Författare: fiffi

Publicerat

16 BLOCKS

Det fanns en tid i världen när Bruce Willis var snygg.

Det fanns en tid i världen då Michael Madsen gjorde sitt bästa för att i alla lägen härma Willis rörelseschema och bli den nya Bruce. Jag tror inte han gör det längre. Jag tror han mer än gärna låter Bruce vara ensam Bruce på täppan för den täppan nuförtiden är både låg, ensam och ganska oansad.

I filmen 16 blocks visar Bruce Willis alla sina sämsta sidor – samtidigt. Han spelar polisen Jack Mosley som är alkad, har fjunig mustasch, fiskögon, dålig hållning och tycker livet är alldeles på tok för långt. Allt det där SKA han spela, det står i manus men det som OCKSÅ går fram genom rutan är hur jävla tråkigt han tycker det är. Han bryr sig inte ett skit om varken rollen eller filmen, han vill nog mest bara få sin lön och gå hem.

Jag tänker filmen igenom på hur det hade varit om Sean Penn spelat hans roll. Eller Michael Madsen för den delen, eller någon annan man som fortfarande ser skådespeleriet som ett riktigt yrke. För Bruce Willis som person drar ner den här filmen bra långt ner i gyttjan – men han är inte ensam om det.

Dom två andra huvudrollsinnehavarna är Mos Def som spelar fängelsekunden Eddie som ska vittna mot en hel hög av New Yorks korrumperade poliser och David Morse som, precis som vanligt, spelar just en av dom osympatiska vidriga poliserna.

Om Bruce Willis är isberget som får hela 16 blocks-produktionen att sakta sjunga mot havsbotten så är David Morse kaptenen som skiter i alla förvarningar och Mos Def är ankaret som simmar hundsim mot botten för att få hela skiten att sjunka snabbare.

Bruce Willis ser ut som om han är utklädd och ska gå på en illa planerad maskerad, David Morse ser ut som Sandra Bullocks ex-man Jesse James i ansiktet, med blekt bockskägg och svullna kinder och Mos Def, herregud, Mos Def låter som om han sugit i sig något han trott var en helium men både Dr Jekyll och Mr Hyde var framme och mixtrade med gasen. Han har en röst från helvetet! Han har en röst så vidrig att lyssna på att jag ett tag sitter med muteknappen under pekfingret för att slippa höra den.

På pappret borde 16 blocks vara en ordinär och fungerande actionrulle, en sån man ser, tycker är okej för stunden och glömmer medans eftertexterna rullar.

Det är den inte.

Publicerat

PIPPA LEES HEMLIGA LIV

Pippa Lee (Robin Wright Penn) lever ett rätt trist förortsliv. Hon och hennes kände och rike man Herb (Alan Arkin) har flyttat från sitt stora fina boende i storstan till ett hus på landet då Herb haft tre stora hjärtinfarkter och behöver lugn och ro.
Men vad behöver Pippa? Behöver hon lugn och ro?

Vi får följa Pippa från den dagen hon föddes till nutid och man kan lugnt säga att den röda tråden genom hennes liv är att varken hon själv eller omgivningen verkar ha brytt sig det minsta om HENNES behov. Allt ifrån hennes amfetamin-missbrukande mamma till hennes knäpptysta prästpappa till alla män som hon givit sig hän åt till hennes barn som behandlar henne som luft, alltså, precis på samma sätt som hon behandlar sig själv.

Jag vet inte om meningen är att jag ska tycka synd om Pippa och se henne som ett offer för omständigheter eller om meningen är att jag ska bli förbannad. Vilken baktanke Rebecca Miller än har (manusförfattare och regissör till filmen) så känns det misslyckat.

För det första så funkar inte Robin Wright Penn riktigt i den här rollen. En annan skådis gestaltar Pippa bra långt upp i åldrarna (Blake Lively) och jag fattar inte varför det ska behövas, det krockar liksom, dessutom är dom inte speciellt lika utseendemässigt. Robin Wright Penn är otroligt vacker och ser väldigt ung ut. Att hon skulle falla pladask för den tråkiga beiga gubben Herb är inte speciellt trovärdigt. Okej, jag fattar trygghetsgrejen, men gubben är inte ens charmig.

För det andra, vad är det med Pippa Lees liv som är så hemligt? Jag fattar det inte. Hon gör inget speciellt och det hon gör berättar hon för Herb. Hon är helt enkelt som en öppen bok.

Det som är härligt med filmen är att se Winona Ryder och Keanu Reeves igen. Winona spelar med stor övertygelse och Keanu har schysst magtatuering och ungdomlig blick. Han blir aldrig någon stor skådis men han gör det han ska och är fin på sitt lilla vis.

