Författare: fiffi

Publicerat

Se The Terror gratis

Fredagkväll med Idol och Skavlan på TV eller en bisarr Roger Corman-skräckis i datorn?

Jack Nicholson är stilig och välklippt och följer efter en mystisk kvinna (Sandra Knight) till ett slott som ägs av baronen Victor Frederick Von Leppe (Boris Karloff). Han smyger runt där som en annan James Bond i soldatmundering. Sen är det lite häxprylar också. Och mörkt är det. Och konstigt.
Hey, det är Roger Corman. Han är inte dom stora – dyra – effekternas man, det ska gudarna veta.

Hur som helst, för mig är en knepig skräckrulle från 1963 i alla fall mindre läskig och mindre konstig än en Idol-audition.

Tycker du som jag kan du se filmen här alldeles gratis. Tycker du inte som jag kan du se den en annan gång om du vill. Fortfarande gratis.

(och nu är jag fredagsmys-snäll)

Publicerat

Det regnar köttbullar (HEADWEB)

Huvudpersonen i filmen, killen med det sjukt coola namnet Flint, är vad som i folkmun kallas en tvättäkta nörd.

Redan som liten var Alexander Graham Bell, Nikola Tesla, Edison och Einstein hans stora idoler och det enda han ville – och gjorde – på sin fritid var att uppfinna knasigt bra, men kanske inte fullt funktionella, prylar.

Höjden av lycka var när han fick en flera storlekar för stor vit labrock av sin mamma i present, då tårades hans stora pojkögon och mammans ord satte sig som hårdvax i öronen: ”Världen behöver din originalitet Flint. Du behöver bara växa in i den”.

Handlingen hoppar fram några år och Flint är en ung vuxen. Mamman har dött och han bor hemma hos pappan, den valrossmustaschprydde mannen som lever för sin fiskaffär. Flint har ett fascinerande laboratorium, en hyperaktiv hjärna och en aldrig sinande källa av idéer.

När ön han bor på var tvungen att lägga ner sin enda industrinäring – sardiner – och istället för att exportera fisken blev invånarna tvungna att äta upp den själva kommer han på den stålande idén att uppfinna en makapär som tillverkar mat efter folks önskemål. Sagt och gjort, han får till en sån maskin och det är inte bara köttbullar som regnar ner. Det är pizzor, majs, gummibjörnar, Jello, hamburgare och räkor. Ja, det mesta folk vill ha som är jävligt trötta på att käka sardiner.

Självklart ballar uppfinningen ur, självklart kommer det en nörd-tjej till ön, självklart är det lite oförlöst pappakärlek men hur självklar handlingen än känns så kan ingenting i animeringen räknas ut på förhand för det här är udda så det förslår.

Det regnar köttbullar får Alice i underlandet att kännas lika vardagsrealistisk som Utvandrarna. Det kan inte ha varit vanliga frimärken som Judi och Ron Barrett slickade på när dom skrev boken som är förlaga till filmen.

Filmen svischar iväg i ett svindlande tempo och jag skrattar högt många gånger. Flint är jättesöt och jag hoppas det går bra för honom i livet annars adopterar jag honom gärna, eller blir ihop med honom om han gillar äldre kvinnor. Nördar är helt klart sååå underskattade.

Textning av filmen: En lagom drös språk.
Språk: Enbart engelska. Mig gör det inget och inte mina barn heller men har man barn yngre än mina är det tämligen värdelöst att hyra en animerad film som ungarna inte förstår. Så kul är det inte att live-dubba sig igenom en hel film.
Extramaterial: Inget.
Buffring: Ingen alls.
Ljud & bild för övrigt: Toppen.
Krångel: 0%.

Här kan du se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

ALLA PRESIDENTENS MÄN

Gud vad det är härligt ibland att se riktig kvalitetsfilm från 70-talet. Att beskåda Alla presidentens män är rentav kontemplativt.

