Fiffis filmtajm konstaterar: det lär bli svårt att bada även nästa sommar. PIRAYA 3D
THE ROCKER
Trummisen Robert ”Fish” Fishman (Rainn Wilson) spelar i ett up-coming-hårdrocksband vid namn Vesuvius. Han är hjärnan och hjärtat i bandet.
När managern ger bandet möjlighet till ett fett kontrakt med det lilla förbehållet att trummisen måste dumpas till förmån för en släkting till skivbolagsdirektören så kickas Fish ut med ändan före och gänget han trodde var hans bästa vänner visar sig vara hjärtlösa girigbukar.
Tjugo år senare har Fish fortfarande inte kommit över sveket. Han jobbar och lever ett svenssonliv medan Vesuvius klättrar på listorna och reklam för nya plattan syns överallt.
Till slut får han spunk och drämmer till en arbetskollega som lyssnar på plattan på arbetstid, han får sparken, flickvännen gör slut och han hamnar som inneboende hos sin syster och hennes familj.
Sonen i huset lirar i ett band som ska spela på skolbalen, men dom saknar en trummis och gissa vem som blir den motvillige ängeln med trumstockar? Jo, Fish.
Handlingen låter banal och är det kanske, men för att vara en film som passerade dom flesta rätt obemärkt förbi så är den faktiskt okej. Jag fnissar flera gånger, skrattar ibland och finner den precis lika underhållande som mina barn, vilket man inte kan säga om speciellt många (ungdoms)filmer.
Så regnar det en eftermiddag på semestern och det inte finns någon annan film att se än denna – häng inte läpp. Det kunde vara så mycket värre.
THE GIRL IN THE PARK
Julia (Sigourney Weaver) lever ett gott liv. Hon har en älskvärd man, en fin son, en liten gullig dotter, ett bra jobb, ett fint hus och hon har börjat få fart på jazz-sjungeri-karriären. Vad mer kan en kvinna behöva? Vad mer kan en kvinna längta efter när hon sitter i lekparken och tittar på sin dotter som klättrar, gungar och skrattar?
Klipp.
Det har gått 16 år. Av allt det Julia hade har hon endast jobbet kvar – och en son som väntar barn med sin blivande fru. Den där dagen i lekparken för 16 år sedan förändrade allt. Dottern försvann bland gungorna och klätterställningarna och hittades aldrig. Julia tittade bort några sekunder och det räckte. Livet förändrades i ett nafs och självklart blev det aldrig som förut igen.
När Julia av en slump gång på gång springer på och hjälper Louise (Kate Bosworth), en trasig tjej som bor på gatan, tänds många hopp: hoppet att kanske få se sin dotter igen, hoppet att Louise kanske till och med ÄR den försvunna dottern och hoppet att kanske få må så bra igen att livet blir värt att leva.
Det bästa med The girl in the park är att den handlar om människor som både beter sig som och ser ut som människor. Människor som i olika situationer faktiskt gör fel, beter sig illa, är utseendemässigt fula, säger fel saker. Det är skönt. Hade det inte varit så hade detta drama blivit fullomligt menlöst. Nu tittar jag gärna och gör inte direkt vågen när filmen är slut, men det var sevärt och vettigt och Sigourney är Sigourney och även om hon i dom flesta filmer spelar just Sigourney mer än rollfiguren så räcker det långt.
Och vem är bättre än Kate Bosworth på att spela den ”vanliga tjejen”? Hon är befriande ordinär till utseendet, det är knappt jag känner igen henne mellan filmerna hon gör och det är bra. Det finns alldeles för få unga skådespelartjejer i Kate Bosworths fack och för många Lindsey Lohan-wannabees. Lindsey Lohan herself är en av dom och bara det är en för mycket.
VANILLA SKY
1996 korsades regissören Cameron Crowe och skådespelaren Tom Cruise´s vägar när dom tillsammans gjorde braksuccé med filmen Jerry Maguire.