Publicerat

Tre om en: Indiana Jones


Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten (1981)

Jag var för liten för att se den första Indiana Jones på bio. Jag var nio år när den kom och hade inte fått se den även om jag hotat med att hugga mig i ögat med en sax. Det var på håret att jag ens fick se E.T på bio året därpå eftersom jag då bara var tio och min mamma inte ruckade på regler i onödan. Men tjat fungerar, kanske inte fem i fyra vid en bardisk på krogen, men med mammor gör det det.

Nåväl. Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten kom helt enkelt till mig några år för sent. Jag stod i den lilla videobutiken i byhålan och hade redan sett allt spännande som fanns – trodde jag – tills jag hittade fodralet till denna lite bakom Ur dödlig synvinkel och Flykten från New York. Indiana Jones! Fan va coolt! DEN tar vi!

Det tog exakt en minut av filmen innan jag var fast. Jag hade aldrig sett en film med detta tempo förut. Direkt sögs jag in i handlingen, det hände grej på grej på grej och det lugnade aldrig ner sig. Det var action, det var äventyr från första scen till den sist och det var Harrison Ford i runda manliga plugghästglasögon.

Själva historien, att Indiana Jones ska stoppa nazisterna från att få tag i förbundsarken och därigenom vara ett steg på vägen mot världsherravälde är visserligen välskriven och fiffig men det är inte den som är viktig, det är inte den jag minns. Jag minns smådjuren och jag minns ormarna. Det var något alldeles nytt för mig och med min redan då rätt kraftigt utvecklade ormfobi så var det sjuuuuukt läskigt.

Annars passar Karen Allen perfekt som den kvinnliga motvikten till Indiana, John Rhys-Davies är Sallah, Indianas sidekick (och en väl fungerande sådan) och Paul Freeman är precis så kall och klinisk som Dr René Belloq ska vara.

Som actionäventyr tycker jag denna film är svårslagen än i dessa dagar. Det hade jag kanske inte tyckt om jag var 37 när jag såg den första gången, eller så hade jag det. Det är svårt att spekulera om.


 

 

 

Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984)

Det tog tre år för Spielberg att göra en uppföljare till Jakten på den försvunna skatten, men för mig gjorde det inte det. Jag var ju lite bakom och hade missat den första så för mig tog det väl bara nån vecka eller två innan jag kom hem med nästa färgglada Indy-VHS.

De fördömdas tempel är liksom första filmen skriven av George Lucas och redan då hade han en förkärlek för att bryta den kronologiska ordningen (för den oinvigde så syftar jag på Star Wars där episod 4-6 kom skitmånga år före 1-3). Denna är alltså egentligen den första filmen om man ser till handlingen.

Kate Capshaw står för den kvinnliga fägringen (?) och lyckades inte bara släta av Harrison Ford utan inledde även ett förhållande med filmens regissör Steven Spielberg och dom är gifta än idag. Indys sidekick i den här filmen heter Short Round (Jonathan Ke Quan) och är en 11-årig asiatisk liten kille och en riktig Björn Waldegård bakom ratten.

De fördömdas tempel är stilmässigt väldigt annorlunda från första filmen. Den är mycket mörkare, mycket eländigare och läskigare och handlar om slaveri och ockultism med en släng av både rasism och sexism som grädde på moset.

Det är fortfarande action och definitivt äventyr men tempot är lugnare, färgerna mörkare och känslan jag fick var inte riktigt samma ”WOWTJOHOOOO” i magen. Men spännande är det och välgjort sett till 1984-års effektstandard och det jag minns mest från första gången jag såg filmen är tomheten jag kände i magen när eftertexterna rullade. Nu fanns det inga fler gömda Indiana Jones-fodral i videoaffären. Nu var det slut på riktigt.


 

 

 

Indiana Jones och det sista korståget (1989)

Nu är jag 17 år och överlycklig. Indiana Jones kom visst tillbaka och SOM jag väntat, längtat och undrat om han någonsin skulle göra det.

Jag har biobiljett till premiären, fjärde raden i mitten (det är en vana som aldrig försvinner), och tänk, jag får se Indy på stor duk!
Precis som med föregångarna är det George Lucas som ligger bakom manus och Steven Spielberg som regisserar och allas förväntningar är skyhöga. Men vad skulle kunna gå fel?

Nu får vi se en ung Indiana Jones (River Phoenix) stjäla ett värdefullt guldkors från några gravplundrare, vi får se hur han får tag i sin kära piska, var han fått sin fascination för arkeologi ifrån, varför han kallas Indiana och hur förhållandet har varit med hans pappa vilket inte var så vidare värst känns det som.
Allt Indiana gjort han han gjort för att bli sedd av sin far, den store professorn Henry Jones (Sean Connery). Allt sonen vill är att få bekräftelse och kärlek. Har det gått bra? Njääää. Blir det bra på slutet? Såklart!