Tempot är lugnt och skönt, manus är smart, färgerna dova, det är rediga telefonlurar, damerna har sköna tantiga BLUSAR, Robert Redford har sina brun-beiga kläder som går så fint ihop med hans rödblonda hår, Dustin Hoffmans hår är lite längre, lite yvigare, lite lockigare och vill man se på denna duo ur en liten annan synvinkel så är det lätt att förväxla dom med Starsky & Hutch, eller äldre modeller av Brad Pitt och Tom Cruise om man så vill.

Alla presidentens män är en sann historia baserad på en bok som Carl Bernstein (Hoffman) och Bob Woodward (Redford) skrev 1974 när dom beskriver hur det var att jobba som journalister på Washington Post när Watergateskandalen uppdagades.

För mig är politiska dramer ofta rena ytterligheter. På ena sidan kan det vara väl fungerande sömnmedel , å andra sidan riktigt spännande verklighetsthrillers (som denna) och jag vet egentligen inte vari skillnaden ligger. Alla presidentens män är ingen actionrulle direkt, helt ärligt, det händer inte mycket alls men det funkar på grund av den genuina stämningen, yrkesskickliga skådespelare och en fingertoppskänslig regissör.

Alan J Pakula var en skicklig thrillerregissör. Han står inte bara bakom denna utan även Misstänkt för mord med Harrison Ford, Pelikanfallet med Julia Roberts och En fiende ibland oss med Brad Pitt och Harrison Ford som han gjorde året innan han dog – plus den ultimata det-är-en-fantastisk-film-men-ingen-människa-på-jorden-klarar-av-att-se-den-mer-än-en-gång-det-finns-liksom-inte-tårar-nog-i-kanalerna, alla föräldrars mardröm: Sophies val.

Joråsåatteh, Alla presidentens män var ett glatt återseende. Det var hundra år sen jag såg den sist och antagligen ser jag om den om hundra år igen men jag är säker på att jag även då kommer tycka att den är bra.

Publicerat

Fiffis filmtajm testar: HEADWEB

När filmsuget sätter in så är det inte alltid man ids klä på sig ytterkläder och gå ut i höstkylan för att promenera till närmsta videoaffär. Det är inte heller säkert att man bor så till att man ens har en sådan affär tillgänglig eller en bio i närheten eller cash nog att hålla köpfilmshögen hög nog.

Nu går det att hyra film på nätet och tanken är att det ska vara ett smidigt och lagligt alternativ till piratkopierade/nedladdade filmer. Det finns några olika företag som tillhandahåller denna tjänst men den som jag ska testa och likt en Sverker Olofsson kritiskt granska är Headweb.

På Headweb finns filmer inom dom flesta genres. Efter att ha klickat mig igenom 256 sidor med tio filmer per sida kan jag konstatera att trots att det långt ifrån finns ett ultimat filmbibliotek att välja mellan så lär ingen bli helt igenom besviken.

Det finns allt ifrån Urcellen Ellen (barnprogrammet från 70-talet), Emil och Pippi, nya animerade filmer, mycket nya filmer direkt från topplistan, franska, spanska och lite tyska dramer, skräckfilmer i mängd, både lightvarianter och riktigt klegg, Bergman, djurfilmer (massor om och med hundar….gäsp!), svenska gamla klassiker, konsertfilmer, dokumentärer, kortfilmer och tar man bort vuxenfiltret finns det även utbildningserotiska filmer, hårdare prylar och skymtade jag inte en glad liten porris med Sune Mangs till och med?

Som sagt, det finns något för alla smaker men det är inte helt lätt att hitta dit. Vet man vilken film man vill se är det jättelätt. Då söker man på filmens namn och finns den så dyker den upp. Men vill man, som jag, ha lite inputs och få tips på filmer jag glömt eller inte visste fanns, ja då får man sitta framför datorn och klicka sig igenom alltihop som ett annat miffo. Visst, det finns en alternativ sökfunktion men även den kräver att man vet rätt väl vad man letar efter.

I denna klickbara filmlista är filmerna dessutom inte upplagda i någon form av logisk ordning vilket retar mig, kontrollfreak som jag är. Bokstavsordning hade inte skadat, utgivningsår hade också funkat, men att lägga upp filmerna helt random känns onödigt klantigt.

