter. Jag förstår att det jag ska få se är något utöver det vanliga, det kommer bli otäckt, det kommer bli hemskt och jag vet inte vem jag kommer vara när jag kommer ut på andra sidan.

Och efter att ha sett Seven måste jag säga att eftertexterna blev i stort sett lika viktiga. Dom var både otroligt välgjorda och extremt välbehövliga när jag satt där dom sista minutrarna i biosalongen och hade 300 i puls och LP-skivor under armarna och bara tänkte för sig själv: WHAA HAPPEN? Vad tusan var jag med om? Jag vill se om den här och det NU!

Om du som läser det här mot förmodan inte har sett filmen så tänker jag inte berätta ett jota mer än att filmen handlar om två poliser, William Somerset (Morgan Freeman) och David Mills (Brad Pitt) och deras jakt på en seriemördare som på mycket kreativa vis mördar sina offer efter dom sju dödssynderna. Gwyneth Paltrow spelar Mills flickvän och var även förlovad med Brad Pitt på riktigt under den här tiden.

Seven är en modern klassiker och filmen som banade väg för David Fincher att i stort sett få fria tyglar i filmbranschen vilket åtminstone jag är rätt tacksam för.

Däremot är jag lite förvånad över min totala fascination för en film som i färgskala påminner en hel del om kaffe som stått väldigt länge på en varm spisplatta och med väldigt lite kvar i kannan (ofta på en tvivelaktigt besökt restaurang i nån liten håla) och när man sen häller standardmjölk i detta kaffe, dricker en klunk och utbrister ”Vilket jävla rävgift!”, så ser den här filmen ut.

Seven är en rättigenom dyster och hemsk historia som lämnar en eftersmak som får mig att önska att jag druckit nämnda kaffe. Det svider och bubblar och klumpar sig i mellangärdet och det är en känsla som sitter kvar i magen länge länge efteråt.

Publicerat

Jag är ingen fitta, jag är ingen hora, jag vill bara att du ska hålla käften när du sitter i en biosalong! Varför är det så svårt att förstå?

Ända sen jag var i tioårsåldern har jag gått ofta på bio.

När jag var 17, bodde i en byhåla och pendlade till skolan i Stockholm hände det att jag gick på bio för att få sova en liten stund i väntan på tåget. Det var tyst, varmt och mysigt på biograferna och jag kände mig som hemma.

När jag var 18 flyttade jag till Stockholm och bodde på biograferna. Jag kunde se två, tre filmer per helg för utbudet var enormt och biograferna stora och dom var inte rädda för att dra på ljudet så det mullrade i väggarna. Jag hade en liten anteckningsbok i väskan där jag förde statistik över sittplatser jag haft och tillslut kom jag fram till den ultimata platsen på varje biograf sett till placering och storlek på duk samt högtalar-system.

Att gå på bio har för mig alltid varit en chans till lugn och ro mitt i ett stressigt liv. Jag älskar att gå på bio ensam, sitta i salongen med en kaffe och få den där filmförväntningen i magen när jag valt en film som jag tror riktigt mycket på.

Jag vet att jag är nördig. Jag vet att jag ger biotittande som fenomen och biosalonger som offentliga rum mycket större plats än vad alla som är normalintresserade av film gör, ingen behöver tala om det för mig för jag vet. Det jag är däremot också vet är att det finns många biobesökare, både sporadiska och mer frekventa sådana, som just nu är extremt trötta på hur folk beter sig inne på biograferna.

Det pratas högt, det sms:as, det pratas i mobiler. Flera gånger har jag sett att det tittas på en ANNAN film i mobilen samtidigt som filmen dom betalt för visas mitt framför ögonen och det är inte så att dessa mobilanvändare smyger med telefonen, nejdå, den hålls oftast upp så att ALLA bakom kan se, att ALLA bakom ska störas av ljuset från displayen.

Jag kan inte vara tyst. Jag vägrar acceptera att människor medvetet sitter i en biosalong och förstör för andra. Jag har inte betalat hundratjugo spänn för en biobiljett för att sitta i en stol och vara förbannad i två timmar. Jag säger till. Jag ber dom som pratar vara tysta. Jag ber dom som messar stänga av mobilen. Jag ber dom som skriker och skränar att sluta med det. Men jag är ganska ensam om det. Jag är inte ensam om att störa mig, sitta och sucka och tyst gnälla men jag är oftast ensam att öppna munnen och ta konfliken och jag är URBOTA TRÖTT PÅ DET!

Jag förstår inte vad som är så svårt. Jag förstår inte varför det finns ungdomar som tar av sin månadspeng för att se en film och sen gör allt i sin makt för att INTE titta på den. Jag förstår inte varför jag ska behöva få dom obligatoriska orden hora, fitta, jävla hora, käften kärring i nacken när jag ber någon vara tyst och i detta fallet är det ingen skillnad om jag säger till en grupp tjejer eller en grupp killar, jag blir bemött på samma sätt.

Visst, jag kan förstå varför andra inte säger till, det är inte direkt kul och det främjar inte en god stämning men det hjälper inte heller att vara tyst. Jag har mejlat SF många gånger om detta men jag får aldrig nåt svar. Jag kan bara anta att dom vet vad som sker men att dom inte har nån lösning.

Eller är det kanske så att det ÄR okej att väsnas, skrika, prata högt och använda mobilen i en biosalong? Är det JAG som tänker fel, jag som överreagerar?

Skriv gärna en kommentar om vad DU tycker. Har jag rätt, har jag fel, är jag larvig, har du varit med om samma sak, håller du med eller har du råkat ut för mina aggressioner i en salong och vill ge tillbaka? Skriv. Kanske är det så att dom som tjänar pengar på våra biobesök har lättare att läsa detta inlägg än att öppna mejl? Det är i alla fall MIN förhoppning, för jag ensam kan inte göra någon skillnad.