Fem år senare vill Crowe göra Vanilla sky, nån slags mystisk science fiction-thriller-romantiskt-drama och jag tror inte ett dugg på att Tom Cruise varit påtänkt som huvudroll i denna om det inte varit för att dom redan filmat tillsammans. Det blev nämligen rätt tyst om Cruise efter Jerry Maguire-framgångarna.
Det blev faktiskt det dittills största glappet i hans filmkarriär. Tre år tog det innan han gjorde sin lilla (men fantastiska) roll i Magnolia och sedan sexdramat Eyes wide shut med dåvarande äkta frun Nicole Kidman.
Att han blev tillfrågad om Vanilla sky var således rätt otippat – och lite modigt – av Crowe, även om Cruise strax innan denna även hann med att göra den inte jättebraiga Mission Impossible II.
Hur som helst, Vanilla sky som film kräver en hel del av sina skådespelare. Det är inte ens en film med en självklar handling men Tom Cruise klarar biffen galant. Han, liksom Brad Pitt, är män som är alldeles för snygga för sitt eget bästa egentligen, i alla fall om man vill bli en ärad skådespelare och bedömd för det man presterar, inte hur man ser ut. Dom båda är enligt mig betydligt bättre skådisar än dom får cred för, men så tycker jag inte någon av dom är nån tiopoängare urseendemässigt heller.
Så att Vanilla sky är en film som inte håller från början till slut har ingenting med Tom Cruise att göra, inte heller med Penelope Cruz eller Cameron Diaz. Jag vet inte exakt VAD det beror på, men ATT den inte håller är ett faktum.
Cruise och Cruz blev ihop på riktigt under inspelningen. Det kan vara det mest intressanta som rör den här filmen och inte ens det är särskilt intressant.
Fiffis filmtajm är övertygad, Gud hör bön: DINNER FOR SCHMUCKS
DET STORA BLÅ
Det var 1989. Det var kvällen innan min resa till Israel och jag hade varit i videoaffären och hyrt en konstig fransk-amerikansk rulle som jag egentligen inte ville se. Jag kände för Indiana Jones eller nåt med Stallone eller Tom Berenger, men jag hade sett allt med dom som gick att hyra.
Jag satte mig i soffan, färdigpackad och började titta och där satt jag storögd, alldeles blixtstilla och tårarna rann. Historien om amerikanska Johana (Rosanna Arquette) som förälskar sig i den snygge fridykaren Jacques Mayol (Jean-Marc Barr) vars vägar korsas av barndomskamraten och den extrema tävlingsmänniskan Enzo (Jean Reno) som är villig att göra ALLT för att få Mayol att ställa upp i en dyktävling bara för att visa honom en gång för alla vem som är bäst i världen, den historien är…..magisk.
Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det stora blå är en magisk film. Luc Besson har skapat ett mästerverk som är svårslagen i min värld.
Jag såg Det stora blå exakt rätt dag, rätt tid, vid rätt ålder. Jag tror alla filmintresserade människor, ja, andra med förresten, har en liknande film som liksom blir en ögonöppnare för världen, en katalysator för allehanda känslor och upplevelser, en speciell film som blir som ens bästa vän genom livet. Det stora blå är den filmvännen för mig.
Jag har sett Det stora blå 27 gånger.
Den vanliga 132-minuters-versionen 15 gånger och den extralånga (168 min) director´s cut-versionen 12. Varje gång får jag samma känsla, varje gång hamnar jag i nån slags nostalgisk gråtmild härlig blå-koma redan vid förtexten och det känns som att det borde vara en omöjlighet efter alla dessa tittningar.
Men för mig är det här filmhistoria. För mig är det här oslagbart.
För mig är det här den enda filmen jag sett som förtjänar ett högre betyg än vad som är möjligt.
Så, håll till godo. Sex ufon av fem möjliga till en film som är hundraprocent perfekt. Det går inte att göra film bättre än såhär.