Jag har genomfört min studie genom att hyra och titta på fyra filmer i olika kategorier. Recensioner av dessa filmer läggs upp nästkommande dagar och i dessa har jag har valt att även bedöma ljud, bild, funktioner, krångel och annat som kan komma upp när man tittar på film på det här viset.

Vad kostar det och hur betalar man?

Du betalar för filmen antingen med kontokort, sms eller genom att förhandsinsätta en viss summa på ditt Headwebkonto (då får du ett visst procentpåslag på den summa du sätter in, som en bonus). Du har tillgång till filmen i 24 timmar. Normalpris är 29-39 kr per film men det finns en del filmer du kan hyra som är billigare än så. Vissa filmer går det även att köpa en nedladdning av och då är priset givetvis högre än när man hyr.

Hur får man ner filmen i datorn?

Klicka på rutan där det står Hyr filmen nu och betala, sen klickar du där det står Se filmen. Förslagsvis.

Vilken uppkoppling måste man ha?

Någorlunda snabb uppkoppling, ännu hellre jättesnabbt bredband. Jag har provat att titta med mobilt bredband men det är ingen lek om man inte njuter av att se film buffra (vilket jag inte gör). Mitt halvsoggiga bredband på hemmaplan fungerar mer än väl (till skillnad från när jag provade konkurrenten som nästan fick mig att skicka ut datorn genom fönstret – utan att öppna det först).

Funkar Headweb på alla datorer?

Enligt Headweb ska det funka med Mac, PC, Linux och Playstation 3 men under mitt genomklickande av samtliga filmer har jag sett att det står att vissa filmer inte går med Linux eller PS3.

Här finns mer matnyttig information.

Prisvärt:

Lättförståeliga funktioner:

Enkelhet i att leta upp en specifik film:

Enkelhet att gå igenom utbudet och se vad som finns:

Headweb som helhet:

Headweb är på god väg att bli en riktig fullpoängare. Det gäller bara att få fason på barnsjukdomarna och rätta till det krångel som ändå finns med i bilden – eller för mig att acceptera att ingenting som har med datorer att göra någonsin kan fungera till 100%. Headweb är ändå uppe i en…..95.

Publicerat

Fiffis filmtajm tävlar: Clash of the filmbloggs

Telia har en utomordentligt knivig filmfrågesport på sin hemsida.
Du tävlar inte bara mot dig själv och ditt eget minne utan även mot en filmexpert som inte är helt oäven i detta ämne.

Och som om inte det räckte så har bloggen Royale with cheese dragit igång en filmnörds unite-lista där det finns en sammanställning av oss filmbloggare och våra resultat i nämnda frågesport.

Såhär många rätt fick jag. Hur många får du?

Svara på frågorna och klicka dig sedan in på nämnda blogg för att registrera resultatet. Jättekul ju!

Publicerat

GODZILLA

Jag antar att efter succén med Independence day så fick Roland Emmerich göra i stort sett vad han ville. Och vad ville den gode Roland göra? Jo, han ville återuppliva det japanska monstret Godzilla och flytta det till Manhattan. Var det en bra idé? Som jag ser det, både lite ja och lite nej.

Den här teasern visades på biograferna typ ett år innan Godzilla fick premiär. Funkade den på mig? Döööööööhh, jaaaaaaa! OM den gjorde! Jag var alldeles eld och lågor, det här kunde ju bli nåt alldeles superhäftigt. Sen kom trailern och javisst, den utlovade härlig action och läskigt monster i nån slags symbios av dom gamla Godzilla-filmerna och Jurassic Park. Visst kunde det bli bra, visst kunde det det.

Men. Det Jurassic Park har är hjärta, det dom gamla japanska Godzilla-filmerna har är charm, det Godzilla a la Roland Emmerich har är…Matthew Broderick! Hur tänkte Emmerich? Det skulle vara så roligt att veta hur faaan han kom fram till att just Matthew Broderick skulle få huvudrollen. Denna beiga man som jag inte skulle känna igen på stan även om jag var tvungen, han är så intetsägande som skådespelare och så asexuell som man att jag häpnar över alla som väljer honom i någon roll whatsoever.