Überkvinnan i Det sista korståget heter Alison Doody och Indys sidekick är återigen Sallah, John Rhys-Davies, men filmens stora behållning är Sean Connery.
Åren innan hade han gjort Rosens namn och De omutbara och var sjukt stor som skådespelare men att casta honom som Indiana Jones pappa var ett riktigt lyckokast för alla inblandade. Hela hans uppenbarelse hjälpte till att återinföra myskänslan från första filmen. Till och med känslan av det kärleksfulla gnabbandet mellan Indiana och Marion Ravenwood (Karen Allen) som funkade så bra i första filmen (och som mest blev tradigt med Kate Capshaw i tvåan) lyckades Sean Connery hjälpa till att återskapa.

Jag gick ifrån bion med ett leende på läpparna trots att jag nu VISSTE att det var sista gången jag fick se Indiana Jones i en ny film.


 

 

 

Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008)

Att Indiana Jones skulle komma tillbaka ännu en gång det var för mig lika stort som om jag skulle få en tur och retur-biljett till Månen.

19 år efter förra filmen och 27 år efter första samlas järngänget igen: Ford, Lucas och Spielberg och jag kan redan nu säga att jag förbannar den dagen dom kom på den idén.

Jag fattar det inte. Jag fattar inte att två av världens bästa sagoberättare (Spielberg och Lucas), en av världens ballaste skådisar (Ford), ett samlat gäng av
högklassiga birollsaktörer (Cate Blanchett, Shia LaBeouf, Jim Broadbent, John Hurt) i kombination med världens i särklass mest ypperliga effektmakare – ILM – inte kan få till det bättre än såhär. Det är för mig helt absurt!

Det finns uppenbarligen pengar, det finns bevisligen fantasti och kreativitet men det som inte finns och som fanns mängder av i alla tre föregångarna är: HJÄRTA.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ett hafsverk. Det är en undermålig historia, det är taffligt skådespeleri, det är rent KEKKIGA effekter och jag kan inte bli annat än rosenrasande över detta avslut. Harrison Ford är 66 år gammal och jag är fan rädd när han springer. Det luktar lårbensbrott lång väg och ingenting i hans rörelsemönster ser behagligt och naturligt ut.

Helt ärligt, jag önskar att jag aldrig sett den här filmen. Jag önskar att jag kunde leva mitt liv med en god Indiana Jones-smak i munnen och en svag fundering då och då på hur den sista filmen egentligen var. Men gjort är gjort, både för mig, Harrison Ford, Steven Spielberg och George Lucas och jag tror inte någon av dom sistnämna männen är särskilt stolta över detta magplask i filmhistorien.

Jag tror även denna gång att det här är den sista filmen. Enda skillnaden nu är att jag inte bara tror, jag HOPPAS att jag har rätt.

Publicerat

New York, I love you

Elva regissörer fick åtta minuter var på sig att skriva ihop och regissera varsin del av filmen New York, I love you.

Det blev en samling av människoöden vars röda tråd, förutom att dom utspelar sig i just New York, är kärlek.

Längtan efter kärlek, olycklig kärlek, kärlek mellan barn och föräldrar, gammal kärlek, köpt kärlek, kärlek för en natt eller hela livet. Det som förvånar mig är bara att det känns så….urvattnat.

Många av episoderna känns som transportsträckor, några är riktigt underhållande och en står ut som en solros på en potatisåker.

Historien om den gamla operadivan (Julie Christie) och den hjärtskärande krumme hotellpojken (Shia LaBeouf) satte sig som en av amors pilar i min bröstkorg. Jag blev alldeles varm inombords, jag kände så för den där killen att hjärtat nästan brast. Det tog ett tag innan jag såg att det faktiskt var Shia LaBeouf som haltade sig fram genom hotellkorridorerna, men vilken rollprestation han gör på dessa få minuter. Jag blir fan kär!

Vill du se filmen direkt? Klicka här så kan du se den på Headweb.

Publicerat

ROVDJURET

Det är inte bara i Danmark som det är nåt ruttet, det är det i djungeln nånstans i centralamerika också.

Dutch (Arnold Schwarzenegger) och hans grupp av välpumpade soldater kallas in i djungeln för att rädda några överlevande höjdare som råkat ut för en helikopterkrasch. Men det finns nåt annat i djungeln, en tingest så mycket värre än dom någonsin kunnat ana. Ett rovdjur som inte är från denna värld.

Trots att jag har sett mängder av riktiga snubbe-action-filmer och macho-lasse-rullar genom åren så är det bara en handfull som får mig att gro pung.

Rovdjuret är en av dessa. Rovdjuret är en film som ger testosteronet ett ansikte. Det fullkomligt strömmar ut manliga hormoner från TV:n, det är som att det finns en osynligt rör mellan snubbarna i bild och min egen binjurebark och det är inte utan att det börjar fantomklia mellan benen när testiklarna lägger sig på plats.

