Författare: fiffi

Publicerat

The crazies

Jag har tänkt se den här filmen ett bra tag men bättre filmer högre upp i högen och några lästa recensioner gjorde att jag liksom tappade sugen.
Men tappade sugar är ofta rätt lätta att plocka upp och det var precis vad jag gjorde.

The crazies är en remake av George A. Romeros The crazies från 1973. Jag har inte sett originalet och kanske är det lika bra det.

Redan vid förtexterna får jag känslan av att det här är en film som sneglar åt remaken av Dawn of the dead. Det är en rätt onödig känsla då The crazies inte är en zombiefilm, men känslan är där och det har jag Johnny Cash att tacka för.

Där Dawn of the dead kör igång till ”The man comes around” med nämnde Cash, vilket i sig är både otippat och jävligt bra, där börjar The crazies med Johnny Cash och ”We´ll meet again”. Men där slutar eventuella likheter.

Om The crazies ska jämföras med någon film så är det 28 dagar senare eller någon annan mystiskt-virus-gör-människor-både-kockobello-och-till-mördarmaskiner och jag tycker såna filmer egentligen är både intressantare och otäckare än zombierullar just för att dom infekterade ser ut som vanligt folk.

Kolla i busskön, i tunnelbanan, i mataffären, nog fan ser du mängder med folk som utan tvekan skulle kunna vara både döda inombords och personlighetsmuterade. Det är svinäckligt! Man har ju liksom ingen aning, det är som att ovetandes leva mitt i en skräckfilm.

Trots att The crazies inte stotserar med ett enda stort namn på rollistan så tycker jag skådisarna klarar sig helt utan anmärkning. Det är snarare ett mervärde till filmen att dom är okända. Så som tappad och upplockad sug tycker jag The crazies är en helt okej film. Kanske inte en film jag vill se om jättemånga gånger men den var underhållande för stunden, välgjord och faktiskt rätt spännande.

Publicerat

RHINESTONE

I dagar som denna är det inte helt enkelt att vara ”Stalloneofil”.

Efter den inte alltför genomsköna insatsen i The expendables får jag försvara honom som ett mobbat barn i en sandlåda, men det är ett jobb jag gärna gör. Jag minns nämligen när det var annorlunda.

Jag minns hur det var när han gjorde filmer ingen jävel mer än jag såg. Jag minns också hur det var när han var man nog att inte behöva gömma sig bakom trimmade handeldvapen för att skådespela.

I Rhinestone spelar Stallone Nick Martinelli, en New York-baserad taxichaffis som hamnar mitt i en vadslagning. Jake (Dolly Parton) är countrysångerska och har slagit vad om att vem som helst kan sjunga country och att hon kan göra en countrystjärna av just denne vem som helst. Vem är då vem som helst? Jo, taxichauffören Nick såklart!

Det här är sååå charmigt! Jag smälter som en smörklick i en gjutjärnspanna. Stallone och Dolly är ett sånt omaka par i varenda sammanhang jag kan komma på att bara idén att sammanföra dom gör mig alldeles varm i bröstkorgen.

Rhinestone är en komisk pärla i filmhistorien och en film som det knappt går att få tag på nuförtiden. Men jag har soundtracket på LP-skiva! Det borde ha blivit en sån platta som finns i alla svenska hem (lite som Främling med Carola, Sarah med Mauro Scocco, Forever young med Alphaville eller vad som helst med ABBA) men av nån outgrundlig anledning känner jag mig rätt ensam om att ha den på en hylla i vardagsrummet.

Men, alltså, titta på det här knastriga klippet.
Är det inte stor och njutbar komik så säg?

 

Publicerat

Nell

En kvinnlig kuf hittas död i en liten amerikansk håla. Kvinnan visar sig inte bara ha varit just en kuf utan även mamma till en dotter och dom båda har levt isolerade under alla år.

Den döda kvinnan var delvis förlamad och kunde därför inte prata ordentligt och dottern som inte visste annat tog efter hennes språk och utvecklade ett eget. Ett rätt svårbegripligt språk om någon frågar mig.

Läkaren Jerome Lovell (Liam Neeson) är mannen som får på sin lott att både undersöka liket, försöka närma sig den störda dottern Nell (Jodie Foster) och lära sig tyda hennes språk.