Men, han knep rollen som Dr Niko Tatopoulos och nej, han spelar inte doktor han LEKER doktor, precis så känns det. Det hittills bästa denne man gjort i sin karriär är rösten till den fantastiske lille musen Despereaux och han borde ha slutat medan han låg på topp, det är min syn på saken.

Jean Reno, Hank Azaria och Maria Pitillo spelar dom andra stora rollerna och dom klarar sig fint även om det i dessa typer av film faktiskt bara finns plats för EN huvudroll: monstret itself.

I denna tolkning av Godzilla är inte ens monstret bra nog som jag ser det. Godzilla har samma utstrålning som Matthew Broderick, dvs nollkommanoll och det funkar inte riktigt om det ska hetta till. Visst är det maffigt och påkostat och bra katastrofscener men jag skiter faktiskt en hel hög i att det är just Godzilla som trashar staden, det kunde lika gärna vara utomjordingar, män med skägg eller dåligt väder, det hade varit lika intressant.

Jag ville så gärna tycka bra om den här filmen när den kom, jag har velat det båda gångerna jag sett om den men det går inte. Det är alldeles för mycket som tar emot. Filmens tagline – SIZE DOES MATTER – är visserligen sann, men det handlar också om vad man GÖR med det som är stort. Det kan inte bara vara snack, det måste till lite verkstad också även om det handlar om ett japanskt atombombsmuterat monster.

Eller för att översätta min åsikt om filmen till ett fint gammalt svenskt ordspråk: En stor kuk är en klen tröst i en fattig familj.

 

Publicerat

Tre om en: John Cusack.

Sällan har en ensam skådespelare upprört så många i filmbloggosfären som John Cusack. Han kan tyckas svennig och vanlig vid första anblicken men skrapar man lite så är han upphov till allsköns mer eller mindre belevade åsikter.

Alla jag pratat med verkar ha sin bild av John Cusack glasklar och detta trots att han inte är någon ”filmstjärna” i egentlig mening. Paparazzis hänger inte som druvklasar efter honom, han är inte mer känd för sina erövringar och skandaler än för sina filmer och han är inte direkt bildskön.

Så istället för att diskutera oss fram till en lösning på frågan ”Är John Cusack en skön glidare eller inte?” bland kommentarsfält lite här och där bland filmbloggarna har tre antagonister beslutat sig för att skriva sin åsikt om honom en gång för alla.

Håll tillgodo. Tre åsikter om John Cusack.

 

Den coola killen
av Johan från Filmitch´s blogg

Det här inte en recension av filmen Con Air den kommer senare, däremot kan det förekomma en del spoilers så se er varnade.

Cusack är en av mina favoritskådespelare. Han är en skådis där man hajar till lite när man ser att han har en ny film på G och tänker ”det kan nog vara något” för de flesta filmer han är med i är åtminstone godkända och är inte filmerna ok presterar åtminstone Cusack bra skådespeleri. Oftast är han cool men har en ett nervöst drag (röst, kroppsspråk) i sina rolltolkningar som visar sårbarhet och därmed gör att man man sympatiserar med karaktären.

I filmen Con Air spelar han Vince Larkin som har ansvaret för det kapade fångtransportplanet. Det känns ganska skönt att han har en roll i denna testestoronfyllda film som är späckad med korkad dialog, korkade poliser och överspända män.

Mitt i denna hormonstorm finner vi Vince Larkin, förnuftets röst, i en illasittande kostym med en lite skolpojksaktig charm och vek haka. Istället för att bara rusa på som en gnuhjord i panik stannar han upp och tänker till. Kanske lite kylig i sin approach men finge jag välja skulle jag hellre ha Cusack än Cage som backup.

Cusacks roll i Con Air blir den coole killen som jag tror de flesta skulle vilja vara, för vem vill vara Cage i ful frisyr sluddrandes kommentarer som ”put the bunny down”. Kort och gott en cool kille som bevisar sitt existensberättigande med hjälp av hjärnan istället för med musklerna.

 

 

Den mänskliga latinska linguanen
av Fiffi från Fiffis filmtajm.