För här snackar vi VM i biceps. Här snackar vi inte en påse bilar till eftermiddagsfikat, här är det en kånkenrygga med anabola och snabbkaffepulver med sked.

I den här filmen snackas det inte känslor i onödan, här är det mestadels rätt tyst. Alan Silvestris aggressiva mastodontmusik tuggar sig igenom djungeln som en ångvält och rovdjuret springer omkring mellan träden som en extremt stor kameleont.

Scenerna när rovdjuret inte ska synas, när djungeln liksom ”äter upp den”, håller inte direkt nuförtiden, däremot när rovjuret visar sig som the monster itself, DET är fortfarande extremt bra gjort. Effektkungen Stan Winston kan nöjt sitta på sitt moln och vara stolt.

Det är klart som korvspad att Rovdjuret var bra mycket ballare som film betraktad när jag var 15 år än den är nu, men den funkar.
Det är en underhållande film, den är bitvis spännande, den är skönt kleggig och inte direkt förskönande. Arnold är inte världens bästa skådis men han är Arnold och det räcker en bra bit. I alla fall Arnold anno 1987.

Publicerat

BRUSTNA OMFAMNINGAR

Dom flesta stora regissörer har EN riktig favoritskådis som han/hon gärna jobbar med.

Colin Nutley har Helena Bergström, Martin Scorsese har Leonardo DiCaprio (nuförtiden) och Robert DeNiro (dåförtiden), Woody Allen har….Woody Allen och Pedro Almodovar har Penelope Cruz.

I Brustna omfamningar spelar Cruz Lena, sekreterare till Ernesto Martel, en rik gammal rynkig företagsledare.
Sällan har en man blivit lika förlorad i en kvinna som Ernesto blir i Lena. Han köper Lena genom att betala så att hennes pappa som ligger för döden i cancer kan få hjälp och jag förstår att Lena periodvis ”jobbat extra” som prostituerad och även då har Ernesto varit framme med stora plånboken och rasslat upp sedlar på löpande band. Så Lena blir ogift lyxhemmafru åt Ernesto men kan inte släppa sin stora dröm: att bli skådespelerska.

En dag får hon chansen. Hon provfilmar åt regissören Mateo Blanco (Lluís Homar) som även han faller pladask för Lena och hennes rådjursögon och självklart får hon rollen.

Egentligen är det Mateo Blanco som har huvudrollen i filmen. Huvudhistorien och alla små biohistorier kretsar kring honom och hans författar-alter-ego Harry Caine men om han är filmens kemiska substans så är Lena reagensen.

När det gäller Almodovar och Cruz och filmer dom gör tillsammans så är det något alldeles speciellt. Han lyckas hitta något hos Cruz som jag inte sett i några andra filmer och ändå tycker jag hon är bra i det mesta hon gör.

Kanske är det att hon får prata sitt modersmål, kanske känner hon sig bara genomtrygg, kanske blir hon större än sig själv i detta sammanhang, jag vet inte, jag vet bara att det är ren och skär filmkonst att se henne framför kameran när jag vet att Almodovar står bakom.

Brustna omfamningar är en historia som trots vissa små glapp känns välskriven och genomtänkt. Det är härligt med alla färgglada scenografier, med Penelope Cruz klädd både i härligt knalliga klänningar, retropiffad som Audrey Hepburn och utan kläder alls och Ernestos pistolföreställande färgglada konstverk på väggarna skulle vara riktiga måste-ha-tavlor om dom var till salu.

Jag blir glad av det här. Det känns som old-school-filmkonst och det är härligt att se att det går att göra äkta europeisk film utan att leka svår och bara spela på misär. Här är det mer ett färgglatt underhållande elände.

Publicerat

EXISTENZ

Redan elva år före Inception skrev David Cronenberg manus till denna lilla sci-fi pärla.

Allegra Geller (Jennifer Jason Leigh) är världens bästa och mest kända speldesigner. Nu har hon kommit på ett helt nytt spel och en helt ny form av spelande som kallas eXistenZ.

För att kunna spela måste man plugga in en pryl, en sorts spelenhet, längst ner i ryggraden – en bio-port.

Spelet ska lanseras och under värsta hysch-hyschet är ett gäng testspelare inbjudna för att provspela eXistenZ ihop med Allegra herself. Tolv utvalda blir inpluggade och precis när dom ”hamnat inne i” spelet blir Allegra skjuten av en av åskådarna som lyckats smuggla in en pistol genom metalldetektorn eftersom han tillverkat den av organiskt material, dvs kött och ben.

Ted Pikul (Jude Law), en skrivbordssnubbe som egentligen är där som hjälpreda åt spelföretaget, hamnar i skottelden och blir efter attentatet en självpåtvingad livvakt åt Allegra. Dom två hamnar i nån slags spel-limbo där eXistenZ lever sitt eget liv och vad som är verklighet och fiktion till slut blir svårt att avgöra, både för dom själva och oss som åskådare.