Nell är en film som liksom har försvunnit från jordens yta. Det var en relativt stor film när den kom 1994 men antalet gånger den gått på TV kan nog räknas på ena handens fingrar, ja, kanske till och med tumme.

Det är en fin liten film men det är också en film som lätt hade fallit som en maskäten björkstam i vinden om det inte vore för skådespelarnas trovärdighet.

Jodie Foster kan inte ha haft det lätt att sätta sig in i rollen som det märkliga mänskliga skogsrået Nell och Liam Neesons blick filmen igenom, alltså, han ÄR den där doktorn. Natasha Richardson, Liam Neesons fru som så otäckt och tragiskt avled i en slalomolycka förra året, har också en roll och även hon är bra.

Det finns ingenting speciellt att klaga på.
Det är en bra film helt enkelt. Nuff said.

Publicerat

CUJO

Jag tycker inte om hundar.

Jag tycker inte om stora hundar, inte om små, jag tycker inte om dom även om husse/matte säger alldeles så bestämt ”hon skäller bara för att hon är glad” eller min favorit ”han är så snäll, han tycker om barn”.
Hur fan vet man en sån sak?

Nej, jag tycker inte om hundar. Punkt. Inte ens söta hundar. Jag lägger inte huvudet på sned och suckar nämen åååååååhh åt vare sig Lady och Lufsen eller den där töntiga Lassie.

Hur kommer det sig då att jag tittar på en film med en rabiessmittad mördarhund i huvudrollen? Ja, kanske för att jag gillar Stephen King. Kanske för att jag är idiot. Kanske för att hur jag än vrider och vänder på min hundaversion så är och förblir Cujo en kultfilm i djurskräckgenren.

Cujo är egentligen rätt mångbottnad som skräckfilm betraktad. Den kan dels ses som en ordinär 80-tals skräckis i dova färger och fula skådisar men den kan också ses som amerikansk socialrealism med missanpassade familjer med en stor hund i centrum. Det tredje alternativt är att se på filmen som en homage till den starka kvinnan.

Donna Trenton (Dee Wallace ) är mamma till lille Tad, gift med en riktig tråkmåns och har en skäggig älskare. Hon är blondin, korthårig och visar inte onödigt mycket hud, inte ens i dom intima sexscenerna.

Donna är precis lika tuff som någonsin Sigourney Weaver i Alien. Hon kör sitt race, hon tar konsekvenserna för sitt handlande, hon kämpar för sig och sin son när den där blodiga hundjäveln attackerar och hon gör det så effektivt hon kan och utan att klaga.

Scenerna när hon och Tad är ensamma i bilen i väntan på Cujo är klaustrofobiska bortom sans och vett. Det är faktiskt bland dom häftigast filmade minutrarna jag sett i skräckfilmssammanhang från det årtiondet trots att jag som åskådare egentligen inte får se någonting alls.

Men sammantaget är Cujo är inte en särskilt otäck film. Den där Tjorven-hunden blir aldrig läskig hur mycket köttslamsor dom än klistrar på honom. Däremot är boken en riktig nagelbitare och får jag för mig att stämma träff med Cujo igen så får det bli i pocketformat.

Publicerat

27 dresses

Jane (Katherine Heigl) är bröllopsproffs.
27 gånger har hon varit brudtärna, 27 jävligt fula tärnklänningar hänger i hennes bröllopsgarderob, 27 gånger har hon hjälpt sina väninnor med allt som hör bröllop till: klänning, tårta, inbjudningar och piff – dvs rubbet!

Jane jobbar på ett företag där hon är sekreterare åt chefen George (Edward Burns) som är en riktig schysst kille som Jane varit hemligt förälskad i i åratal. Jobbet kräver fix och trix och att hjälpa till, passa upp, hålla koll – och aldrig säga nej, vilket passar duktiga och snälla Jane som handen i handsken.

Så kommer Janes jättesöta lillasyster Tess (Malin Åkerman) tillbaka till stan efter att ha bott nån annanstans ett tag. Hon flyttar in hos Tess, lyckas charma George på en kafferast och ”snor” honom mitt framför ögonen på Jane. Hon ljuger ihop en historia om vem hon är/vad hon gillar för att få George att trilla dit ordentligt, vilket han gör och friar, såklart, till Tess och hela Janes värld rämnar.