Enligt Wikipedia går det att läsa detta om kroppsdelen som heter tunga:
Latin lingua, är en mycket rörlig slemhinnetäckt muskel i munhålan. Tungans huvudsakliga funktioner är att kontrollera flödet av föda till matstrupen, att framkalla talljud och fungera som smaksinnets centrum. Under tungan sitter en av spottkörtlarna, glandula sublingualis.

Bland det värsta jag vet i hela världen är folk som jobbar med radio som smaskar när dom pratar. Det är vidrigt, håret på ryggen reser sig, jag får gåshud i storleken volleyboll på armarna och i hundra fall av hundra stänger jag av. John Cusack smaskar när han pratar. John Cusack har en tunga anpassad för ett däggdjur modell väldigt stor. John Cusack är skådespelare och får ofta chansen att spela i rätt intressanta filmer. Det är mitt stora aber.

John Cusacks smaskande är inte helt lätthanterligt för då han är med i en film jag vill se så är det svårt att stänga av. Det är svårt att avstå från filmen helt också så oftast sitter jag i soffan och gnäller, alternativt trycker på muteknappen så fort han håller något som liknar en monolog och jag blir lika irriterad på mig själv som på honom. Varför kan jag inte bara strunta i att killen har en feldoserad tunga? Varför är det så svårt?

Svaret är att jag vet inte. Hans syster Joan har samma tunga släktdrag (häpp!) och jag klarar inte av henne heller. Jag har sett John Cusack rätt frekvent på film sen han gjorde rollen som Denny Lachance i Stand by me 1986 och fram till nyligen då han hade huvudrollen i mastodont-katastrof-rullen 2012 men jag vänjer mig aldrig.

Jag kommer fortsätta se filmer med John Cusack men jag kommer aldrig tycka att han är en angenäm skådespelare att lyssna på. Han gör sig helt enkelt bäst utan ljud.

 

 

John Cusack är som en kexchoklad
av Andreas från Addepladdes (j-vla) filmblogg.

Oavsett vilken genre, regissör, världskatastof eller inuti vems hjärna vi än ser John Cusack – så kan man alltid lita på att man kommer se John Cusack.
I de filmer jag sett honom i (jag har fortfarande runt 40 titlar kvar) har han alltid spelat samma roll. Sånt blir lätt tråkigt, men jag väljer att se det ur en annan synvinkel.

Först och främst tycker jag han är en skön snubbe. Han känns inte så stjärnstylad, mediatränad och hybrissjuk som till exempel Ben Affleck, utan John Cusack är John Cusack. Jag är helt övertygad om att han går runt lite lätt bekymrad, med en kaffekopp i handen och pratar för sig själv även i sitt privatliv. Sen ser han ganska bra ut och har en skön röst. Precis vad som behövs för självvald typcasting.

Jag tycker dessutom det är rätt skönt att han har samma ansiktsuttryck, ett ganska lugnt och sammanbitet sådant, när hela världen håller på gå sönder (2012), som när Billy Bob Thornton håller på ta över både hans jobb och flickvän (Pushing Tin). Man vet att han tar alla lägen på allvar, men är inte så överdrivet engagerad.

Om jag hade haft Cusack som chef så hade jag inte varit rädd för att berätta dåliga nyheter. Det värsta som kan hända är ju att han reser på sig, pratar för sig själv, går iväg till kaffemaskinen och fyller på. Visst kan han bli arg, men han blir aldrig fysisk. Han bara pratar, pratar och pratar. Kolla bara bilden ovan. Världen håller på förändras för alltid, men om man bara skådar hans ansiktsuttryck så hade det lika gärna kunnat handla om dålig mage eller taskig syn. Han hetsar inte upp sig i onödan.

Jag måste tillägga att jag inte har en blekaste aning om hur privatpersonen John Cusack är, men skådespelaren är inte så svår att lära känna. Han är som en kexchoklad. Alltid gott, sällan speciellt överraskande. Sånt gillar jag. Därför blir jag glad när jag ser Cusacks namn i samband med någon film. Då vet jag vad jag kommer få se och vetskap om framtiden är inte att underskatta.