Jag kan visserligen sluta gå på bio för att få en mentalt lugnare tillvaro men jag vill inte det. Jag vill fortsätta se fram emot mina biobesök och jag vill fortsätta se på film ihop med människor som också vill det. Vad vill du?

Publicerat

FJÄRILEN I GLASKUPAN

Jean-Dominique Bauby (Mathieu Amalric) var chefredaktör för franska Elle.
8 december 1995 fick han en massiv stroke och hamnade i koma.

När han vaknar upp tjugo dagar senare kan han inte röra en fena. Han har hamnat i nåt som specialisterna kallar locked-in-syndrom, där hjärnan fungerar och förstår men kroppen inte kan förmedla sig med omvärlden.

Det enda Bauby kunde göra var att röra huvudet alldeles så lite och att blinka med vänster öga. På det sättet lyckades han skriva en bok om sitt liv och bara där blir jag både imponerad och vansinnigt trött. Han blinkade sig alltså igenom vartenda ord, ungefär 200000 blinkningar blev det och varje ord tog i genomsnitt två minuter att få fram.

I mars 1997 var boken klar och tio dagar senare dog Bauby.

Nu slog jag svenskt rekord i spoiler va? Hela filmen på bara några rader, från början till slut, det är som att se en riktigt amerikansk trailer. Där är det inte många viktiga scener som undanhålls för ve och fasa, tänk att gå och se en film som man inte redan vet allt om, tänk om man inte förstår handlingen, det vore för hemskt.

Så, nej, det ÄR ingen direkt spoiler. Det är ingen överraskning vad som ska hända och händer i filmen. Däremot är det en vacker film men en annorlunda vinkling i och med att man får se omvärlden ur Baubys ögon.

Jag känner paniken när han tror sig prata med sin läkare och märker att ingenting går fram. Jag mår fysiskt dåligt när han får sitt högra öga igensytt då det inte riktigt fungerar och slemhinnorna riskerar att bli infekterade om ögat är öppet och han ligger där och tittar och jag tittar med, för hans vy är min vy och fan, det är jobbigt.

Emmanuelle Seigner spelar Baubys fru och henne har jag inte sett på film sen hon kissade på Peter Coyotes TV i Roman Polanskis Bitter moon 1992. Hon är snygg. Jag antar att det är därför hon fått rollen.

Fjärilen i glaskupan är en fin liten film men alldeles för otäck för en sånt känsligt kvinnfolk som jag, som dessutom är livrädd både för sjukhus, läkare och att bli krasslig över lag. För många andra är det säkert en fullpoängare.

 

Publicerat

Joaquin Phoenix förr och nu.

Joaquin Phoenix har dykt upp i media med yvigt skägg som värsta hardcoreuteliggaren ett bra tag nu, men för några veckor sedan hade ”I’m still here” premiär, filmen som gav svaren på frågorna:
Vad håller karln på med?
Hur drogad kan en människa vara och ännu gå upprätt?
Varför kastar man bort världens skådespelarbegåvning och sadlar om till att bli RAPARTIST? Borde han inte dra lite mer åt…country….i såna fall?

Först sas det att filmen var en dokumentär om Phoenix trasiga liv och nedåtgående leverne, men regissören Casey Affleck tog bladet från munnen och medgav att allt var fejk. Filmen är tänkt som en slags låtsasdokumentär för att visa upp kändisskapets avigsidor.

Att sitta som gäst i en välstoppad fåtölj hos David Letterman måste vara just en av dessa avigsidor. Maken till dålig intervjuare har jag aldrig sett. Fan, han nappar ju inte ens när världens största svärdfisk ligger på skrivbordet. Han ställer inte en vettig fråga om hela projektet, varför det blev till, hur det kommer sig att Phoenix och Affleck tycker att det är ett såpass viktigt ämne att ta upp att Phoenix är villig att ”byta liv” flera år för att det inte ska bli genomskinligt.
Näe, istället gnäller Letterman och tycker synd om sig själv för att den första intervjun blev så underlig och att han är skiträdd att han har gjort bort sig eftersom intervjun är med i filmen – och, han vill ha pröjs!

Fram med banantårtan, tänd ljusen och tuta i vuvuzelorna. Kreativitet ska premieras och att tänka utanför lådan på det här sättet är få förunnat att klara av.
Så tagga ner Letterman. Just watch and learn.

Publicerat

KARAOKEKUNGEN

”Vem vill se ut som en förvånad badboll?” frågar filmens Pirko (Kjell Wilhelmsen) och syftar till hur snubbar ser ut som rakar av sig håret på huvudet.

Vem vill vara karaokekung frågar jag mig för det här är fan inte bra. Jag hyrde filmen för att få se Mia Skäringer men hur mycket var hon med? Fem minuter? Känns som falsk marknadsföring om någon frågar mig.

Det är krystade dialoger, det är platt scenografi, det är ocharmigt och inte kul alls. Filmen är ändå kategoriserad som komedi, utan citationstecken, men för mig liknar det mer ett Roy Andersson-drama fast utan Roy Anderssons smutspastelliga perfektion.

Kjell Wilhelmsen i huvudrollen verkar vara en skön kille och jag låter ingen skugga falla över honom. Han klarar sig med beröm godkänt och han kunde ju inte veta hur slutresultatet skulle bli när han läste manus och tackade ja.

Näääe, jag ids inte ens analysera det här. Jag tackar för mig och går vidare genom livet för den här hållplatsen har absolut ingenting spännande att ge mig som kan hålla mig kvar. 82 minuter i Almost Elvis-land var 81 för mycket.