27 dresses kunde ha varit puttinuttgullig och söt som en knastrig blandning av strösocker och sirap, men det är den inte. 27 dresses kunde ha varit föregångaren till Bröllopsduellen och en riktig snyftarrulle, men det är den inte heller. Skrapar man liiiiite på den yta som ändå finns så är 27 dresses mer en film om oss tjejer därute som envisas med att vara den duktiga, den korrekta, den som alltid gör rätt, den som aldrig har lärt sig säga nej – om än något twistat och hollywoodskt förstås.

Jag hoppas filmen igenom att Jane ska få nåt slags finskt raivari och bara bli galen, skrika, bli alldeles anti och sådär skönt egoistisk ful. Det går liksom inte att bara vara snäll och bli påsatt av allt och alla hela tiden och det fattar till och med Jane till slut och tack och lov för det. Hade hon inte förstått det hade filmen varit helt jävla menlös. Nu är den istället – faktiskt – helt okej.

Publicerat

Michael Clayton

Smarta thrillers växer inte på träd, det gör dom verkligen inte. Därför blir jag lite glad när jag börjar titta på Michael Clayton.

Bara efter nån minut kommer jag in i thrillerkänslan och dom första tio minutrarna är ett garnnystan av lösa trådar som jag egentligen inte fattar ett jota av och detta till ljudet av störtskön åka-bil-på-natten-musik med en George Clooney i huvudrollen som har mer kajal än vanligt runt ögonen.

Som sagt, George Clooney är Michael Clayton. Han är ”städare” på en stor advokatfirma, han fixar snabba lösningar på trubbel, han har koll, han har dom rätta kontakterna. När hans firmakollega Arthur (Tom Wilkinson) gör bort sig på diverse olika sätt när han jobbar med en av firmans allra största klienter får Clayton uppdraget att få fason på Arthur, att tysta honom då han kommit över en del graverande information om nämnda klient.

Men, som sagt – igen – det är ett garnnystan där ingenting är varken självklart eller enkelt och trådarna är många och ibland rätt lösa.

Det går inte att vara trött och titta på Michael Clayton. Inte sömnig heller. Det gäller att hjärnan är tipp-topp-pigg och fräsch, det underlättar om man sitter rak i ryggen och helst då inte i soffan utan på en hård pinnstol utan armstöd och är det nån gång Red Bull har existensberättigande (förutom tillsammans med Jägermeister på krogen) så är det nu och med fördel intravenöst.

Michael Clayton är en bra film, inget snack om den saken. Men jag tycker det är nåt som fattas. Det är nog det där berömda ”det” eller så är den helt enkelt FÖR smart för mig.

Publicerat

ÄNGLAVAKT

Ernst (Michael Nyqvist) och Cecilia (Izabella Scorupco) har en son tillsammans som heter Alexander.

Alexander ramlar med cykeln (eller nåt) och slår i huvudet. Han opereras men blir inte bra. Hjärnan fungerar inte, han blir kvar på sjukhuset och svävar mellan liv och död.

Relationen mellan Ernst och Cecilia svajar, Cecilia träffar på en fransk man och kan som i ett trollslag prata franska. Den franske mannen säger sig kunna hjälpa Alexander, men vem är han? Ernst är skeptisk, Cecilia är det inte och jag sitter i soffan och är helt komatos.

Ska jag vara fördomsfull så känns Änglavakt som en film minutiöst anpassad för att få östermalmsdamer med lagt lockigt hår och hatt att lyfta på ändorna från sina Carl Malmsten-soffor och gå man (nä, kvinns) ur huse för att köa till finbiografen Sture på Birger Jarlsgatan och sen kunna fråga sina fisförnäma väninnor på nästa bridgeträff om dom sett den nyyyya filmen av Johan Briiisinger? Michael Nyqviiist är såååååå begåvad och ja, tänk att den lilla hoppan Izabella Scorupco kunde aaaageeeeeera. Det trodde jag väl aaaaaldrig.”

Ska jag vara mindre fördomsfull och bara lite elakt krass så hade den här filmen aldrig blivit av om inte Brisingers förra film Underbara älskande gått så bra (och nämnda östermalmsdamer gjorde vad dom förväntades även då).