Får du inte nog av denne man?
Läs även Sara från Glory box kärleksförklaring till John Cusack. ♥

Publicerat

Sorority row

Bruce Willis äldsta dotter Rumer Willis har en av rollerna i Sorority row, filmen som gör att jag skäms som en rodnande krabba över att vara tjej och är glad som en 4-åring på julafton att jag inte är tonåring längre.

En på ytan tajt student-tjej-grupp råkar av misstag och dumhet få en av sina tjejmedlemmar dödad. Ja, det är så jävla dumt att jag baxnar!

Tjejerna har med gemensam tankekraft kommit på att dom ska lura en otrogen pojkvän att tjejen som han precis drogat med rohypnol och nu ska spänna på fast hon ligger där i sängen som en död fisk – Men hey! Hon har silikonrattar och är därför både skithet och knullvänlig ändå för en riktig kille behöver tydligen inte ens ett motjuck för att bli tillredställd – ska snedtända och låtsas dö. Men killen får panik, det hela urartar och han dödar henne på riktigt.

Istället för att gå till polisen bestämmer sig gänget för att kasta ner det halvnakna liket, en av deras bästa vänner, i ett hål i skogen. Hmmmm. Moget och ansvarstagande beteende, hahaha, nej, inte direkt. Jävla idioter!

Skrapar man bara det allra allra fjäderlättaste på det där glättiga plattångade och perfekt klädda patrasket så vilar ett gäng välsminkade psykopater. Tjejerna är så plastiga att man lika gärna skulle kunna byta ut dom mot oklädda skyltdockor och sen filma dom som tjeckerna gjorde i sina dockfilmer på 70-talet.

Ställ upp dockan. Klick. Flytta dockan en millimeter. Klick. Flytta lite till. Klick. En långfilm i detta hackiga förmat skulle i mina ögon vara långt mer intressant än det här avskrädet.

Den enda tjejen i filmen som faktiskt klarar sig med hedern i behåll är just Rumer Willis. Hon har ett lite udda utseende, hon är mer lik sin pappa än sin mamma (Demi Moore), i alla fall tror jag det, jag vet ju inte hur Demi Moore skulle se ut utan alla skönhets-operationer. Rumer Willis utseende gör att hon i alla fall känns personlig jämfört med dom där troslösa barbiedockorna som kutar runt i 90 minuter alldeles glosögda och hjärndöda och jag vill inget hellre än att trycka ner ett fälgkors i halsen på hela högen samtidigt.

Nej, fy faaaaaan för det här. Sorority row kan vara en av dom mest infantila tonårsskräckisar som någonsin gjorts och jag känner mig smutsig som faktiskt såg hela utan att förstå mitt eget bästa och stänga av.

Nu ska jag tvaga min kropp hårt och länge med sandpeeling och svinto och jag ska banne mig njuta av det.

Publicerat

KOMPLETT GALEN

Rafael Edholm och Görel Crona är gifta med varandra. När filmen spelades in var dom det även i verkligheten.
I filmen ska dom sätta upp pjäsen Fröken Julie, Rafael ska spela huvudrollen och Görel ska regissera.

Dom har inga pengar men den kreativa viljan att få fart på repetitionerna så att som kan vara med på Strindbergsfestivalen gör att dom får tag i en replokal i Slakthusområdet (bakom Globen i Stockholm), i ett riktigt slakteri.

Rafael ska spela Jean och ska låtsasälska med sin motspelerska mitt framför ögonen på sin fru regissören (som kämpar med sin svartsjuka samtidigt som hon ska vara objektiv yrkeskvinna) på en bänk i ett metalliskt slakteri iklädd endast träskor, alltså, det är humor, det är buskis, det är gråtframkallande skrattkramper och jag faller pladask.

Det finns många många roliga scener i den här filmen och den bidragande orsaken till det är just låtsasdomkumentärkänslan och vetskapen om att vid inspelningstillfället så VAR verkligheten och filmen exakt samma sak för dom två det handlar om.

När jag såg filmen på bio så satt en gammal farbror på raden framför mig och skrattade så yvigt att han kom åt den där knappen på paraplyet så det fälldes ut över sina bänkgrannar. Sen skrattade han ännu mer.