David Cronenberg har en otrolig förmåga att vara före sin tid. Flera av hans filmer uppfattas som sjuka, udda och svårbegripliga när dom kommer, men med några år på nacken brukar dom växa till sig och bli till små kultrullar för fler än mig. Jag är oftast inne i hans värld – med glädje – redan från början.

Sen är det med viss reservation jag jämför denna med Inception. Javisst, själva idén med parallella världar som rörs ihop är densamma, men för övrigt liknar filmerna inte alls varandra. eXistenZ är lite äckligare, lite mer old-school-latex-och-klegg-effekter och är bra mycket långsammare medans Inception är en nyskapande actionfilm anno 2010 med allt vad det innebär.

Publicerat

TRANSSIBERIAN

Det amerikanska paret Roy och Jessie (Woody Harrelson och Emily Mortimer) har varit i Kina och jobbat som någon form av hjälparbetare. Riktigt vad vet jag inte men det är tydligt att jag som tittar ska förstå att Roy och Jessie är snällisar, the good people.

Dom hoppar på Transibiriska järnvägen för att ta sig till Moskva och väl på tåget träffar dom på ett annat par, Carlos och Abby (Eduardo Noriega och Kate Mara), ett par som uppenbarligen inte har rent mjöl i påsen vilket jag som tittar får hjälp med att förstå för dom är mörkhåriga och lite skitiga, dvs the bääääd people.

Dessa fyra delar kupé, det är uppenbart något sexuellt i luften mellan Jessie och Carlos, Abby är mest bara skum och Roy är bara glad som en speleman och i det närmaste perverst intresserad av tåg.

Som passagerare på Transibiriska järnvägen är man som västerlänning inte kaxig. Att bli avsläppt på nån suspekt station längs vägen utan värsting-vinterkläder, att komma bort, att hamna i trubbel och behöva polishjälp ELLER hamna i trubbel och vara på andra sidan rättvisan, allt känns lika skitjobbigt, så visst är tanken god med en tågthriller på just denna sträcka.

Däremot är kanske inte tanken lika god att casta Emily Mortimer som tjejen med ett skumt förflutet som fängelsekund och värsting (bland annat) när hon ser ut som en frikyrklig bibliotikarie. Manus glappar betänkligt och flera gånger säger jag högt ”inte faaaaaaan skulle man göra sådär i den situationen? Bli GLAD när man kommer bort från sin fru mitt ute i ryska vildmarken, inte har en mobil, får sova på nåt Gulaghotel och ingen vet var man är?”.

Ben Kingsley som den ryske kriminalaren och Woody Harrelson som Roy är i alla fall lyckokast, det är tack vare dessa två som filmen är tittbar över huvud taget. För den ÄR på gränsen till just det. Tittbar.

Publicerat

THE EXPENDABLES

Det här är en hård nöt för mig att knäcka.

The expendables är utan jämförelse den svåraste filmen hittills för mig att recensera och jag ska försöka förklara varför.

1. Jag har sett fram emot den här filmen sen jag hörde första knystet om den. Det var flera år sedan.

2. Jag har älskat Sylvester Stallone sen jag lärde mig stava till italian stallion.

3. The expendables saknar en av hörnstenarna i det som kallas film, nämligen ett manus skrivet för åskådare med ett IQ över 2.

4. Sylvester Stallone har både skrivit manus och regisserat filmen.

Så, hur gör man? Hur sågar man sin forne filmstjärneidol jäms med fotknölarna på ett kärleksfullt och konstruktivt sätt?
Ja, det är väl bara att säga precis som det är antar jag: The expendables är en riktig skitfilm.

Den är så usel att Sliver känns som Den gröna milen i jämförelse. Det som skulle vara ett kärt återseende av actionshjältarna från min uppväxt känns mer som en varningsfilm från Socialstyrelsen som borde visas i väntrummen hos samtliga plastikkirurger i hela västvärlden.

Vi snackar tuffisar här, tuffa karlar med många gröna dollars på banken, karlar med koll, karlar med assistenter och agenter och managers men ÄNDÅ finns det ingen som kan säga STOPP PÅ BELÄGG och få dom att fatta att det inte är speciellt MANLIGT att vara 64 år och ha porslinsansikte, att det inte är speciellt hårt att bygga på underkäken så man ser ut som som Gaston i Skönheten & odjuret och att det inte är speciellt macho att spruta läpparna fulla med nervgift så dom putar ut mer än på Linda Rosing och hon den där Olinda, samtidigt.

Det finns liksom nåt som inte går att köpa för pengar och det är att åldras med värdighet och det är nåt som varken herr Stallone, Willis, Schwarzenegger eller Rourke kan stava till.