Skillnaden mellan Underbara älskade och Änglavakt är egentligen marginell på pappret, men känslomässigt är det en ocean emellan dom.

Där Underbara älskade ändå berör och Michael Nyqvists sorg känns mänsklig där faller Änglavakt bara platt. Izabella Scorupco gjorde en mer trovärdig roll som Natalya Fyodorovna Simonova i Bondfilmen Goldeneye än hon gör som ledsen mamma men jag ska inte såga henne helt. Jag gillar henne, hon verkar skön och vettig på alla sätt och vis men som skådis – på svenska – tycker jag inte att hon funkar alls. Inte i dom filmer jag sett i alla fall och enligt lite efterforskningar så verkar det vara alla.

Däremot är Ewa Fröling som glasögonprydd läkare en veritabel katastrof och Tchéky Karyo som den franske mystiske mannen rätt skrattretande, speciellt i scenen då han helt oprovocerat och mitt i en middag börjar flumdansa till nån eurotechnolåt som jag inte förstår vad den kommer ifrån (den sjukt roliga dansscenen går att se här. Den börjar 45 sekunder in i klippet).

För att säga något positivt om filmen så är det ett fantastiskt ljud när jag ser filmen med hörlurar på mig. Annars funkar inte Änglavakt på mig, inte på en fläck.

Jag ska recensera den här filmen igen om jag gifter mig med en svinrik gubbe, blir 75 år och går på nån minnenas-kavalkad-afton runt Stureplan och ser filmer från förr. Innan dess tänker jag göra mitt bästa för att radera filmen från hårddisken jag har mellan öronen.

Publicerat

PRETTY WOMAN

Redan till förtexterna börjar det med att Go West sjunger King of wishful thinking.

Och kanske är det så. Filmen Pretty woman handlar kanske om varje mans önsketänkande: att hitta en snygg, rolig, charmerande långbent hora och ha tillräckligt med pengar att kunna köpa henne precis så länge han själv behagar?

För trodde man i sin enfald något annat så får man sina fiskar varma i fortsättningen av den musikaliska bakgrunden för den rinner på filmen igenom som ett förgiftat vattenfall bestående av kräkmedel, flensost och sura flytningar.

”You tell me you want a woman who’s as simple as a flower. Well if you want me to act like that, you’d better pay me by the hour.
Don’t want to travel in the danger zone, take another number. Don’t want a lover who can hold her own, baby step aside if you don’t want to ride”

Jaha. Vi kör på med lite Wild women do med Natalie Cole för att liksom bevisa det tuffa, det självsäkra och genomtänkta valet en tjej gör som prostituerar sig och det fullkomligt självklara i att om en snubbe vill ha en tjej med lite drag i så är det bara att casha upp först.

Sen blir det lite Tangled med Jane Wiedlin (”I remember our bodies lyin’ tangled in the sheets, I remember when love used to be so swee-ee-eet. Now the only thing that’s mixed up, is the way I feel insi-i-ide. We’re pushin’-pullin’, we’re twistin’-shoutin’ (shou-outing) I never thought I’d feel this dou-oubting, dou-oubting”) för hur säker Richard Gere än var på devisen en hora är en hora är en hora och att han skulle kunna se Julia Roberts närvaro enbart som den rena affärsuppgörelsen det var tänkt som, så nej, fan också, killen är inte gjord av sten. Den känslokalla och beräknade jäveln hade inte räknat med det där som kallas kärlek. Han hade inte räknat med att köttet han köpte även innehöll blod.

Sen fortsätter det med Life in detail med Robert Palmer, No explanation med Peter Cetera och det inte direkt förvånande spåret Wild one med Iggy Pop för guuud ja, guuuuuud så vild hon är Julia Roberts med lårhöga plaststövlar och allt och hon rapar och pratar högt och är alldeles VIVID och otyglat hämningslös i alla situationer och sen kommer Fallen med Lauren Wood och självklart Pretty Woman med Roy Orbison.

Att göra en film som heter Pretty woman och inte ha med Pretty woman i soundtracket det är ju som att göra en film som heter Sweet home Alabama och inte ha Sweet home Alabama-låten på plattan. Det vore ju heeeeelt kockobello liksom. Knasigt också. Och fel på nåt sätt.