Komplett galen är verkligen komplett galen. Som svensk film betraktad är den även unik i sitt slag och jag tror helt ärligt att jag aldrig förr skrattat så mycket åt något jag sett på bio talandes svenska, varken med eller utan dubbning.

 

Publicerat

Tre om en: ROBIN HOOD

Robin Hood – Prince of thieves 1991

För femton år sedan satt jag på Rigoletto 1 på Kungsgatan och njöt. Jag njöt så till den milda grad att jag hade ståfräs på armarna.

Det var sååå häftigt, det var sååååå stort. Kevin Costner var snygg, Morgan Freeman tuff, Mary Elizabeth Mastrantonio var en jättsöt Marion med sitt mörka lockiga hår, Alan Rickman var klädsamt osympatisk som sheriffen av Nottingham och Christian Slater var ännu intressant som skådis.

Sen gjorde Sean Connery entre som Rickard Lejonhjärta fast han inte stod med i förtexterna, då steg jublet, folk stod upp och applåderade och då slog det mig att närmare en Errol Flynn-matiné än såhär kan man inte komma om man som jag är född i början av 70-talet.

Robin Hood – Prince of thieves är en färgglad full-fart-framåt-film som egentligen har allt man behöver för att tömma hjärnan på vardagsmåsten en söndagkväll. Visst känns den en smula mossig när jag ser den såhär många år efteråt, men jag minns känslan från första gången och jag håller fast vid den.

 

.

.

Robin Hood 1973

Disneys version av Robin Hood känner vi mest igen från Kalle Ankas julafton.

Den korkade vakten – ”Hon är säkrad gamla Bettan” – den tumsugande kungen, Sir Väs i vaggan, den helt perfekt tecknade stenfasaden som Robin klättrar över, Marion, broder Tuck, ”Mooooot Sherwooodskoooogen!” och oodelally oodelally hoppsan vilken dag.

Men precis som med alla andra dom där tecknade snuttarna vi matats med i väntan på julklapparna så finns det en långfilm där bakom som förtjänar cred.
Robin Hood är nämligen en alldeles ypperligt tecknad film, lika underhållande för både stora och små.

Dom svenska rösterna är så djupt djupt inpräntade i min hjärnbark efter åratal då jag som liten knatte lyssnade på sagan på band och bläddrade i den inkluderade sagoboken var gång jag hörde det speciella blädderljudet. Det är hemtrevnad och barndomsnostalgi i stämbandsformat. Tänk, det är Beppe Wolgers som Lille John, Ingvar Kjellson som Prins John, John Harryson är Sheriffen av Nottingham, Sven Lindberg är Sir Väs, Björn Gustafson (den äldre) är Broder Tuck, Birgitta Andersson är Lady Kluck och Rolf Bengtsson är tuppen Allan-i-dalen. Det är bara Robin Hood själv, Jonas Bergström, som jag inte har nån direkt relation till. På det sättet är jag ganska lik prinsessan Madeleine men det är också det enda sättet.

 

.

.

Robin Hood 2010

När Ridley Scott knäpper med fingrarna då kommer Russel Crowe knatande. Jag har ingen annan förklaring till att han tackade ja till rollen som Robin Hood än att han är i nån slags tacksamhetsskuld efter Gladiator eller att dom två är värsta bundisarna privat och att Crowe gör det här som en ”kul grej” för att kunna få hänga med Ridley.

Räcker det inte nu? Det går liksom inte att mjölka en ko hur mycket som helst, till slut sinar den och fortsätter maskinen pumpa kommer det bara blod och köttslamsor.
Jag kan historien och jag är trött intill leda på män i trikåer med en pilbåge som närmsta vän.

Cate Blanchett som Marion är…Cate Blanchett. Hon är aldrig dålig men hon verkar inte ha så värst kul på jobbet den här gången. Russel Crowe pendlar mellan geniala skådespelarprestationer (A beautiful mind) till fysiska roller det är svårt att såga (Gladiator) till ren avföring som detta.