Fiffis filmtajm längtar som en dåre efter: DESPICABLE ME
CASE 39
Emily (Renee Zellweger) jobbar som socialassistent med fokus på barn i dysfunktionella familjer. Emily ser sitt arbete mer som ett kall än som inkomsbringande syssel-sättning och tackar till och med nej till psykologen Dougs (Bradley Cooper) inviter, fast hon uppenbarligen är förtjust i honom.
Överhopad med svårhanterliga fall får hon ännu ett på sitt bord. Lillith, det 39:e fallet, är en ung flicka. En uppenbarligen störd sådan. Emily besöker familjen och förädrarna känns allt annat än sunda och friska. Att Lillith inte mår bra, vägrar att sova och beter sig underligt är kanske inte så konstigt?
Emily fattar tycke för flickan och går över gränsen till vad hon behöver göra i sin yrkesroll, ja, hon går över gränsen till vad hon FÅR göra, men hon kan inte bara stå bredvid och se på när ett barn far illa. Om hon nu far illa vill säga…
Case 39 är en film som förvånar mig på många sätt. Början var tveksam, alla filmer utan undantag med Renee Zellweger i rollistan är beyond tveksamma för mig, storyn var spretig men det var en spretighet som skiftade och gjorde mig nyfiken – och helt fucking rädd! Jag har inte varit såhär rädd av en film sen i mitten på åttiotalet och jag såg Fredagen den 13:e för första gången och DET är otippat!
På pappret är Case 39 en helt ordinär skräckthriller men mitt i den någorlunda mörka sommarnatten när jag dessutom var helt oförberedd på att filmen skulle vara läskig slog den mig som en yxa i pannbenet och blev allt annat än ordinär.
Jag tyckte det var en genuint läbbig film, vilket kanske inte var så konstigt när jag tänker tillbaka eftersom filmen faktiskt innehöll alla dom parametrar som jag inte tycker om alls: barn med otäcka ögon, smådjur, demoner, vatten – och Renee Z.
Jag kommer aldrig att se om Case 39, men det är inte för att filmen är dålig, det är för att mina nerver efter den här upplevelsen helt klart blev trasiga.
FROST/NIXON
Frost/Nixon är en film med grymt kaxig skådislista och den duktiga regissören Ron Howard ligger bakom, eller ja, STÅR bakom kameran. Vad kan det bli av detta, månne?
Alltså, jag försökte verkligen. Jag lovar, SOM jag försökte hålla mig vaken, men precis som om någon stoppat fjorton kartor Sobril i kvällsthéet, precis så skönt pladasksovande var jag till Frost/Nixon, för det här är tråkigt så tiiiiden stannar.
Politiska dramor i all ära, men jag hade inte velat se en film med Robert Gustafsson som Olof Palme och Micke Nyqvist som Lennart Hyland heller. Dock vet jag vilken film jag ska sätta på om jag någon gång lider av sömnsvårigheter.
FARSAN
Josef Fares pappa Jan är en skön snubbe. Jag fattar det OCH jag fattar att Josef Fares tycker det.
Jag fattar att han tycker det är ballt att vara i den situationen att han kan anställa sin pappa, ge honom huvudrollen i en ”storfilm” utan att någon människa höjer varken röst eller ögonbryn. Kanske skulle många i hans situation göra likadant. Kanske inte. Jag vet inte.
Det som bekymrar mig är inte att Josef Fares hängt upp en hel film på sin far, det är att filmen i sig knappt kan klassas som film. Det händer knappast ingenting och det som händer är lika intressant som att veta hur många gram amalgam Rolf Lassgård har i överkäken.
Josef Fares gjorde en kanonfilm* 2002, en helt okej film* 2003, en extremt överskattad film 2005 och en rulle* 2007 (som jag inte har sett). Är det vad som krävs i filmsverige för att få fria tyglar och göra biofilm av det man känner för? Ja. Tydligen.
Manus till Farsan är skrivet av Josef Fares och Torkel Peterson, den sköna skådisen som i film efter film efter film försöker bevisa att han är dyngsäker i sin manlighet och att han är helt okej med att ha gett potensproblem ett ansikte.