Sen måste det till lite Show me your soul med Red Hot Chili Peppers för att bevisa att även horor har en själ och även täta businessmän har ett hjärta och som grädde på moset spelas It must have been love med Roxette.

Är det inte för gulligt så säg? It must have been love, all the time, hela tiden. Såklart det är käääärlek. Så fint, så härligt och framförallt – så äkta.

Nä, hördödu, nu hoppas jag att ironin går igenom och att syrligheten liksom droppar mellan bokstäverna.

Pretty woman är hollywoodromantik i sin allra mest missfärgade form. Jag kan inte för mitt liv fatta vad det var som gjorde att jag tyckte om i filmen när jag såg den för tjugo år sedan men jag får skylla på att jag var ung och blåögd.

Blåögd är jag visserligen fortfarande, men inte naiv och definitivt inte lika lättflirtad – vare sig det gäller snubbar eller film.

När jag var 18 år och såg filmen på premiären 1990:

När jag är snart 38, det är 2010 och jag ser den med liiiite andra ögon:

Publicerat

SHELTER

Dr Cara Jessup (Julianne Moore) är expert på människor med djupa psykologiska störningar som multipla personligheter och andra riktiga knepigheter. Hon utreder kriminella som riskerar dödsstraff för sina brott och får en riktig luring på sitt bord.

Adam (Jonathan Rhys Meyers) är inte helt lätt att diagnistisera. Han är Adam, han är David OCH han är kille vid namn Wes. Men vem är han egentligen och varför är han så otäck?

Cara sliter sitt hår på sin sida skrivbordet och jag sliter mitt. Jag blir inte klok på Adam/David/Wes och jag blir inte klok på filmen heller. Är den spännande, är den läskig eller är det jag som lider av narkolepsi eftersom jag somnar hela tiden?

Jag tittade, somnade, spolade tillbaka, tittade, somnade, började om från början och nej, inte ens när jag sett hela filmen från A till B får jag kläm på den.

Dom svenska killarna Måns Mårlind och Björn Stein har regisserat filmen vilket faktiskt ger mig rätt höga förväntningar. Dom ligger bakom både sci-fi-filmen Storm och flera avsnitt av TV-serien De drabbade som är en av dom bästa svenska serier jag någonsin sett.

Det retar mig lite att Shelter inte är bättre än den är. Det känns som om grundhistorien är bra, skådisarna är utan anmärkning, det skulle ha kunnat bli något riktigt häftigt av det här men det blev inte mer än ett gäsp från mitt håll.
Inte ens en liten ynka rysning faktiskt.

Publicerat

Changeling

Christine Collins (Angelina Jolie) är ensamstående mamma till sin lille Walter sen hon blev lämnad av Walters pappa på BB, men det verkar inte gå någon nöd på dom.
Walter är en väluppfostrad pojke, dom bor i ett fint hus i ett bra område och Christine jobbar som nån slags mellanchef på deras variant av Televerket (ja, filmen utspelar sig på 1920-talet så det är den bästa jämförelse jag kan komma på).

En lördag jobbar Christine över och när hon kommer hem väntar ett tomt hus. Ingen Walter, hennes son är borta, han finns ingenstans och nu har det gått tio minuter av filmen, det är 130 minuter kvar.

Det jag såg framför mig nu var två timmars gråtande och panikartat pojkletande och det var inte med tillförsikt jag tänkte så utan med fasa i kroppen. Fy fan så enahanda, förutsägbart och tråkigt det hade kunnat bli OM det inte var så att Clint Eastwood är filmens regissör och en av världens bästa i kategorin drama om någon frågar mig.

Clint Eastwood är en mästare på personporträtt. Han låter historien ta sin tid, jäktar inte, snabbspolar inte, glömmer ingenting. Han låter filmen liksom puttra på i det tempo den behöver, vilket i hans filmer ofta är ganska saktfärdigt, men vad tusan gör det när det blir sååå bra?

Att casta Angelina Jolie i en huvudroll som denna är vanskligt. Det krävs mycket för att man ska se bortom hennes stjärnstatus och perfekta ansikte och det är svårt även för Clintan att nå dit. Dom första 19 minutrarna är jag övertygad om att han inte ska lyckas. Hon tar regi så urdåligt att jag i princip kan se manuset framför mig.