Det tar ett tag att vänja sig vid synen av Stallones brutalt ådriga, uppumpade underarmar och en kropp som känns totalt fullsmockad av ryssfemmor och en cocktail av diverse tillväxthormoner. Fan, han är lika gammal som min pappa (ja, mamma med för den delen) men efter ett tag när jag hackat mig igenom plasten känner jag mig som hemma igen. Det känns som förr i tiden och jag förstår varför filmen blev av, jag fattar vitsen.

Sylvester Stallone visste säkerligen vilka polare han ville ha med i filmen och han skrev antagligen rollerna utifrån vem som skulle spela dom. En figur som Gunnar Jensen, en blindgalen stor blond viking, kan inte ha blivit skriven med nån annan än Dolph Lundgren tankarna. Den lille snabbe asiaten Ying Yang, vem skulle spela honom om inte Jet Li? Sen finns det ju några jag saknar. Jean-Claude van Damme, Carl Weathers och Steven Seagal för att ta några exempel.

Mitt enda sätt att hantera den här filmen är att se den som en återträff. Jag ser den som en reunion, men inte av en högstadieklass utan av ett gäng moppepojkar som nu inte längre behöver skruva hoj i någon förälders skumt belysta garage för nu har det kommit nån med en stor låda pengar och orden ”Gör vad faaaan ni vill me´rom” och det är precis vad snubbarna har gjort.

I The expendables låter pistolerna lite högre, maskingevären tuggar ammunition lite fortare, bomberna sprängs lite maffigare och dummisarna dödas lite klafsigare. Däremot räckte nog inte pengarna till skyddsglasögon för filmfotograferna verkar ha stått en bra bit ifrån och zoomat järnet, för sällan har jag sett så mycket hård action i sån närbild att jag egentligen inte får se ett skit.

Jag har ingen aning om vem som dör, vem som slåss med vem, vart blodet kommer ifrån, varför den där kniven är där just nu och hur dom där kunde ramla in från taket, för allt är så nära att en lupp inte hade fått mig att komma närmare.

Hur mycket jag än sitter där i biostolen och motorsågar filmen medans jag tittar, hur mycket jag än hånskrattar åt dom där männen som ska vara så ofantligt manliga men som ser ut som gamla tanter som ska på tebjudning i ansiktet ja, hur mycket jag än vill kunna motstå det här så kan jag det inte.
Jag njuter, jag fnissar, jag ler för The expendables är inte bara den här filmen, det är känslan som finns kvar av ett par decennium då dessa män faktiskt var dom tuffaste grabbarna som fanns.Så jag lägger huvudet på sned och låter dom tro det.
Jag har fått vad jag betalade för. 95 spänn för 103 minuter nostalgi är inte fy skam men just i fallet som rör dessa inblandade skådespelare så stämmer faktiskt floskeln det var bättre förr.

Filmens betyg:

Att se Sylvester Stallone på bioduken igen:

Publicerat

FORGETTING SARAH MARSHALL

Peter (Jason Segel) är dyngkär i sin tjej Sarah (Kristen Bell). Sarah är superkänd TV-serieskådis i en amerikansk lite annorlunda brottsserie där hon tillsammans med Billy Baldwin spelar två poliser som ”kombinerar detektivarbete och (prat om) sexualitet”. Peter är kompositör och lägger bakgrundsmusik till samma serie.

En dag kommer Sarah hem och gör slut, dumpar Peter på ett rätt osnyggt vis och till slut kommer det fram att hon träffat en ny kille – den ekivoka megakändisen och artisten Aldous Snow (Russell Brand).

Peters hela värld rämnar, han sörjer som ett barn sörjer en död kakadua. Han gråter, skriker, försöker komma över Sarah med alla till buds stående medel (inkl ligga med allt med puls) men ingenting hjälper. Till slut kommer han på att han ska åka till Hawaii. Han behöver komma bort och Sarah har alltid pratat om hur fint det är just där så han köper en flygbiljett och går till första bästa hotell för att försöka få ett rum.

Hotellet är fullbelagt men Rachel (Mila Kunis) som jobbar i hotellreceptionen lyckas fippla till det så att Peter får sviten några dagar eftersom det visar sig att Sarah och Aldous underligt nog bor på samma hotell. Till Peters stora…glädje? Eller?

Okej. Det här är inte varken bråddjupt och svårt, det här är en komisk studie i mänskligt förfall. Det är inte ofta jag skrattar gott åt att någon annan gråter men här går det liksom inte att låta bli.

En komedi på nästan 120 minuter håller sällan samma standard filmen igenom och Forgetting Sarah Marshall är definitivt för lång för sitt eget bästa, men, även när den sackar så är den underhållande.
Jason Segel är riktigt bra på att spela ”the guy next door” och Mila Kunis är både supersöt och otroligt rätt-tajmad filmen igenom. Russell Brand spelar nog bara Russell Brand men han är kul som få och Paul Rudd har en liten liten roll som han självklart gör det mesta av.