Det är fine, jag köper den grejen, men nu har det gått så långt att Torkel Peterson inte längre spelar sköna och roliga snubbar på film, han spelar Torkel Peterson. Samma roll, olika skepnader. Det är synd.
Men Farsan verkar ha gått bra på bio. Det är väl sånthär som svenska folket vill betala en hundring biljetten för att se. Jag betalade 39 för en hyr-DVD och DET kändes saftigt.
Alltså, jag betvivlar inte alls att Josef Fares är en begåvad regissör och manusförfattare, jag är bara helt säker på att fler skulle fatta att han är det om han vidgade sina vyer en aning och inte bara gav ut sina filmroller till släkt och vänner. Det är farligt att hamna i Colin Nutley-träsket. Även om det ger mat på bordet så finns det ett värde i att kunna se sig i spegeln om mornarna också.
* Film i vilken pappa Fares har en papparoll.
Fiffis filmtajm längtar efter: RANGO
UNTHINKABLE
På pappret känns Unthinkable som en rätt smart politisk thriller. Det är terrorister i alla möjliga hudfärger, det är strategiskt utplacerade inte bara bomber, utan ATOMbomber.
Det är en sval och skön Carrie-Ann Moss som spelar agent och det är den störtsköna Samuel L Jackson som spelar tuff och hård snut.
Det dröjer bara en kvart in i filmen, sen ångrar jag att jag tänkte ordet smart.
En halvtimme in i filmen ångrar jag ordet politisk.
En halvtimme senare funderar jag på den verkliga betydelsen av ordet thriller och när filmen är slut gäspar jag och tänker att Samuel L Jackson ÄR störtskön, MEN han är bara bra på att spela en störtskön Samuel L Jackson. Det är vad han gör i alla sina roller och jag nöjer mig med det för jag gillar honom, men om han inte ens kan hjälpa till och höja en medioker rulle som denna då kanske karaktärsskådespelare inte är något som ska stå på visitkortet.
För Unthinklable är inget annat än en rätt medioker film. Inte särskilt spännande, men inte speciellt tråkig heller. Den går absolut att se i brist på annat och med tanke på att jag såg Natt på museet 2 igår så skulle jag kunna titta på myrornas krig och göra vågen.
Det mest intressanta med filmen är egentligen Agent Vincent, spelad av Gil Bellows som nån har grävt fram i spillrorna efter Ally McBeal. Han kommer även efter denna film vara förknippad med sin roll som Billy Thomas, inte som nån agent whatsoever.
NATT PÅ MUSEET 2
Det finns uppföljare och så finns det uppföljare.
Det finns Gudfadern 2 som i många stycken är bättre än ettan. Det finns Jurassic Park 2 som är snäppet sämre än första filmen men ändå helt okej.
Det finns Hajen 2 som jag ser bara för att vattendjuret är läbbigt, men som story vete tusan om det är nåt att ha. Det finns Charlies änglar 2 – utan hämningar som är ett överkvalificerat dravel av guds nåde. Och så finns det Natt på museet 2.
Natt på museet, den första filmen, var halvbra tycker jag. Lite nytt, lite gammalt, lite charmigt sådär. Natt på museet 2 är en film gjord för folk som sover på egenspikade masonitskivor.
Natt på museet 2 är en film för barn och ungdomar som aldrig sett en film förut, som blivit nekade allt från Teletubbies, Bamse, Pippi, Emil och Saltkråkan till Narnia, Harry Potter, Spider-man och Polarexpressen.
Jag är inte målgruppen.
Ingen jävel är målgruppen.
Jo, det ska vara nån banjospelande hillbilly i amerikanska södern vars mamma och pappa är enäggstvillingar, men annars kan jag inte komma på NÅN som skulle finna minsta glädje i att se den här filmen.