Men 19 minuter och 30 sekunder in i filmen händer det något. Angelina Jolie gråter. Okej, hon är snygg även när hon grinar men hon gråter på ett sätt som en mamma gör när ens barn är försvunnet. Hon gråter fult och på riktigt, tårarna väller ut ur ögonen och jag känner att ja, det här kan funka. Det här kan bli riktigt bra.

Att historien är sann är egentligen det ultimata beviset för att verkligheten överträffar fiktionen. Hade nån hittat på allt det här hade INGEN trott på historien men det ÄR sant och det är vansinnigt irriterande. Jag blir alldeles upprörd och mammaledsen och vill mest bara puckla på idioterna i filmen men så ligger det där fina pianoklinket, Clint Eastwoods egenhändigt spelade och komponerade musik, i bakgrunden som ett stort plåster precis som det gjorde i Broarna i Madison County när allting kändes som värst.

Det är som att pianot – och Clint – vill säga: lugn, det ordnar sig. Livet är inte rättvist, det är hemskt och vidrigt ibland men glöm inte att det också kan vara alldeles underbart.

Och han har ju rätt. För tänk, ibland är det enda som behövs för att morfa en kalkon till en svan lite hederlig fulgråt.

Publicerat

SWITCHBLADE ROMANCE

Om det stämmer att kärt barn har många namn och att denna sanning går att överföra på film, då är den här filmen väldans omtyckt.

I Sverige är den mest känd som Switchblade romance, den franska originaltiteln är Haute tension, i USA släpptes den som High tension men den hade kunnat heta Smörgåsgurka och ändå varit en sjukt spännande film.

Handlingen har samma djup som en uppblåsbar barnpool från BR leksaker. En förvirrad vandrande pinne kan med lätthet hänga med i svängarna.
Tjejkompisarna Marie (Cécile De France) och Alex (Maïwenn Le Besco) ska åka ut till Alex föräldrars sommarstuga för att softa och plugga lite men framåt natten kommer en läskig mördare och dödar hela Alex familj, tar Alex till fånga och Marie som lyckats gömma sig undan den läbbige fan måste nu göra allt för att rädda sin kompis.

Okej, manuset ger inget nobelpris i litteratur direkt, men hallå, det är en skräckfilm! Nu sänker vi prettonivån en aning.

Switchblade romance har (faktiskt) tre saker som gör att den sticker ut i den här genren:
1. En ball kvinnlig huvudrollsinnehavare som är en doer istället för det gamla vanliga i denna typ av film: en mesig jävla screamer.
2. Helt otroliga slash-effekter, hinkvis med blod och kapade kroppsdelar.
3. Ett ganska överraskande slut.

Tyvärr är slutet lite för abrupt. Det känns som om filmen är en 10-12-15 minuter för kort men man kan inte få allt här i världen. En riktigt bra skräckfilm på 91 minuter räcker en bra bit.

 

Publicerat

THE NOTEBOOK – DAGBOKEN

Det är nåt så sjukt jävla sorgligt med gamla människor som väntar på döden.
Jag har så lätt att tänka mig in i den situationen, att känna ”jaha, var det inte mer än såhär” och ”det var mitt liv det…nu är det slut och jag kan inte göra ett skit åt det”.

Att se gamla människor som väntar på döden och som samtidigt har levt ett helt liv ihop och den ena är gravt dement och den andra desperat försöker komma innanför skalet och få se/prata med sin käresta en sista gång, DET är så sorgligt att hela kroppen bara ångestfulskriker alldeles tyst med öppen mun, fast på insidan.

Dagboken handlar om Noah (James Garner) som är i just precis den situationen. Han bor på ett äldreboende fast han egentligen inte behöver vård, men hans fru Allie (Gena Rowlands) har alzheimer och behöver hjälp dygnet runt.

Noah har skrivit ner hela deras liv, hela deras kärlekssaga, i en anteckningsbok och läser ur den dagligen för henne för att kanske kanske ett par minuter här och där få henne att minnas honom, deras barn och deras liv.