Skulle jag bli dumpad nu så är det här definitivt filmen som skulle ta mig igenom den svåraste tiden – och det med ett leende på läpparna.

Publicerat

SEBBE

Sebbe (Sebastian Hiort af Ornäs) är fjorton år och bor med sin mamma Eva (Eva Melander) i ett nedgånget bostadsområde nånstans i Sverige.

Pappan är död och mamman har problem med alkohol, hon röker oavbrutet, hon jobbar natt med att dela ut tidningar, verkar inte ha en endaste vän i hela världen och hon sover hela dagarna.
Eva orkar inte med att vara en närvarande förälder, hon har så dåligt med pengar att Sebbe inte ens får en present på sin födelsedag och Sebbe har ett mindre helvete med mobbare i skolan.

Handlingen i Sebbe är ingen discodans, inga disneystråkar eller hopp-och-skutt-glatt direkt. Herregud, det är ju en prisbelönt svensk film, klart som fan den handlar om vardagsrealism, förortsmisär och mobboffer i yngre tonåren, gärna med ett pärlband av P3-pop i bakgrunden – vad annars?

Men, jag tänker inte dissa filmen rätt av för det finns faktiskt tre saker med Sebbe som är riktigt bra.

1. Sebbe själv.
Sebastian Hiort af Ornäs är en otroligt begåvad kille och hans ansikte kommer synas i många filmer framöver det är jag bombsäker på. Han når fram, han når ut, han spelar inte – han ÄR och DET är man inte bortskämd med i svensk film.

2. Mamma Eva.
Eva Melander är för mig en okänd skådespelerska och jag tror inte en känd skådis hade kunnat göra den här rollen ett dugg bättre än hon.
Jag blir arg på henne, hon är vidrig, jag blir trött på hennes jävla rökande och gnället om att hon inte har några pengar (SLUTA RÖK DÅ FÖR I HELVETE!!!) men framförallt har hon och Sebbe en äkta känsla dom emellan och den är mycket värd i den här rullen.

3. Det autentiska språket.
Scenerna i klassrummet, bråken mellan Sebbe och Eva, snacket tonåringarna emellan, allt detta känns på riktigt. Det är ingen dramatensvenska, det är flyt i språket och DET gör mig glad.

Det mesta annat i filmen gör mig bara…irriterad. Sebbe är ännu en svensk film i raden som kallar sig långfilm fast den bara är 1 tim och 20 min och fast filmen är så himla kort så håller inte storyn hela vägen. Är det ingen som har koll på sånt innan liksom?

Äsch. Jag fattar inte grejen riktigt ändå tycker jag filmen är helt okej. Jag tänker inte ens tanken att varken stänga av eller spola fram, jag tittar och upprörs och det hade jag inte gjort om filmen var helt igenom kass.

Publicerat

FALSKT ALIBI

Jag undrar vem som skötte ekonomin i den här filmen. Jag undrar om han/hon har jobbet kvar.

Jag undrar om det är riktigt försvarbart att ha en budget och sen ge 95% av den som lön till Michael Douglas för att han ska tacka ja och sen sitta där alldeles viljelös och inte kunna bjuda på nåt godare än havregrynsgröt för resten av pengarna.

Okej. Jag fejsar fakta. Det fanns ett manus som på pappret säkerligen var bra. Filmen är en remake av Beyond a resonable doubt från 1956 och kanske var det en spännande film, vad vet jag? Filmbolaget hittade en regissör som villigt la ner sin energi i filmen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att regissören är Peter Hyams och att han hade sin storhetstid för 15 år sedan med van Damme-rullarna Sudden death och Timecop.

En sånhär film är bra om det är en twist som blir en twist till på slutet, om man som åskådare är fullständigt bortkollrad. Jag kunde gnomskåda hela filmen efter första kvarten och det är inte godkänt. Långt därifrån.

Michael Douglas gör sitt jobb och som vanligt gör han det bra. Den andra huvudrollen görs av Jesse Metcalfe som är mest känd som Gabrielle Solis unge älskare John Rowland i Desperate housewives. Han är genomskinlig som en manet.

Nej. Jag säger nej till det här. Det kunde ha blivit bra men det blev en riktig djupdykning där Michael Douglas får agera både flytväst, livbåt och åldrad sjökapten.

Publicerat

I LOVE YOU PHILLIP MORRIS

Steven Russell (Jim Carrey) är en stadgad familjefar, gift med Debbie (Leslie Mann) och poliskonstapel i stan där dom bor. Hans liv är på pappret rätt soft, i alla fall på ytan. Under ytan däremot lurar rader av lögner, så som det lilla faktum att han egentligen är bög.