Ridley Scott var länge en av mina favoritregissörer, herregud, snubben har gjort Alien, Bladerunner och Thelma&Louise. Men detta var på 80-och-90-talet. Nu är han inte lika cool och nyskapande och det ultimata beviset för detta är att välja att göra en remake på gamla matrester när han kan göra i princip vilken lyxmiddag han vill. Han har helt enkelt jääävligt dålig smak.

Publicerat

MURIELS BRÖLLOP

Muriel Heslop (Toni Collette) är fel på precis alla sätt som en ung tjej kan vara. Hon ser konstig ut, hon är oklädsamt överviktig, hon beter sig underligt, hon sminkar sig för mycket, har fel kläder, hon har en helt missanpassad familj och ingen som direkt självförtroendeboostar henne, varken hemifrån eller i skolan.

Om man som Muriel är en tjej vars högsta dröm är att hitta en kille och gifta sig med så kan det stöta på vissa problem då presumptiva pojkvänner inte direkt behöver ta kölapp utanför hennes flickrum.

Muriel är en ofrivillig ensamvarg, en tjej med ledsna ögon som inte ser någon annan utväg än att stjäla pengar från sin äckliga höjdarpappa (Bill Hunter) och rymma för att ”bli någon”. Muriel byter stad, får en riktig tjejkompis och börjar med babysteps hitta sig själv. Men längtan efter en brudklännig släpper inte. Hur hittar man en kille att gifta sig med?

Muriels bröllop är en färgglad underhållande film om kärlek. Om kärlek mellan vänner, om kärlek mellan familjemedlemmar, om kärlek till en man, om kärlek till sig själv och om vad som kan hända när det är rejäl soppatorsk i dessa kärlekstankar.

Personligen har jag svårt att se Muriels bröllop utan att vrida mig som en orm med magknip i soffan. Det är skämskudde fram, det är osmakligt pinsamt, det är ibland jävligt irriterande men samtidigt är det så roligt, det är så snällt och det är riktigt tankeväckande.

Bröllopsscenen är ett filmhistoriskt ögonblick för något gladare har sällan skådats på film. Och nej, det är ingen direkt spoiler

Publicerat

Dagens födelsedagsbarn.

Idag fyller Lauren Bacall 86

Peter Falk fyller 83 år

Alexis Bledel fyller 29

Mickey Rourke fyller 58

och JAG fyller 38!

Två år kvar tills jag måste börja bete mig som en vuxen och bara titta på Ben Hur, Hem till byn och filmer av Ingmar Bergman.

Eller så skiter jag i det och fortsätter göra som jag brukar.

Publicerat

DEAD BIRDS

Som så många gånger förr är ett hemsökt hus huvudroll i en skräckfilm.

Som så många gånger förr spökar det. Som så många gånger förr var jag lite skeptisk och trodde att jag skulle få se en ordinär skräckfilm och sen gå och lägga mig som vilken kväll som helst, men nej, inte den här gången, den här gången låg jag i foster-ställning i soffan och skrek och bara den grejen gör mig ju helt livrädd!

Ett gäng bankrånare tar till flykten och hamnar i det här övergivna huset som är fullskitet med andar och spöken. Det är storyn, varken mer eller mindre.

Jag är fortfarande både förvånad och chockad över min reaktion när jag såg den här, jag kan verkligen inte förklara den på ett bättre sätt än att JAG BLEV SJUKT RÄDD. Jag blev rädd på samma förlamande vis som när jag såg Professor Drövels hemlighet som barn och började hacka tänder åt folk som pratade norska.

Huvudrollen spelas av Henry Thomas, ET´s gamla bästis, men vilka som agerar är tämligen ointressant. Det hade kunnat vara vilka som helst. Det ÄR vilka som helst. Det min reaktion ändå talar om är att gänget bakom filmen måste ha gjort nånting rätt. Jag är i normala fall varken överdrivet harig eller speciellt lättskrämd.

Jag är inte säker på att jag skulle bli lika rädd om jag såg om den men jag tänker inte prova, inte ens om nån vill slå vad om att jag ska göra det. Jag gör det bara inte!

[Trailern finns här. Tror jag. Jag vågar inte titta efter.]