Tre om en: SHREK – Nu och för alltid
Jag minns att jag hörde Hans Wiklund på radio, det var nångång under 2001 när han hade varit i Cannes och sett nån nyskapande datoranimerad film om ett grönt träsktroll som rapade och fes och som dessutom var nominerad för nåt pris – i pretto-Cannes!
Sånt händer ju inte, jag fattade ingenting, men filmen verkade skum på ett bra sätt och rätt kul. Sen kom filmen till Sverige, jag såg den på bio och föll totalt pladask för detta gröna snällismonster vid namn Shrek.
Nu har det gått nio år och det är dags för fjärde Shrek-filmen att gå upp på bio. Shrek fick sin prinsessa, han har varit med om äventyr med gamla polare (Åsnan) och nya polare (Mästerkatten), han har bråkat med fru Fiona, blivit pappa till tre små gröningar – och sen då…? Vad blev det med livet, Shrek? Blev det som du ville?
Shrek Nu och för alltid handlar om just det: om småbarnsföräldrars ständiga gluttande över staketet, om tankarna på att allt var bättre förr, om längtan efter någonting annat och om okunskapen att vara glad åt det man har. Det är faktiskt en rätt tankfull film, om än en smula långtråkigare än de övriga filmerna i serien.
Att se Shrek-filmerna dubbat till svenska är lika oskönt som att sova i en pissmyrestack utan sovsäck. Den som kom på att Samuel Fröler skulle vara en toppenröst till Shrek måste vara döv, alternativt genom alla år sett Skärgårdsdoktorn på TV utan ljud. Originalrösterna däremot är klockrena, det är sällan det finns nåt att gnälla på gällande amerikansk animerad film och röstpåläggning.
Nåt som därmeot är toppen med denna film är 3D-effekterna. Jag har inte sett nåt liknande sen Alien vs Monsters, inte ens Avatar-smörjan klår det här. Sen tycker jag fortfarande att 3D över lag är rätt överskattat då jag alltid förväntar mig mycket mycket mer än jag får, men det kanske inte är filmmakarnas fel, det kanske är min önskan om karusell-pirr i magen som är för stark?
Om detta nu är det sista kapitlet i Shrek-sagan så vill jag lyfta på hatten och säga TACK. Sällan har jag sett så många figurer på film – samtidigt – som alla klivit in och pickat fast sig vid min hjärterot som små små vänner som är med mig i alla tider. Nu och för alltid.
Vad tyckte jag om dom ”gamla” Shrek-filmerna då? Jo, såhär:
Shrek 1
Shrek 2
Shrek 3
COPYCAT
Kriminalpsykologen och föredragshållaren Helen Hudson (Sigourney Weaver) vet inte bara allt om seriemördare, hon har också en av filmhistoriens häftigaste boenden. Hon bor precis vid San Fransiscos vattenlinje med motordrivna persienner för fönstren.
Helen är en rätt eländig människa egentligen. Framgångsrik inom sitt yrke, snygg och proper men totalt kaiko i skallen efter en attack då hon själv riskerade att bli mördad så nu lever hon ensam och isolerad, fullproppad med fobier, rädd för allt.
När så en seriemördare börjar härja i staden kontaktas Hudson av polisinspektör M.J. Monahan (Holly Hunter) och kollegan Ruben Goetz (Dermot Mulroney) och det är ungefär allt man behöver veta innan man hyr denna film och ser den första gången. För se Copycat, det bör man göra.
Som psykologisk thriller är denna film ett lysande exempel. Som kvinnor-kan-visst-film funkar den också, även för mig som avskyr Holly Hunter och hennes Brad Pitt-käkar och klafsiga sätt att prata.
Det är spännande, det är snyggt som fan, det är ett intelligent manus och det är en film som gör sig mer än väl en ledig sommarkväll framför TV:n. Att Weavers balla hus faktiskt inte existerade i verkligheten när jag en sommar sprang omkring längs vattnet i San Fransisco och letade efter mina drömmars hus, det är en helt annan femma.