Så blir han påkörd och bestämmer sig i den sekunden för att förändra sitt liv, att stå för vem han är, att sluta ljuga och istället göra något bra. Så han skiljer sig, flyttar till en ny stad med en ny partner vid namn Jimmy (Rodrigo Santoro).
Men Steven fortsätter ljuga, han ljuger på alla sätt han kan och bubblan spricker, han hamnar i fängelse och där träffar han Phillip Morris (Ewan McGregor) – hans som kommer att bli den stora kärleken i Stevens liv.

I förtexterna till filmen står det att handlingen är sann. Det tror jag är lögn. Det enda som är sant i detta manus är intentionerna att göra en annorlunda film och DET har filmmakarna lyckats med.

Både Jim Carrey och Ewan McGregor är trovärdiga bögar och dom är jättesöta tillsammans och hela filmen gör mig glad på nåt konstigt sätt, den är liksom tragikomisk som en Lars Norén-pjäs fast nedkladdad med fingerfärg i regnbågens alla kulörer.

Sen är Jim Carrey alltid Jim Carrey. Jag kan hans mimik och skådespel, det mesta har jag sett förut. Men det gör inget. I love you Phillip Morris är ingen Ace Ventura eller Yesman. I love you Phillip Morris är mer en härlig smet av Brokeback mountain, O Brother, Where Art Thou?, En enda man och tvåtusen gula oljekritor.

Publicerat

DET VÅRAS FÖR SHERIFFEN

Det finns vissa situationer då jag verkligen kan ifrågasätta min mentala hälsa som ung. Jag minns att jag i min barndom under mitten av 80-talet hade svårt att hitta någon film som var roligare än Det våras för sheriffen. Hur fan tänkte jag?

Jag måste helt klart ha varit helt humorbefriad under den tiden i mitt liv för när jag nu ser om den här filmen skrattar jag inte en enda gång. Jag drar inte ens på smilbanden.

Mel Brooks har gjort en ”komedi” om en järnväg i amerikanska södern. Järnvägen ska passera den gudsförgätna hålan Rock Ridge och när den väl är färdigbyggd kommer marken vara värd massor med pengar. Höjdarnas sluga plan är att jaga dom boende i Rock Ridge på flykten och det med hjälp av det konstigaste/värsta dom boende kan tänka sig: att tillsätta en svart sheriff.

Det våras för sheriffen är en slags cowboy-musikal utan tillstymmelse till roliga scener. Däremot är både Cleavon Little som sheriffen och Gene Wilder som Jim rätt charmiga och för mig som är närmast psykotisk-fascistisk-betuttad Magnum P.I-fan är det en glädje att se Higgins – John Hillerman – i en liten roll. Därav det snälla betyget.

Publicerat

THE GHOST WRITER

Världens cineaster är inte bortskämda med filmer signerade Roman Polanski direkt. Det är synd tycker jag men med tanke på Polanskis något turbulenta privatliv så antar jag att det inte finns så mycket utrymme till just filmande.

Men säkert som amen i kyrkan så kommer filmen ”Polanski” att dyka upp bara nåt år efter hans död (när det nu blir, gubben är född 1933) för det är få människor som har ett sådant levnadsöde som han, få som fått sin gravida fru mördad av Charles Manson för att ta ett exempel.

I The ghost writer får vi följa spökskrivaren (Ewan McGregor) som får i uppdrag att skriva den brittiska före detta premiärministern Adam Langs (Pierce Brosnan) memoarer och i ren Agatha Christie-anda, eller Hitchcock för den delen, så radas skumma händelser och människor upp som ett pärlband och mitt i alltihop är spökskrivaren – och åskådaren – som ska försöka klura ut det hela.

Kruxet för mig är att det aldrig tänder till, det blir liksom aldrig nervkittlande. Jag förstår att det SKA vara spännande eftersom musiken ligger som en nojjig ljudmatta bakom allt som händer men nej, it doesn´t really do it for me.

Ewan McGregor är en jäkligt subtil skådespelare som med närmast pedantisk fingertoppskänsla närmar sig sina roller. Han är en mänsklig kameleont och kan spela i stort sett vad som helst, göra det bra men ändå pratar jag aldrig om någon film han varit med om som ”du vet den där med Ewan McGregor”. Aldrig. Och det är stort, att aldrig göra rollen större än filmen. Motsatsen till detta är överspelarnas överspelare Ben Affleck som kämpar som en gnu i motvind att bli ihågkommen som DEN ENDA skådisen i alla filmer han gör.

The ghost writer är definitivt en sevärd film där skådespelarna är en tajt ensemble och manus är välskrivet och klurigt. Men, som sagt, det är något som fattas för att jag ska gå igång på alla cylindrar. Kan inte sätta fingret på vad, men nåt är det.