Parallellhistorien till Noah och Allie på hemmet är Noah och Allie som unga (Ryan Gosling och Rachel McAdams). Hela historien som Noah läser visas upp och vi får följa med hela vägen från första ögonkastet till det sista och alla turer däremellan.

Jag erkänner, jag var skeptisk som fan till den här filmen. Jag tänkte länge att det bara var nåt romantiskt massproducerat bös, men jag erkänner gärna när jag har fel och i det här fallet hade jag det.

Dagboken är inget dravel. Det är en välgjord, fin och kärleksfull film om livet som det faktiskt ser ut för dom flesta. Det är sällan man får en biljett till en VIP-rälsbuss från vaggan till graven, nej, det är ups, det är downs och det blir kanske inte riktigt som man tänkt sig alla gånger.

Som med den filmen till exempel. Min plan var att se en jaha-film och kanske somna lite men det var en plan som sket sig rätt brutalt. Jag somnade inte, jag grinade floder och har snutit sönder området mellan näsborrarna. Men samtidigt inser jag att utan min brutala dödsångest hade filmen inte varit lika gripande. Filmen är bra men kanske inte sååååå gråtframkallande för normalblödiga som den var för mig.

Publicerat

Grown ups

Lenny (Adam Sandler) och hans närmsta polare spelade basket i sina unga tonår och ett år blev dom mästare och vann hela ligan.

Tränaren för laget, ”The Buzzer”, var som en Big Papa för dom alla. Han var klokheten och tryggheten personifierad i en vuxen mansperson och det var första – och enda – gången The Buzzer fick ta hem ett mästerskap med sitt lag så killarna i laget blev hans riktiga favoriter även när åren gick.

Dryga 25 år senare dör tränaren och killarna i laget återses på begravningen. Lenny har hyrt ett stort hus där dom alla ska bo över helgen med både sina respektive och alla barn och det blir ett återseende av guds nåde.

Det är Lamonsoff (Kevin James) som är en överviktig mysfarbror med vacker fru (Maria Bello) som fortfarande ammar deras fyraårige son eftersom han fortfarande vill och dom inte tror på idén att säga nej. Behöver jag säga att deras lite äldre dotter är ett fullkomligt drägg? Nä.

Kurt (Chris Rock) är hemmaman. Han sköter hem och barn när hans återigen gravida fru jobbar och drar in stålar och han är ett tacksamt byte för alla vuxna i närheten eftersom han inte beter sig som en ”normal man” utan borstar barnhår, lagar mat och tittar på Rachel Ray.

Higgins (David Spade) är nånslags pårökt unkistomte som inte växt upp en dag sen dom gick i high school och Rob (Rob Schneider), han som redan när han var en liten knatte kollade in klasskamraternas mammor, kom till begravningen med en riktig new-age-dam som lätt gick att förväxla med någons mormor.

Lenny själv är nån slags filmagent och gift med Roxanne (Salma Hayek), en vacker modeskapare och tillsammans har dom tre odrägliga barn vars största bedrift är att dom är sjukt brattiga och inte kan lyfta röven och göra ett skit själva utan sms:ar hushållerskan i tid och otid.

Hela detta gäng samlas alltså under en hel helg i ett hus. Är det nåt att göra film av?

Finner man det komiskt med kiss och bajshumor, med dratta-på-ändan-skämt, med kategorisk vuxenmobbing, med bortskämda idiotiska barn, med sexistiska skämt, med en kvinnosyn så ytlig att jämfört med neandertalarna så hade dom 140 poäng i könsrollshantering (grottmänniskorna alltså) så ja. Annars nej.

Men vad tycker då jag?

Jag tycker det här är skitroligt!

Hela filmen är gjord med glimten i ögat, alla får lite spö och alla får kramar, ingen kommer undan men alla är bra på sitt sätt. Jag skrattade gott, ofta och med tårarna rinnande längs kinderna och vem fan är jag att dissa det här bara för att det samtidigt är en smula infantilt?
Det är en STOR smula infantilt, barnsligt, larvigt och töntigt – men – det är en komedi, den är gjord för att underhålla och det är precis vad filmen gör.

Den håller vad den lovar, jag mår bra efteråt, jag fnissar åt många scener och jag kommer definitivt se om den. Kiss-och-bajs-humor är grovt underskattat och det inte bara på film.